Det rena landet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Amidismen, shinbuddhismen eller Det rena landet (Sukhavati) är en mahayanabuddhistisk religionsinriktning med starka monoteistiska inslag som kom till Kina från Indien omkring år 150 e.Kr.[1][2] Det centrala inom amidismen är att människorna inte behöver behöver klara den otroligt svåra vägen med dess oerhörda uppoffringar för att bryta återfödelsernas kretslopp (samsara), uppnå buddhaskapet och uppgå i nirvana. Amitabha (Amida på japanska), som var en av fem transcendenta uråldriga vishetsbuddhor, valde att för egen del avstå från nirvana för att skapa Sukhavati eller Det rena landet som ett slags paradis – en övernaturlig mellanstation – på vägen till nirvana. Genom hängivenhet till Amitabha/Amida kan den troende nå Det rena landet efter kroppens död. Sukhavati/ Det rena landet är inte en evig destination, men ett trevligt ställe där all karma och försvinner och varifrån nirvana är lätt att uppnå. De troende uppmanas att fokusera på att dagligen mässande upprepa ett mantra av hängivenhet till Amitabha/Amida så ofta som möjligt för att förstärka en ren och uppriktig sinnesstämning och därigenom få tillträde till det rena landet efter den fysiska kroppens död.[3] Denna enkla form av religiös praxis har starkt bidragit till dess popularitet, speciellt i Japan.[1]

Både kristendomen och manikeismen kan ha influerat utvecklingen av amidismen.[4][5] Det rena landet/amidismen har sitt ursprung i de sutras (litteratur med anvisningar) som fördes till Kina från Tibet eller norra Indien cirka år 150 av två munkar som ska ha hetat An Shih Kao och Lokaksema. Där fanns hänvisningar till en väldig boddhisattva vid namn AmitabhaDen oändliga prakten/härligheten – som skulle vara Den första orsaken, det som satte igång karma-lagen om orsak och verkan och samtidigt Den utan orsak, dvs en slags skapare som själv är oskapad. Denna form av mahayanabuddhism med starka monoteistiska drag, med en transcendent igångsättare av de lagar som kan användas för att befria människan från återfödelsernas kretslopp, vidareutvecklades i Kina av Shantao (613-681 v.t.) till läran om skaparen av ett alternativ till det närmast ouppnåeliga nirvana, och den finns nu i hela Östasien.[1] Den har sitt absoluta centrum i Japan. Väsendet Amithabas (Amida på japanska) paradis är Det västra paradiset, Det rena landetSukhavati. Amidismen pekar på att nirvana knappast möjligt att uppnå genom strikt tillämpande av den åttafaldiga vägen för andra än ett mycket litet fåtal munkar. De troende bör i stället hänge sig till Amitabha/Amida och fokusera på kärlek och medkänsla, vilket anses alstra det överskott av positiv karma som krävs för att de efter kroppens död ska nå Det rena landet. Denna destination är inte den eviga, men den är tack vare Amithabas/Amidas kärlek och barmhärtighet en behaglig värld där det är mycket lätt att samla positiv karma så att nirvana kan uppnås.[1] Inom nutida amidism har begreppet själ ungefär samma betydelse som i Väst, och är således inte detsamma som den illusoriska "jag-själen", atta, som finns i den traditionella buddhismens begreppsvärld.[6][7]

Alla troende som i tillit vänder sig till Amitabha/Amida har löfte om att få komma in i det västra paradiset Sukhavati, Det rena landet. Det rena landet fokuserar på mässande eller upprepande av ett mantra om hängivenhet till Amitabha/Amida. Detta mantra lyder "Namo Amitabha Buddha" på sanskrit, "Nanmu Emituo Fo" på kinesiska och "Namo Amida Butsu" ("Ära vare Amida buddha") på japanska. Upprepandet ska ske så ofta som möjligt och med en orubblig och aldrig svikande tro, för att stärka en kontinuerlig och uppriktig positiv sinnesstämning hos människan, något som ger hennes själ tillträde till Amitabhas/Amidas paradis efter döden.[8] Den enkla formen av religiös praxis inom amidismen, befriad från klosterväsende, präster, riter och högtider, har starkt bidragit till dess popularitet, speciellt i Japan dit religionen kom på 1100-talet och där det inte alltid varit hälsosamt att skylta med sin tro.[9]

