Demokratiska partiet

För andra betydelser, se Demokratiska partiet (olika betydelser).

Demokratiska partiet Democratic Party
Förkortning	D
Partiordförande	Debbie Wasserman Schultz
Gruppledare i senaten	Harry Reid
Gruppledare i representanthuset	Nancy Pelosi
Grundat	1793/1828
Huvudkontor	430 South Capitol Street SE Washington, D.C. 20003
Politisk ideologi	amerikansk liberalism, Tredje vägens politik, Libertarianism, socialliberalism, socialdemokrati
Färg(er)	Blå, vit och röd2
Webbplats
www.democrats.org
1 National Democratic Institute, en organisation med nära kopplingar till det demokratiska partiet, finns listad som samarbetsorganisation till Liberal International. 2 Båda de två stora partierna använder färgerna från USA:s flagga. Blått används oftast, men inofficiellt, för att beteckna Demokratiska partiet i media.

Demokratiska partiet (engelska: Democratic Party) är ett politiskt parti i USA, formellt konstituerat av Andrew Jacksons "demokratiska" falang av det dåvarande Republikanska partiet efter valet 1828.

Från Thomas Jeffersons seger i presidentvalet 1800 var partiet helt dominant i amerikansk politik, med delstaternas självbestämmande som huvudpunkt på sitt program. Partiet splittrades av slavfrågan, med ett svårt nederlag som följd 1860, då republikanen Abraham Lincoln valdes till president. Partiet kom endast att behålla dominans i det segregerade södern, och fram till 1932 lyckades endast Grover Cleveland och Woodrow Wilson nå presidentposten. Med Wilson inträdde en mer radikal agenda, som fortsatte under Franklin Delano Roosevelt och Harry S. Trumans ledning regeringsmakten i Vita Huset 1932-1952. Partiet vann åter valen 1960 och 1964 men besegrades av Richard Nixon 1968. Demokraterna vann åter 1976 då Jimmy Carter valdes till president. Carter besegrades dock av Ronald Reagan 1980, men demokraterna återtog presidentposten i och med Bill Clintons valsegrar 1992 och 1996, varefter man åter förlorade 2000 och 2004, då republikanen George W Bush vann presidentvalen. År 2008, då en ny president skulle väljas, vann demokraternas Barack Obama över republikanen John McCain och partiet återtog åter presidentposten samt stärkte sin position i kongressen. 2010 förlorades emellertid representanthuset till republikanerna, vilket försvagat partiets åter dominanta ställning i amerikansk politik.

Traditionellt sett har Sydstaterna varit partiets starka fäste, vilket delvis hävts på senare år. Detta till trots är Barack Obama och John F. Kennedy de enda demokrater som nått presidentposten efter kriget utan att kandidera för en f.d. slavstat (som Harry S. Truman, Lyndon Johnson, Jimmy Carter och Bill Clinton). Kalifornien och New York är två större delstater som röstat demokratiskt i samtliga val sedan 1988. I Mellanvästern har partiet alltid varit svagt och vann större inbrytningar endast med William Jennings Bryan och Franklin D. Roosevelts valkampanjer.

Historia och idéutveckling

Partiets rötter finns hos antifederalisterna, som vid tiden för de amerikanska koloniernas frigörelse ville begränsa den federala makten och värna delstaternas självstyre mot alla former av nationella institutioner, bland annat genom motstånd mot en nationell bank, vilket var en av Whigpartiets huvudfrågor. Samtidigt kom demokraterna att förknippas med presidentposten (som man regelmässigt höll från Jefferson fram till valet av Lincoln 1860) medan Whigpartiet hade sitt fäste i kongressen.

