Industriella revolutionen

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Den industriella revolutionen)
Hoppa till: navigering, sök

Den industriella revolutionen kallas de omfattande sociala, ekonomiska och teknologiska förändringar som tog sin början i Storbritannien i mitten av 1700-talet, och som påbörjade industrialiseringen av världen. Ironbridge i Shropshire, vid gränsen mellan England och Wales är den plats vilken man brukar hänvisa till som den Industriella revolutionens vagga, idag ett av Storbritanniens världsarv.

Den industriella revolutionens framsteg fick allt större betydelse när ångdrivna fartyg och järnvägar blev allt vanligare. Under 1800-talet spreds omvälvningen till övriga Västeuropa, Nordamerika och Japan och senare till resten av världen. Konsekvensen blev omfattande förflyttningar av befolkningen, från landsbygden till städernas industrisamhällen som byggdes upp (se urbanisering).

Agrara revolutionen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Agrara revolutionen

I början av 1700-talet bodde landsbygdsbefolkningen i byar och nästan alla försörjde sig på jordbruk. Jorden var uppdelad i remsor, tegar, och varje bonde hade några tegar runt om byn. Tegarna var mycket små och det var svårt att plöja jorden utan att råka komma in på någon annans teg. För att upprätthålla ordning fanns det ett byalag som bestämde när olika arbeten skulle utföras och vem som skulle göra det: till exempel när bönderna skulle höstså, vårså eller lägga marken i träda.

Redan på 1500-talet genomfördes skiftesreformer av jordbruket i England genom att man slog ihop tegarna till stora åkrar. De gamla byorganisationerna splittrades. I Sverige genomfördes det så kallade storskiftet runt sekelskiftet 1800, enskiftet och det laga skiftet i mitten av 1800-talet. Detta ledde till att de gamla radbyarna i stort sett försvann till förmån för enskilt belägna gårdar med sammanhängande jordinnehav.

De större ägorna möjliggjorde experiment med nya grödor, nya mer effektiva jordbruksmetoder och redskap. Det är detta som gett upphov till termen "den agrara revolutionen"

Parallellt med skiftesrörelsen i Sverige avyttrade även staten stora landinnehav till privata jordägare. Skiftesrörelsen och avyttringen kom att leda till att det svenska jordbruket kommersialiserades, statens inflytande och inkomster från arrende minskade och tillföll istället privata jordägare.

Stigande spannmålspriser runt sekelskiftet 1800 ledde också till ökade investeringar från de självägande bönderna i ökad spannmålsproduktion.

Omfattande konstruktioner av kanaler 1780-1820 och investeringar i vägnätet ledde till en ökad integration av marknaden och minskade transaktionskostnader. Bland annat blev det inte längre nödvändigt för bönderna att hålla stora spannmålslager, vilket minskade lagerförluster.

Uppfinningar[redigera | redigera wikitext]

Många nya uppfinningar, till exempel vävmaskinen, bidrog till industrialiseringen, där ångmaskinen anses vara den viktigaste uppfinningen.

Den första praktiskt fungerande ångmaskinen, som var tillräckligt robust för att pumpa vatten ur gruvor, konstruerades av engelsmannen Thomas Newcomen 1712 utifrån Denis Papins principer. Newcomens ångmaskin hade låg verkningsgrad vilket ledde till att maskinkonstruktionen blev klumpig och att den hade en hög kolförbrukning.

Skotten James Watt uppfann 1769 en nästan helt ny ångmaskin, där kondensationen av ångan ägde rum utanför cylindern i en kondensor. Denna uppfinning, och följande uppfinningar, gav en mycket högre verkningsgrad vilket ledde till mer kompakta konstruktioner. Därmed fick ångmaskinen många fler tillämpningar och det behövdes inte längre lika mycket vatten-, vind- eller muskelkraft som tidigare. Ångmaskinerna drevs av stenkol varpå stenkol blev en efterfrågad vara.

1764 uppfanns Spinning Jenny (antas fått namn efter ordet engine, inte dottern då hans dotter ej hette Jenny) gjord av James Hargreaves och flygande skytteln, båda inom textilbranschen. Spinning Jenny blev förstörd när handvävare fick reda på att den hade uppfunnits. De var rädda för att bli arbetslösa så de bröt sig in i Hargreaves verkstad och slog sönder den.

En annan viktig uppfinning, som kom att förbättra transportmöjligheterna, och på så vis också spelade en nyckelroll i den industriella revolutionen, var John Loudon McAdams uppfinning makadam, som innebar att landtransporter blev tillförlitliga oavsett väderlek året runt.