Religion
Religious syms.svg

Historik[redigera | redigera wikitext]

Någon gång efter den indiske, buddhistiske kungen Ashoka (274-236 f.Kr, eller senast på 300-talet e.Kr., föddes i Indien tron på Det rena landet. Bakom låg övertygelsen om ett slags "urbuddha" – Amitabha – som existerat sedan tidernas begynnelse och som står högt över alla andra buddhor och boddhisattvor. Urbuddhan är liksom gudomen i judendom, kristendom, islam, sikhism, bahá'í, och andra monoteistiska uppfattningar i Väst/Mellanöstern, ett transcendent (övernaturligt, allsmäktigt, evigt) väsen. Till skillnad från de tidsbundna, jordiska buddhorna är de transcendenta fria från naturlagar och dimensionella begränsningar. Amitabha var inom tidig mahayanabuddhism den äldste, mäktigaste, kärleksfullaste och mest älskade bland fem fulländade buddhor. Amitabha vakade över den västra delen av världen och styrde ett mellanliggande paradis. De övriga fyra var Vairochana i mitten, Akshobhya i öster, Ratnasambhava i söder och Amogasiddhi i norr.[10] Av dessa fem började troende inom mahayana dyrka Amitabha, ungefär som man dyrkar Gud, samtigt som de såg Det västra paradiset, Sukhavati, eller Det rena landet som ett slags paradis.[11] Via Tibet kom mssionen om Amitabha till Kina så tidigt som år 148 v.t. när munken An Shigao anlände till Kina och började översätta indiska texter.[12]

En munk under Han-dynastin, Lokaksema, var också en av de tidigaste översättana av buddhistiska sutror (texter) till kinesiska. Ursprungligen från Skytien, kom han till huvudstaden Lo-yang och arbetade där mellan åren 178 och 189, och producerade 20 översättningar, inklusive Pratyutpanna Sutra, som innehåller den första beskrivningen av meditation på Amitabha och hans Det rena landet. En annan viktig sutra – Den långa sutran om Amitabha – av den indiske munken och Tripitaka-mästaren Samghavarman, beskriver ett samtal mellan Buddha Shakyamuni (dvs den för oss välbekanta buddha som Siddharta Gautama utvecklades till)[10] och en av dennes lärjungar.

Efter att ha vidareutvecklats i Kina av Shantao (613-681 v.t.) kom denna buddhistskola till Japan före år 1000, där den sakta började växa i betydelse. Honen Shonin (1133-1212) etablerade Det rena landet som en självständig religion under namnet Jodo Shu i Japan på 1170-talet. Idag är Jōdo Shinshū (Det rena landet-skolan) den dominerande formen av buddhism i Japan och spridd i hela Östasien.[13]

Mytologi[redigera | redigera wikitext]

Buddha Shakyamuni (Siddharta Gautama) berättade för en av sina lärjungar om hur för länge sedan om hur en munk vid namn Dharmakara som nått buddhaskapet och befrielsen från samsara (återfödelsernas kretslopp), men som ändå stannade för att rädda andra varelser ur återfödelsernas kretslopp. Denna andligt sett mycket avancerade munk – som efter en mycket lång tid innefattande otaliga återfödelser till slut endast hade positiv karma i sitt bagage och hade frigjort sig från jagets illusion, dvs befriat sig från den livshunger som binder människan till samsara[14][15][16] och som utan ansträngning skulle ha kunnat ta steget över till nirvana – ansåg att fortsatta gärningar av kärlek och medlidande var andligt sett större än att stiga in i nirvana. Dharmakara gav sedan 48 löften eller utfästelser (det framgår inte till vem) som tillsammans med hans kärleksfulla och barmhärtiga uppoffring ackumulerade den övernaturliga kraft som behövdes för att skapa en hinsides, transcendent plats som kallade Salighetens rike (Sukhavati). Detta paradis blev känt som Det västra paradiset eller Det rena landet, och är en mycket behaglig plats där det är lätt att samla god karma och att undvika dålig karma.[17]

Kinesisk målning från 700-talet av Amitabha och det paradis han skapat. Amitabha avbildas oftast i rött för att skilja honom från andra buddhor och boddhisattvor.

