Delphine LaLaurie

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Marie Delphine Lalaurie, född Maccarthy, född cirka 1775, död troligen 7 december 1842 i Paris, var en amerikansk societetsdam, sadist och massmördare. Hon var ansvarig för att ha orsakat 87 slavars (män, kvinnor och barn) död genom svår tortyr och vad som beskrevs som medicinska experiment.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Delphine föddes omkring år 1775 som barn till Louis Barthelemy McCarty och Vevue Lecomte, medlemmar av Louisianas kreolska societet. Hennes mor och bror uppges ha mördats under ett slavuppror på Haiti. Hon gifte sig år 1800 med den spanske adelsmannen Don Ramon de Lopez y Angulo som dog på Kuba 1804, 1808 med slavhandlaren Jean Blanque, som dog 1816, och år 1825 med doktor Louis Lalaurie; hon hade två döttrar från sina två första äktenskap. År 1819 och 1832 finns hennes namn på ett dokument där hon friger två slavar.

Delphine räknades som medlem i de finaste kretsarna i New Orleans kreolska societet; hennes kusin Auguste Maccarthy var borgmästare 1815-1820, och under sitt tredje äktenskap kom hon att anses som själva centrum inom stadens överklass; 1831 köpte paret en egendom på 1140 Royal Street i New Orleans, där Delphine gjorde sig känd som värdinna för de finaste festerna inom stadens sällskapsliv och ansågs som en förebild i fråga om uppträdande, mode och gästfrihet och som det perfekta idealet för en societetsdam.

Rykten[redigera | redigera wikitext]

Det gick emellertid rykten om att husets tjänstefolk blev illa behandlade. Gäster och grannar lade märke till att det ofta fanns nya tjänare i huset, och att de gamla hade försvunnit, och år 1833 inträffade en skandal. Vid förberedandet av en fest råkade den flicka som kammade håret på Delphine, och som nyligen ersatt hennes kammarjungfru, som hade "försvunnit", dra i en knut i håret under borstningen. Delphine greps av raseri och jagade flickan med en piska; flickan rusade ut på husets balkong, som gick runt hela huset, där chockerade grannar kunde se henne jaga flickan, som förtvivlat hoppade ned från balkongen ned på gatan för att undkomma, där hon dog av sina skador.

Grannarna anmälde saken till polisen och Delphine ställdes inför rätta; domstolen utfärdade böter och konfiskerade familjens slavar, som såldes på auktion. Det hade dock ingen effekt, eftersom slavarna helt enkelt köptes av släktingar, som återlämnade dem till familjen.

Fasorna[redigera | redigera wikitext]

År 1834 förbereddes en stor bal hos familjen Laularie, då en brand bröt ut i huset i köket, som var en delvis fristående byggnad. Grannar och andra samlades för att hjälpa till att bära ut familjens värdesaker. Då man efter en stund undrade hur det kom sig, att tjänarna inte var där för att hjälpa till, undvek Madame LaLaurie att svara. Då brandkåren anlände till platsen, upptäckte de tjänare som var fastkedjade vid sina arbetsplatser. Det verkade som om tjänarna själva hade tänt eld på huset för att dra uppmärksamhet till sig. Branden kom snart under kontroll och släcktes. Brandkåren visades av tjänarna upp till den låsta vindsdörren, varifrån de kunde höra ljud. Dörren slogs in, och vad som upptäcktes på vindskammaren skulle dagen efter beskrivas i stadens tidningar.

Ungefär ett dussin slavar fanns in utrymmet, fastkedjade i underliga ställningar längs väggarna, på möbler eller placerade i burar, vissa fastspända på bord, där de tycktes ha utsatts för underliga operationer och medicinska experiment. En man hade fått könsdelarna avlägsnade, en annan hade fått ett hål öppnat i huvudet och ett verktyg infört i hålet för att röra omkring i hans hjärna. En kvinna hade fått armar och ben amputerade och fått huden skuren i märkliga mönster, en annan kvinna hade fått armar och ben brutna, invikta under kroppen och sedan placerats i en hundbur för att få benen att växa ihop i fel vinklar, vilket fått henne att likna en "mänsklig krabba". En pojke på 12 år hade fått huden i halva ansiktet bortskalat för att avslöja muskler, senor och blodkärl, vilket hade blivit svårt infekterat. De flesta var döda, andra bad om att få dö, och fördes till ett sjukhus, där de också snart avled. Det brukar anses, att Delphine ensam var ansvarig, och att maken vände "ett blint men väl vetande öga" åt händelserna.

Efter upptäckten[redigera | redigera wikitext]

Lynchstämning hade då brutit ut på gatan. Det finns nu lite skilda versioner av vad som hände. En sade, att folk nu bröt sig in i huset och plundrade det, medan dörrarna till Delphines garage plötsligt flög upp och Delphine flydde i ur staden med sitt ekipage till stranden, där hon betalade en båtägare att köra henne över sjön Lake Pontchartrain till Mandeville.

Den andra sade, att då folk dagen efter fick läsa i tidningarna om vad brandkåren funnit på vinden, samlades en stor folkmassa utanför Lalauries hus och ropade på rättvisa och straff. Plötsligt körde då Delphines ekipage genom dörrarna till hennes garage och for med hög fart genom staden, snart följd av mobben, som dock inte hann fatt den. Vid stranden, betalade hon en båtsägare att ta henne över sjön till Mandeville.

Delphine blev aldrig arresterad; det är inte känt vad som hände henne efter detta. En del historiker anser att hon levde gömd vid sjöns norra strand under resten av sitt liv, eftersom hennes döttrar levde kvar i New Orleans. En annan version är, att hon stannade gömd vid norra sjöstranden endast en tid, och sedan fortsatte via New York till Paris, där hon dog bland vänner. Den sistnämnda historien brukar anses vara den mest trovärdiga. Nästan hundra år senare, år 1941, hittade en vaktmästare vid kyrkogården i New Orleans en gravplatta, som såg ut att nyligen ha lossnat från en grav, där det stod; "Madame Lalaurie, née Marie Delphine Macarty, decedée a Paris, le 7 decembre, 1842, a l'age de 6 --. " ("Madame Lalaurie, född Marie Delphine Macarty, död i Paris den 7 december 1842 vid 6...").

LaLauries hus fick snart rykte om sig att vara ett spökhus; det såldes 1837 men undveks och stod länge tomt. 1865-1878 var det en flickskola, 1882 en kortvarig musikskola för societetsdöttrar, 1923-1932 en institution för ungdomsbrottlingar, och 1932-1942 lokal för frimurarna - för det mesta var det dock ett hyreshus, som långa tider stod tomt då gästerna klagade över påstådda mystiska händelser.

1969 köptes huset av en privatperson som renoverade det till bostad. Under renoveringen upptäcktes skeletten av 75 olika kroppar under golven. Det sägs, att då folkmassan hade börjat springa efter madame LaLauries vagn då hon flydde den gången 1834, hade de hört skrik någonstans inifrån huset, men de hade trott att det var spökerna från de mördade.

Källor[redigera | redigera wikitext]