Heliga alliansen

Heliga Alliansen var en allians som bildades av statsöverhuvudena för Ryssland, Österrike och Preussen 1815 på initiativ av kejsar Alexander I av Ryssland. Alliansen konfirmerades av de tre furstarna Alexander I, Frans I av Österrike och Fredrik Vilhelm III av Preussen i Paris den 26 september 1815.^[1]^[2] Den varmt religiöse Alexander ansåg att de europeiska härskarna borde styras av kristen barmhärtighet och önskan om fred.^[3] Furstarna förpliktade sig till att i den heliga treenighetens namn härska över sina folk som fäder och stödja varandra i denna uppgift.^[4] De allra flesta av Europas länder anslöt sig efter inbjudan 1816 till alliansen.

Begreppet "Heliga alliansen" används ibland felaktigt för det säkerhets- och allianssystem mot ny fransk expansion som byggdes upp under decennierna som följde på Wienkongressen och som hade sin grund i Chaumonttraktaten 1814, tillkommen på initiativ av den österrikiske utrikesministern furst Klemens von Metternich och kvadruppelalliansen från 1815.^[3] Efter tsar Alexanders död 1825 förlorade Heliga alliansen sin betydelse och upplöstes i praktiken.

Traktatens innehåll[redigera | redigera wikitext]

I den heliga alliansen, till vilken kejsar Alexander I med egen hand skrev utkastet, förklarades att

”

den heliga religionens grundsatser, rättvisans, kärlekens och fredens grundsatser bör öva omedelbart inflytande på regenternas beslut och leda alla deras handlingar.

„

Furstarna erkänner

”

att den kristna nationen, av vilken de själva och deras folk är delar, inte har någon annan härskare än den, vilken ensam makten tillhör, d. v. s. Gud, vår gudomlige frälsare Jesus Kristus, livets ord.

„

Förenade genom en sann och oupplöslig broderlighets band och betraktande sig som landsmän, förband sig furstarna – med urkundens ord –att vid varje tillfälle och överallt ge varandra hjälp och bistånd; anseende sig i förhållande till sina undersåtar och sina krigsmakter som familjefäder, ska de styra dem i samma broderlighetens anda, varav de själva är eldade, för att skydda religionen, freden och rättvisan".^[2]

Alliansens betydelse[redigera | redigera wikitext]

Den heliga alliansen har sitt ursprung i den svärmiskt religiösa stämning, som fyllde Alexander I under och efter segrarna över Napoleon. Han ansåg sig vara det av försynen korade redskapet att slå ned revolutionens styggelser och otro, samt att bland folken återställa och trygga sann religiositet och verklig frihet. I detta syfte ville han förbinda sig närmast med sina stridskamrater bland suveränerna, men också med Europas övriga kristna statsöverhuvud. Österrikes och Preussens härskare skrev under förbundet för att inte gå emot Alexander, och inbjudningar till anslutning gick sedan ut sedan till statscheferna för alla europeiska stater – utom till påven och den osmanske sultanen. Samtliga inbjudna anslöt sig, bland dem även Storbritanniens regent, prins Georg, utan parlamentets hörande. Denna omständighet, tillsammans med de ursprunglige kontrahenternas undertecknande av förbundet utan sina ministrars kontrasignation, visar att hela alliansen egentligen har karaktären av endast en furstarnas principiella förklaring, men inte av en verklig politisk sammanslutning. Det saknas även bestämmelser i förbundsurkunden om de skyldigheter som de förbundna makterna skulle fullgöra. Ett visst fog kunde möjligen finnas för misstanken, att Alexander ville nyttja denna sammanslutning i den kristna religionens namn emot länder med andra religioner, speciellt till förmån för Rysslands turkiska politik, men emot sådana tolkningar har Alexander själv ivrigt protesterat.^[2]

För det folkliga medvetandet blev snart "den heliga alliansen" symbolen för den efter 1815 inbrytande allmänna politiska reaktionen mot franska revolutionen och dess följder, och dess namn har sålunda överflyttats på de stora konferenser med stormakternas furstar och statsmän, vilka under de närmaste åren efter Wienkongressen sammanträdde för att ordna och reglera Europas förhållanden. dessa konferenser hade dock inget gemensamt med den heliga alliansen, utan de utgjorde en direkt fortsättning av det stormaktsförbund (mellan Ryssland, Österrike, Storbritannien och Preussen), som under Napoleonkrigen slöts i Chaumont i mars 1814.^[2]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Alliansurkunden finns i tryck på svenska, bland annat i Sveriges traktater med främmande magter, X (bd 15, 1896, s. 93), där Karl XIII:s accessionsbrev (kontrasignerade av utrikesstatsministern Lars von Engeström) också är tryckta. Se för övrigt Debidour, Histoire diplomatique de l’Europe I, och beträffande Alexander I:s åskådning, Th. Schiemann,Geschichte Russlands unter kaiser Nikolaus I (bd I, 1904).^[2]