Dharmakara blir en helig boddhisattva (en benämning på en blivande buddha, en varelse som står på randen till buddhaskapet men som av kärlek och medkänsla skjuter upp inträdandet i nirvana), och när alla människor i Sukhavati lyckats gå vidare till nirvana träder han själv, som siste person, in där som buddhan Amitabha.[18] Man bör ha i minne att denna berättelse ursprungligen byggde på muntlig tradition om vad Buddha Shakyamuni (Siddharta Gautama) ska ha berättat för sin lärjunge, och att den skrevs ned drygt 600 år senare, och den finns nu i Tripitaka, buddhismens heliga skrift. Avatamsakasutran innehåller berättelsen om de 48 löften som Dharmakara angav. Det finns tre suror om enbart Amitabha: Den kortare Amitabhasutra, Den längre Amitabhasutran och Meditationssutran Buddha Shakyamuni anses inte ha skrivit en enda mening om vare sin egen lära eller om sina iakttagelser, och Dharmakara/Amitabha har inte heller skrivit någonting. Amitabha-kulten, som kom att utvecklas till en stor religion, brottas med samma problem som kristendomen. Händelserna har skrivits ned långt efter huvudpersonernas bortgång, och har därefter årtionde efter årtionde kopierats för hand otaliga gånger, med den lilla förvrängning av innehållet som följer med varje ny avskrift. Buddhas lära och Amitabhas lära har förvandlats till "läran om Buddha" (buddhismen) respektive "läran om Amitabha" (det rena landet).[19][20]

Spridning[redigera | redigera wikitext]

Det rena landet-skolan etablerades på allvar i Kina i och med grundandet av ett kloster på toppen av berget Lushan i Hui-yuan år 402. Tron spred sig snabbt över hela Kina, och religionen systematiserades av en rad framstående tänkare på 600-talet: Tanluan, Daochuo, Shandao m.fl. Med tiden kom denna buddhistskola även till Japan, där den sakta började växa i betydelse. Honen Shonin (1133-1212) etablerade Det rena landet som en självständig religion under namnet Jodo Shu i Japan på 1170-talet. Idag är Jōdo Shinshū (Det rena landet-skolan) eller grenen Shin-shu Buddhism den dominerande formen av buddhism i Japan och spridd i hela Östasien – Kina, Japan, Sydkorea, Taiwan, Vietnam, Burma, Malaysia.

Den centrala tesen i Det rena landet var kring 1000-talet var att nirvana var möjligt att uppnå utom för ett mycket litet antal människor. I stället skulle man fokusera på hängivenhet till Amitabha, något som skulle ge tillräckliga karmiska förtjänster för den troende att nå Det rena landet. Det rena landet skulle inte ses som en slutlig destination, utom som en tillvaro där det är mycket lättare än ute i världen att fokusera på upplysning och en övergång till nirvana.

Än idag ägnar Det rena landet-buddhister en viss tid varje dag åt att fokusera på Amitabha. Detta sker genom mässande eller upprepandet av ett mantra. I Japan, exempelvis, uttrycker de troende sin hängivenhet till Amida genom att så ofta som möjligt upprepa Nembutsu-mantrat, dvs "Namu Amida Butsu", för att stärka en genomgripande och uppriktig sinnesstämning i detta liv för att få tillträde till Det rena landet efter kroppens död. Att det egentligen bara förekommer denna enda, enkla rit har starkt bidragit till religionens popularitet, speciellt i Japan.

