Derivatinstrument

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Derivatinstrument är ett samlingsnamn på en form av värdepapper. De vanligaste derivaten är optioner, terminer, futurer, warranter och swappar. Kännetecknande för finansiella derivat är att de är kopplade till händelser eller förutsättningar vid en specifik tidpunkt i framtiden, eller till en viss tidsperiod i framtiden. Värdet på ett derivatinstrument är kopplat till värdet på en underliggande tillgång, exempelvis aktier, aktieindex, valutor, räntor eller råvaror. Ett derivatinstrument har alltid två parter, och utgör alltså ett slags kontrakt. Den ena parten köper rättigheten (men inte skyldigheten) att köpa eller sälja den underliggande tillgången i framtiden, medan den andra parten åtar sig skyldigheten att leva upp till avtalet i framtiden. Derivat handlas som regel på organiserade finansmarknader.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Genom att köpa derivatinstrument får en investerare möjligheten att i framtiden eventuellt skaffa sig kontroll över betydligt större tillgångar än den ursprungliga investeringen i derivatinstrumentet. Den potentiella avkastningen för ett derivatinstrumentet är ofta högre än den potentiella avkastningen på den underliggande tillgången, men samtidigt är risken betydligt mycket högre att investeringen förlorar i värde, eller blir värdelös.

Derivatinstrument skapar en marknad för att handla med risker, eller, annorlunda uttryckt, för att försäkra en investeringsportfölj mot kursnedgångar. Den som exempelvis befarar en nedgång på börsen kan köpa säljoptioner som ökar i värde om börsen skulle falla. Priset på optionen utgör en premie för att minska den finansiella risken på det underliggande värdepappret. Parten som ger ut optionen tjänar pengar på att ta ut en sådan premie.

Försäkringen av en värdepappersportfölj med hjälp av derivatinstrument kallas på engelska för hedge som har fått ge namn åt begreppet hedgefond, dvs fonder som utnyttjar derivatinstrument i sina placeringar. I Sverige behöver fondförvaltare särskilda tillstånd från Finansinspektionen för att handla med derivatinstrument. Vanliga aktiefonder handlar normalt inte med derivatinstrument.

De finansiella derivaten kan indelas i standardiserade och icke-standardiserade derivat.

Handeln med standardiserade derivat sker på derivatbörser, och villkoren för olika derivat finns normerade i börsernas produktbeskrivningar. Villkoren gäller till exempel de underliggande tillgångarna och giltighetstiden.

Handeln med icke-standardiserade derivat är handel över disk och äger rum utanför de erkända börshandelsplatserna hos likviditetsgaranter.

Handel med finansiella derivat[redigera | redigera wikitext]

Handelsgolvet vid the Chicago Board of Trade 1993.

I USA uppstod handel med terminskontrakt (forwards) utifrån köpmännens strävan efter att det skulle finnas köpare och säljare för råvaror. I syfte att skapa en centraliserad plats för köpare och säljare för att förhandla och formalisera sådan kontrakt grundades 1848 the Chicago Board of Trade (CBOT). De första standardiserade kontrakten listades 1864. Som en avknoppning från CBOT grundades 1898 även the Chicago Butter and Egg Board, som 1919 genomgick en omorganisering och döptes om till Chicago Mercantile Exchange (CME, benämns ofta enbart "The Merc"). CBOT börsintroducerades den 19 oktober 2005, och 2007 bildades CME Group genom ett samgående mellan CBOT och CME.

Den första handeln med optioner inleddes 1973 vid the Chicago Board Options Exchange och har vuxit kraftigt i omfattning sedan dess. I Sverige startades den första marknadsplatsen för denna typ av handel 1985, på initiativ av Olof Stenhammar. I dag utgör derivatinstrument en vital del av den globala finansiella infrastrukturen. Derivatinstrument skapar möjligheter att sprida risker till de investerare som är beredda att stå för motsvarande risk. Det är därför av avgörande betydelse att information om risken är känd för de inblandade parterna. En grundläggande förutsättning för att finanssystemet skall fungera är att personen eller företaget (eller någon annan aktör på marknaden) som accepterar risken är medveten om riskens omfattning.

Handel i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Derivatinstrument kan handlas antingen direkt mellan en köpare och en säljare, dvs. genom OTC-handel, eller via organiserade börser. På en börs är handeln i derivatinstrument standardiserad med kända förfallodagar och kontraktsstorlekar. Derivatinstrument som handlas OTC kan antingen vara standardiserade eller skräddarsydda utifrån köparens eller säljarens behov. Likviditeten är generellt sett bättre i de börshandlade derivaten. I Sverige handlas enbart OTC-derivat på räntemarknaden, oftast med standardiserade villkor. Clearingen av en del av dessa OTC-derivat görs av Stockholmsbörsen som därmed går in som motpart mellan köpare och säljare. Den aktiva handeln i derivatinstrument sker på en marknad där ett antal marknadsgaranter fastställer priser per telefon eller elektroniskt.[1]

I likhet med övrig börshandel sker handeln med derivat via fondkommissionärer. Alla optionssäljare och terminsavtalsparter måste ställa säkerhet så att avtalen kan fullföljas oberoende av kursförändringarna.

Merparten av derivathandeln utanför börserna är valuta- och räntederivataffärer med banker som motpart.

Terminologi inom derivathandel[redigera | redigera wikitext]

  • Lösendagen det datum då kontraktet förfaller. Innehavaren av optioner får välja mellan att lösa in optionen eller låta den förfalla (och bli värdelös).Om optionen inte löses in, så återfår utfärdaren av optionen eventuell marginal som har krävts av clearinghuset.
  • Lösenpriset är en viktig parameter för derivatkontraktet mellan parterna. Om kontrakter kräver leverans av det underliggande instrumentet, så kommer detta ske till lösenpriset, oavsett det nuvarande spotpriset (marknadspriset) för det underliggande instrumentet vid tiden för inlösen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Prop. 2006/07:115 s. 259.