Även den nya uppfinningen ångloket kom att spela en viktig roll i den industriella revolutionen. Det ansågs av många som rent ut sagt farligt att färdas i den otroliga hastigheten av 18 kilometer i timmen.[1] Med järnvägen och ångloken ökade också efterfrågan på kol.

Protoindustrialisering[redigera | redigera wikitext]

Under 1700-talet i Storbritannien, och från och med sekelskiftet 1800 i Sverige, var det vanligt med industriell tillverkning av bland annat kläder och hantverksprodukter i hemmen på landsbygden. Landsbygdsbefolkningen växlade mellan industriell tillverkning i hemmen under vinterhalvåret och jordbruksarbete under sommarhalvåret. Detta kallas för protoindustrialisering.

Denna hemindustri kom att utvecklas till större manufakturer, eller hantverksfabriker, där man tog vara på arbetsdelningens och stordriftens fördelar, men ändå bedrev tillverkningen hantverksmässigt. Industrierna förlades till landsbygden på grund av tillgången på arbetskraft, energi och råvaror.

Under den här tiden skedde en påtaglig regional specialisering, där hantverksprodukter tillverkades i Dalarna, järn i Bergslagen, textil i Borås och Norrköping. Den regionala specialiseringen berodde bland annat på tillgång på råvaror, arbetskraft och kapital.

Textilindustrin i Storbritannien var i stor utsträckning beroende av import av bomull från slavplantager i Nordamerika och delar av Sydamerika.

Råmaterial[redigera | redigera wikitext]

När man skulle tillverka järn behövdes mycket skog och järnmalm och i Europa under 1700-talet hade nästan alla länder utom Ryssland och Sverige förbrukat sina tillgångar av järn och trä. En av anledningarna till att det engelska landskapet ser ut som det gör idag, med lite skog, är just att under industriella revolutionen högg man ner nästan all skog för att kunna tillverka träkol. Ryssland och Sverige var de länder som producerade mest järn under 1800-talet och exporten har betytt mycket för den industriella utvecklingen och välståndet i Sverige.

Under perioden 1850-1890 kom den svenska exportindustrin att utvecklas mycket snabbt. Sverige exporterade råvaror, främst havre, trä och järn. Exporten av havre kom att driva på kommersialiseringen av jordbruket. Exporten av trä skedde främst ifrån Norrland.

Norrland var en av Sveriges verkliga tillväxtregioner under den här tiden, med en omfattande inflyttning av arbetskraft från resten av landet. Framförallt Sundsvall kom att utvecklas till ett viktigt centrum för träexporten. Den gamla trästaden brann ner till grunden 1888 och ett helt nytt centrum med ståtliga byggnader i sten byggdes med pengar från den framgångsrika trä- och sågindustrin.

Sverige sålde 80% av järnet till England som sedan förädlade det till stål, men senare lyckades engelsmännen genom en ny metod, den så kallade Thomasprocessen, tillverka järn av fosforrik järnmalm som England var rikt på. Man använde stenkol för att kunna smälta järnmalmen. Stenkolen måste importeras till Sverige från England.

Urbaniseringen[redigera | redigera wikitext]

När utvecklingen skett så snabbt i städerna tog urbaniseringen kraft. Lantbrukare behövdes inte längre ute på fälten, efter agrara revolutionens uppfinningar, och i de industrialiserade städerna behövdes det folk. Därför flyttade lantbrukare till städerna för att få jobb på fabriker. Dessa jobb var krävande och då fabriksägarna hade ett så stort utbud av arbetskraft fick arbetarna väldigt låg lön, vilket tvingade dem till att jobba långa skift. Det fanns enligt fabriksägarna inga behov av skyddsanordningar vid maskinerna. Om en arbetare förolyckades fanns det nya att ta in från gatan. Detta ändrades senare när fabriksarbetet krävde mer specialisering, då man eftersom utbildning var dyrt ville skydda sin arbetskraft.

"The Black Country"[redigera | redigera wikitext]

Under och efter industriella revolutionen kom Storbritannien att kallas bland annat "The Black Country", det svarta landet. Namnet kommer av att den tunga industrin hade smutsat ner landskapet och städerna, som var gråa, tråkiga och framförallt förorenade.

Industriella revolutionen i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Industrialisering nådde Sverige under första hälften av 1800-talet. I Storbritannien började industrialiseringen med textilindustrin; även i Sverige inleddes den tidiga protoindustrialiseringen med industriell produktion av textil i hemindustrier på landsbygden, den verkliga industrialiseringsvågen kom dock först igång under 1850-talet.[2] Faktorer som bidrog till den industriella revolutionen i Sverige (liksom ursprungligen i England) var kortfattat: tillgången till råvaror, arbetskraft, kunskap, kapital, energitillgångar, tekniska uppfinningar och transportmöjligheter.