Det rena landet i Japan[redigera | redigera wikitext]

Det rena landet grundades i Japan av Honen Shonin (1133-1212) år 1176. Honen var en tendai-munk i Kyoto som blivit avskräckt tendai-buddhismens stenhårda utbildning och regelsamlingar. Honen valde emellertid klosterväsendet som centrum även för denna nya form av buddhism. Honen betonade recitation av mantrat Nembutsu framför alla andra metoder, inklusive visualisering och olika former av meditation. Honen bröt t.o.m. med de klosterföreskrifter som sades ha instiftats av Buddha själv. Honens lära hette Jodo-Kyo eller Jodo Shu (Det rena landets skola). Honen kunde inte helt släppa sitt disciplinerade förflutna. Han sades ha reciterat Nembutsu 60.000 gånger per dag. All övrig vaken tid predikade han för både lekmän och munkar, och han fick många anhängare.

Honens öppenhet för anhängare från alla samhällsskikt orsakade missnöje hos Japans styrande elit, som fick Honen förvisad till en avlägsen del av Japan. Många av Honens anhängare sändes också i exil, och vissa avrättades. Honen sblev så småningom benådad och fick återvända till Kyoto året innan han dog 79 år gammal.[21]

Jodo shinshu[redigera | redigera wikitext]

Efter Honens död utbröt tvister kring den korrekta läran och praxis bland hans anhängare, vilket ledde till en splittring i flera olika fraktioner. En fraktion var Chinzei, som leddes av Honens lärjunge Shokobo Bencho (1162-1238), även kallad Shoko. Han betonade liksom sin lärare nödvändigheten av många recitationer av Nembutsu, men trodde inte på att det nödvändigtvis bara skulle finnas en enda tradition. Shokobo anses vara den andre patriarken av Jodo Shu.[22]

En elva år yngre lärjunge till Honen, Shinran Shonin (1173-1262), var en munk som till slut kom fram till att klostertillvaron och celibatet inte var nödvändigt för att nå nirvana. Han ansåg att hängiven tro på Amida var avsevärt viktigare än behovet av ett klosterväsende. Han grundade jodo shinshu (Det rena landets sanna skola), avskaffade klosterväsendet och godkände att munkar gifte sig, vilket även han själv gjorde. Jodo shinshu, som även kallas shinbuddhism, organiserades vidare av Rennyo (1414-99). Jodo shinshu är en lågmäld rörelse utan munkar och kloster som bygger på enkelt uttryckt men absolut hängivenhet till Amida. I jodo shinsu är mantrat nembutsu en handling av tacksamhet (i förväg) och inte en bön eller ett uttryck för tillit.[22]

Shinrans tänkande var influerat av en förståelse av mappō, eller läran om minskningen av Dharma (Buddhas lära). Shinran såg den tidsålder då han levde som en degenererad era där varelser inte kan hoppas på att kunna befria sig från cykeln av födelse och död genom sin egen styrka. Dharma var inte tillräcklig för mänskligheten. För Shinran var alla medvetna ansträngningar för att nå upplysning och förverkliga bodhisattvaidealet onaturliga, konstruerade och förankrade i självisk okunnighet.

Shinran förespråkade tariki, eller förlitande på andras kraft, dvs. kraften hos den mest barmhärtige som någonsin fått möjligheten att hjälpa mänskligheten som ett högre väsen. Amida Buddha var för Shinran synonymt med gränslös och oändlig medkänsla. Shin-buddhismen är dessutom en rit- och sakramentlös tro, för det finns inga särskilda åtgärder som den troende behöver utföra. Inombords måste hon emellertid ha en aldrig svikande tillit till Amida, och en sådan tillit leder enligt karma-lagen till att man blir en god människa.

