Den stora gruvstrejken

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För den stora gruvstrejken vid LKAB i Sverige 1969–1970, se LKAB-konflikten.
Den stora gruvstrejken
Omslag för första utgåvan, 1885.
Omslag för första utgåvan, 1885.
Författare Émile Zola
Originaltitel Germinal
Originalspråk Franska
Översättare okänd översättare (1903)
Jakob Gunnarsson (1976)
Land  Frankrike
Genre Roman
Utgivningsår 1885
Utgiven på
svenska
1903

Den stora gruvstrejken (originaltitel: Germinal) är en roman från 1885 av Émile Zola. Boken har även utgivits på svenska under titlarna Vårbrodd, Den stora strejken och Dagbräckning.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Den unge maskinarbetaren Etienne Lantier strövar omkring i norra Frankrike efter ha blivit avskedad från sitt tidigare arbete. Han kommer till gruvbyn 240 i Voreux, där han får arbete, och bor som inackorderad hos familjen Maheu, som arbetat i gruvan i flera generationer. Familjen Maheu består av Maheu och hans fru, farfar Bonnemort, Zacharie, Catherine, Jeanlin, minstingen Estelle och ett par barn till. Det var farfar Bonnemorts farfars far som var den förste i släkten att arbeta i gruvan, cirka 100 år tidigare. Livet för gruvarbetarna är mycket hårt och de har nätt och jämnt så att det räcker till mat. Samtidigt minskar gruvbolagets förtjänster, vilket föranleder sänkta löner genom svepskälet att arbetarna måste betala för de förtimringar de gör. Etienne, som under sin tid i Voreux fördjupat sig inom socialismen och lärt känna den ryske socialistanarkistiske maskinisten Suvarin, manar till strejk. Strejken har till följd att gruvarbetarna börjar svälta, i det att gruvbolaget inte ger efter för gruvarbetarnas krav på högre lön. Flera gruvarbetare dör av svält i gruvbryn, däribland dottern Azarie i familjen Maheu. Andra blir skjutna till döds av gendarmer efter att de försökt förstöra gruvornas maskiner, däribland Maheu. Farfar Bonnemort stryper även gruvbolagsdirektörernas enda barn, Cécile, till döds. Det hela slutar med att arbetarna ger vika för gruvbolaget och far ner i gruvan igen. Dock har Suvarin saboterat så att gruvan rasar samman. Etienne och Catherine blir instängda tillsammans och erkänner då för varandra den undertryckta kärlek, som de hela tiden haft för varandra, men inte vågat ge uttryck för. Catherine dör, men Etienne blir i sista stund räddad och beslutar sig, efter att han återhämtat sig, för att lämna gruvbyn och ger sig ut på landsvägen igen.