I Storbritannien, med flera Europeiska länder, hade skogstillgångar, järnmalm, samt sten- och träkol förbrukats under första halvan av 1800-talet så att landet i princip blev tomt på naturtillgångar.[3] I Norden fanns större tillgång på naturresurser, och blickarna vändes bland annat mot de virkesrika skogarna i Norrland. Storbritannien avlägsnade sålunda på 1840-talet tullmurarna och övergick till frihandel, vilket avsevärt stimulerade den svenska exporthandeln.[4]

I syfte att påskynda industrialiseringen antogs 1848 i Sverige en aktiebolagslag som gjorde det enklare för industrier att skaffa kapital. Lagen innebar begränsat ansvar och därmed gick enbart värdet av aktierna förlorade vid en eventuell konkurs. Den första industrialiseringen skedde med privat kapital. Med 1864 års förordning om fullständig näringsfrihet liberaliserades emellertid kreditmarknaden. Vid 1870-talets slut fanns 35 affärsbanker i riket.[4]

Norrländska vattensågar hade funnits sedan 1500-talet, och lagar om flottning hade införts på 1700-talet i fiskeristadgarna. Exportmöjligheterna gjorde att många sågverksbolag uppstod och antalet vattensågar expanderade mycket snabbt vid 1800-talets mitt längs med Mellannorrlands kust. Vattensågarna ersattes snart av ångsågar, där landets första ångmaskin för industriellt bruk, ursprungligen avsedd både för kvarndrift och drift av sågverk, stod klar i Tunadal strax norr om Sundsvall någon gång under vintern 1849-1850. År 1860-1865 sågades mer virke med ångsågar än vattensågar. Ångsågat virke hade högre kvalitet och därmed högre pris, och ångsågarna kunde placeras vid utskeppningshamnar vid havet istället för längs med vattendrag, vilket reducerade transportkostnaderna. Den kunskap som fanns sedan tidigare i regionen om skogsbruk, flottning och sågverk var viktig för skogsindustrins genombrott.

Omfattande inflyttning av arbetskraft till sågverksdistriktet skedde från olika delar av Norden. Åren 1900 - 1920 ökade papper och pappersmassa sin andel av Sveriges export, från runt 8 procent till nära 40 procent. De norrländska träpatronerna byggde upp stora kapital, och byggde herrgårdar och slott, men anklagades av inlandets skogsägare för tvivelaktiga affärsmetoder, kallat baggböleri. Export av trävaror var konjunkturkänslig och hade starkt fluktuerande marknad, och lönesänkningar gjorde att träpatronerna och staten kom i konflikt med arbetarna, exempelvis vid landets första stora strejk, Sundsvallsstrejken 1879, och vid konflikten i Ådalen 1931, som resulterade i dödsskjutning av arbetare. Sågverksepoken och inflyttningsvågen till Norrland bröts efter 1930-talets depression, varefter få sågverk överlevde.

Järnbruk hade placerats i skogrika områden i olika delar av landet sedan 1600-talet, vilka utvann malm fraktad främst från Bergslagen. Detta utgjorde tidigt en omfattande del av Sveriges export, och försedde såväl utländsk som svensk verkstadsindustri med råvara. Bruksdöden påbörjades vid 1800-talets slut, då små järnbruk fick ge vika för skogsindustrin i Mellannorrland, och ersattes med större järnverk i övriga skogslän, med flera delar av landet. Malmbrytningen i Malmberget i Gällivare kommun, Lappland hade inletts 1741, men kom igång på allvar i samband med att järnvägen Malmbanan år 1902 satte hamnarna i Narvik och Luleå i förbindelse med malmfälten i Malmberget såväl som Kiirunavaara i Kiruna kommun. På 1920-talet upptäcktes guldfyndigheter i närheten av Skellefteå, Västerbotten, vilket utvecklades till Bolidengruvan.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Levande historia 8, Industriella revolutionen
  2. ^ ”Högskolan Dalarna”. 2005. http://dalea.du.se/theses/archive/35bf30e8-d669-47c4-ac30-5f11ba7a1f5a/c6d9f5ed-75a7-4b89-a2aa-d7dce7b749e1.pdf. Läst 10 augusti 2011. 
  3. ^ Mckay, John P. (2004). A History of World Societies. Charles Hartford. sid. 737. ISBN 0-618-30195-X 
  4. ^ [a b] Olsson, U. (1993) Äventyret Sverige - En ekonomisk och social historia. Kapitel: Industrilandet, s 49-94. Upplaga 1:3. Utbildningsradion & Bokförlaget Bra böcker 1993, Berlings, Arlöv 1996.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]