Jodo shinsu splittrades i två fraktioner under 1600-talet: otani och honganji. Båda riktningarna har sitt tempel i Kyoto i Japan, och trots att dessa två skolor har anhängare i hela östra Asien är båda riktningarna fortfarande starka i Japan, där de dessutom har splittrats i flera sub-sekter. I USA fungerar Nishi-Hongwanji som den buddhistiska kyrkan av Amerika.[1]

Amitabha och Siddharta[redigera | redigera wikitext]

Om man letar hittar man gott om uttalanden om Amitabha som tillskrivs Siddharta Gautama själv för 2500 år sedan. Enligt traditionen var det Sakyamuni Buddha (den upplyste Gautama) som självmant berättade för en lärjunge om en enklare metod än hans egen, för att slippa bli kastad tillbaka i samsara (kretsloppet födelse-död-återfödelse-död-återfödelse... etc.). Det unika med detta är att Sakyamuni Buddha självmant började undervisa i stället för att som vanligt endast besvara frågor. Sakyamuni Budha berättade om hur Bodhisattva Dharmakara hade avstått buddhaskapet för att frälsa människor från att kastas tillbaka i samsara. För att förstå detta mål måste man förstå hur oerhört negativt man i religioner med indiskt ursprung upplever samsara. Det finns knappast något värre än att tvingas bli återfödd. Sakyamuni Buddha, som även kunde se in i framtiden, visste att i stort sett ingen skulle lyckas nå frälsning av egen kraft under sina kommande 1000 liv.[23] Bodhisattva Dharmakara, som hade sett fem eoner, hade insett samma sak. Han gav därför 48 löften vilkas uppfyllelse av fullständig lycksalighet genererade det Västra paradiset eller Det rena landet. Han deklarerade att han skulle avstå buddhaskap tills de löften som handlade om Det rena landets förmåga att hjälpa alla levande varelser att avancera på den buddhistiska vägen utan att falla tillbaka gick i uppfyllelse. När dessa utfästelser hade tillfredsställts övergick han till att vara Amitabha Buddha. Resterande löften handlade om att han i egenskap av Amitabha Buddha skulle undervisa alla invånare i sitt paradis om Dharma (Buddhas lära), så att de kunde gå in i nirvana. Sist av alla skulle han själv göra det, vilket ses som en extrem uppoffring.[9] I begynnelsen var således Västra paradiset/Det rena landet snarast en mellanstation på vägen till nirvana, men dess status i förhållande till nirvana har ökat genom århundradena.

Amitabha (Den gränslösa prakten) var inom tidig mahayanabuddhism en av fem buddhor. Av dessa fem har emellertid Amitabha i Det rena landet-tron upphöjts till det transcendenta väsen som man annars endast hittar i de monoteistiska religionerna med ursprung i Mellanöstern.[24] Det fanns länkar mellan Öst och Väst, mellan buddhismen i Östasien och monoteismen i Iran, Främre orienten och Grekland. Den kanske viktigaste var på 200-talet manikeismen, en världsreligion med utbredning från Israel och Egypten till Indien och Kina, och som innehöll drag av judendom, kristendom, zoroastrism och buddhism. I manikeismen är Storhetens och det Eviga ljuset fader skapare av Ljusets rike samtidigt som han är detta ljus. 400 år tidigare, under buddhismens guldålder i Indien under kejsaren Ashoka, förekom också en livlig kontakt med Grekland, Syrien, Egypten, Tibet, Kina, Mongoliet och Ryssland.

Buddhismen anses således av tradition avvika från andra religioner när det gäller frågan om förekomsten av en Gud, men denna avvikelse har aldrig varit absolut. Många auktoriteter, som exempelvis Mahatma Gandhi, har hävdat att Buddha Gotama, som grundade buddhismen under 500-talet f.v.t, klart erkände existensen av ett högsta väsen:

