Den gyllene rosen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den gyllene rosen av Guiseppe och Pietro Paolo Spagna, cirka 1818/1819. Nu i det kejserliga slottet Hofburg i Wien.

Den gyllene rosen är en utmärkelse som påvar i århundraden har brukat utdela varje år till kyrkor, korporationer eller framstående enskilda personer. Rosen brukar vara utförd i en naturalistisk stil med stjälk, blad, blommor och knoppar. Den är smidd av rent guld och ofta besatt med ädelstenar; vanligen safirer eller diamanter. Ibland är den placerad i en vas eller kruka. Rosen invigs under högtidliga former av påven i kardinalkollegiets närvaro på rosensöndagen (midfastosöndagen), det vill säga fjärde söndagen i fastan.

Man har tidigare trott att det var påve Urban V (1362-1370) som 1366 skulle ha invigt den första gyllene rosen, men traditionen kan vara åtminstone ett halvt årtusende äldre.[1] Dess första säkra belägg stammar från året 1051, då Leo IX (1049-1054) omnämner överlämnandet av en gyllene ros till särskilt bemärkta personer som en gammal sed.[1] Hedersbetygelsen bör redan då, som ofta senare, ha haft politiska syften.

Efter 1759, då Clemens XIII (1758-1769) gav rosen till dogen av Venedig, kom denna hedersbetygelse uteslutande att tilldelas personer av furstlig börd eller kyrkliga institutioner. Sedan 1700-talet har rosen aldrig givits till någon man, varför den så småningom har kommit att ses som en kvinnlig utmärkelse. Påve Benedictus XV (1914-1922) avbröt traditionen att dela ut guldrosor, men den återupptogs av hans efterträdare Pius XI (1922-1939). Välsignandet av rosen äger rum varje år, men om ingen värdig mottagare har blivit utsedd stannar rosen kvar i Vatikanen. Den gyllene rosen anses vara en av den katolska kyrkans förnämsta utmärkelser. Sedan Pius XII:s (1939 - 1958) död har den dock aldrig utdelats till personer utan endast till platser; främst vallfartsorter, kyrkor och helgedomar.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Catholic Encyclopedia article "Golden Rose"
Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Gyllene rosen, 1883.