I det nya Republikanska partiet (grundat 1854) kom partiet att få en helt ny sorts motståndare, och var själv hopplöst splittrat i slavfrågan, som resulterade i att vicepresident John Breckinridge ställde upp som slavvänlig kandidat som alternativ till partiets officiella namn Stephen Douglas (som representerade en moderat hållning) och förlorade följaktligen mot Lincoln i nästan alla nordstater, trots ett större röstetal. Efter inbördeskriget kom demokraterna att förknippas med det besegrade södern, vilket bidrog till en lång kräftgång. Presidenten för Amerikas konfedererade stater, Jefferson Davis, hade varit demokrat och under inbördeskriget fanns det i nordstaterna även så kallade Copperheads, demokrater som ville sluta en omedelbar fred med konfederationen. Fram till President Grover Cleveland och de så kallade "Bourbondemokraterna" motsatte sig statliga ingripanden i sociala och ekonomiska frågor och representerade en mer frihandelsvänlig linje, en epok som gradvis dog ut i och med inlemmandet av det socialreformistiska Populist Party under William Jennings Bryan i demokraternas organisation. Bryan, som kombinerade en populistisk socialreformism med konservatism i kulturfrågor (bl a som motståndare mot darwinismen som undervisningsalternativ i en berömd rättegång 1925), var demokraternas presidentkandidat 1896, 1900 och 1908, på ett reformistiskt och populistiskt program, men förlorade alla gånger. Från inbördeskriget till den stora depressionens utbrott innehade endast Cleveland och Woodrow Wilson (ursprungligen Bourbondemokrat, men sedermera Bryans efterföljare i omvandlingen av demokraterna till ett internationalistiskt, socialreformistiskt parti) Vita Huset, mot sammanlagt elva republikaner (ej räknat Andrew Johnson, som var demokrat, men blev president genom att väljas till vicepresident under Lincoln, som en eftergift till demokraterna).

Demokraterna kom att få reformutrymme för en mer aktiv inrikes- och utrikespolitik under Wilsons administration, som stödde USA:s deltagande i första världskriget efter hans omval 1916, och även införde den för republikanerna förhatliga rassegregationen på federal nivå. Ännu mer förstärktes den socialreformistiska profilen i och med Franklin D Roosevelts val till posten 1932, "New Deal" på 1930-talet. I och med depressionen och Roosevelts tid vid makten återtog demokraterna i ett slag rollen som det dominerande partiet i amerikansk politik. Roosevelt valdes fyra gånger till presidentposten och först genom valet av den konservative Ronald Reagan 1980 kom dennes arv att på allvar utmanas.

Under hela 1900-talet präglades partiet av motsättningar mellan demokraternas allt mer förhärskande nordstatsfalang, och de konservativa demokrater som helt dominerade sydstaterna, där republikaner haft inflytande endast under en mycket kort period under den så kallade rekonstruktionstiden, innan rasistiska censusregler återinfördes och demokratiska politiker med mer eller mindre lagliga medel tog kontroll över södern.^{[källa behövs]} Efterhand växte den liberala falangen sig starkare parallellt med att den progressiva republikanska rörelsen (förkroppsligad av Theodore Roosevelt, Hiram Johnson, Frank Knox m fl, i viss mån bevarad genom de liberala republikanerna i främst New England) i högre utsträckning dog ut. Som ett resultat började sydstaterna i högre grad rösta republikanskt, och de tidigare republikanska delstaterna i norr och i t ex Kalifornien, som tillhörde den progressivt republikanska falangen, har gått över till att allt som oftast stödja demokraterna.

Då de amerikanska partierna inom sig har en mycket stor åsiktsspridning är det svårt att dra generella slutsatser kring var de står politiskt. Men oftast brukar demokraterna beskrivas liggandes till vänster om det republikanska partiet men till höger om de europeiska socialdemokratiska partierna. På grund av denna åsiktsspridning inom de amerikanska partierna än inom exempelvis de svenska, är det svårt att direkt jämföra demokraterna med något svenskt parti. Dessutom har ordet "liberal" en betydligt mindre marknadsliberal betydelse i USA än i Europa, vilket ytterligare försvårar en jämförelse.

Officiellt är Folkpartiet demokraternas samarbetsparti i Sverige, men inom demokraterna ryms såväl människor som i Sverige skulle tillhöra Kristdemokraterna som människor som skulle trivas bättre i Socialdemokraterna. Historiskt har även partiets konservativa flygel, som försvarade rassegregationen i sydstaterna utgjort ytterligare en skiljelinje inom partiet. Såväl 1860 som 1948 nominerade demokraterna i nord- och sydstaterna olika presidentkandidater, med slaveriet respektive Jim Crow-lagarna som skiljelinjer. Republikanerna hade i dessa val starkt anammat program med udden riktad mot nämnda fenomen, vilket försvårade kohandel över partigränserna.

Se även

• Lista över demokratiska partiets presidentkandidater
• Amerikanska partier
• Amerikanska presidenter
• Politik
• Republikanska partiet
• Röda och blå delstater i USA

Externa länkar

• Demokratiska partiet - Officiell webbplats (engelska)