Depositkontrakt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Depositkontrakt är en typ av standardiserade låneavtal som i huvudsak används mellan banker. De kan användas för både inlåning och utlåning och kännetecknas av att de saknar krav på underliggande säkerheter och har i förväg bestämda räntor och löptider.[1]

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

Inom EU utgör inte depositkontrakt finansiella instrument utan är tekniskt sett att betrakta som avtal.[1] Liksom för exempelvis obligationer och certifikat sätts lånetaket för depositkontrakt av bankernas begränsningar av motpartsrisken. Placeringar i depositkontrakt påverkar bankernas balansräkningar och kapitaltäckningskrav beroende på kreditrisken hos den aktör som behöver krediten. Marknadsaktörer använder vanligen inte depositkontakt vid in- och utlåning längre än en vecka. Bankernas kapitaltäckningskraven gör kontraktsformen relativt sett dyrare än andra finansiella kontrakt på längre löptider.[1]

Omfattning[redigera | redigera wikitext]

Storbankerna uppskattade 2006 att ca 90 procent av omsättningen i depositkontrakt avser löptider upp till två dagar. Merparten av depositinlåningen i kronor med löptiden en svensk bankdag sker mellan svenska kreditinstitut. Under perioden december 2001 – augusti 2004 hade kreditinstituten kring månadsskiften en genomsnittlig utestående inlåningsvolym i depositkontrakt om ca 130 miljarder kronor.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] SOU 2006:50 s. 114 ff.