"Jag har hört påståendet otaliga gånger och jag har läst böcker som gör anspråk på att uttrycka buddhismens ande, att Buddha inte trodde på Gud. Enligt min ringa mening motsäger en sådan tro själva kärnfakta i Buddhas lära Förvirring har uppstått över hans förkastande, och välgrundade förkastande, av de lågt stående ting som på hans tid gick under namnet Gud. Otvivelaktigt förkastade han den uppfattningen att ett väsen som kallas Gud skulle kunna påverkas genom illvilja, kunna ångra sina handlingar och liksom jordens kungar kunna vara öppen för frestelser och mutor samt ha favoriter. Guds lagar är eviga och oföränderliga och icke skilda från Gud själv. Det är ett oundgängligt villkor för Guds fullkomlighet. Detta är anledningen till den stora villfarelsen att Buddha inte trodde på Gud och endast trodde på karmalagen, lagen om orsak och verkan..[25]

Den första orsaken[redigera | redigera wikitext]

Andra har påpekat att Buddha (dvs. Shakyamuni Buddha – dvs den upplyste Siddhartha Gautama den buddha vi vanligtvis talar om och som grundade den buddhistiska tron) var klart medveten om att lagen om orsak och verkan, den universella karmalagen, också måste ha haft en orsak.[26] Det finns emellertid många buddhister som ser karmalagen som ett cirkelformat förlopp snarare än ett linjärt. När förloppet orsak - verkan - orsak - verkan..... presenteras cirkulärt behövs ingen startpunkt och därmed inte heller någon första orsak. Om det betraktas linjärt måste det finnas en början.

I en berömd pali-text, som tillskrives Buddhas store lärjunge Saraputra (eller Sariputra), säger Buddha[27][28][29]:

Oh lärjungar, det finns en som varken är född, framställd, skapad eller formad och om det icke funnes en sådan, då skulle det inte finnas någon utväg för den födde, den framställde, den skapade och den formade .

Buddha menade att en Orsakslös Orsak, en Yttersta Verklighet, måste finnas bakom alla skapelsens fenomen och naturens lagar, men att denna den största Verkligheten inte kan förstås och beskrivas med ord av människan, vars psyke är begränsat. Denna beskrivning är tämligen lik den gudsbeskrivning som förekommer inom islam och bahá'í. Buddha avfärdade visserligen hela den brokiga värld av egoistiska och rivaliserande "smågudar" som man trott på i århundraden i Indien, men detta är inte detsamma som att förneka existensen av en högsta verkande makt, en ursprunglig intelligent kraft med en avsikt där mänsklighetens öde innefattas, ett skapande väsen, själv oskapat, som är ensamt i sitt slag och som är av rent andlig natur och tills skillnad från alla materia odelbart. Buddha insåg givetvis att den universella lagen om orsak och verkan (karma), liksom alla andra av den mångfald lagar som den buddhistiska världsbilden räknar med, knappast kunde ha instiftat sig själva. Det måste alltså, enligt Buddha, finnas en oändligt upphöjd och upplyst lagstiftare. Denna, som Buddha på sedvanligt sätt ska ha avrått sina efterföljare från att spekulera om, ska han ha kallat för Den första orsaken. Denne igångsättare av universums lagar kan ha utgjort fröet till legenden om Dharmakara, den blivande Amitabha.[30]

Amitabha är således en buddha, som levde långt tidigare än Shakyamuni Buddha (dvs den buddha vi vanligtvis talar om och som grundade den buddhistiska tron), som i stället för att uppgå i nirvana väljer att dröja kvar, av kärlek och omtanke tillgänglig för människorna som boddhisattva. Boddhisattvaexistensen av Amitabha kallas ibland Maitreya (allkärlek), men den direkta kopplingen mellan namnen (egentligen titlarna) varierar mellan buddhismens olika grenar. Inom theravada-traditionen är han den ende boddhisattva som nämns vid namn, dock huvudsakligen inom traditionens senare utveckling. inom mahayana är han en av många boddhisattvor. Det finns dessutom föreställningen om ett återvändande, uppenbarad för de människor som lever på jorden "vid tidens slut" form av buddha Maitreya.

Inflytande[redigera | redigera wikitext]

Såväl existensen av en Skapare i form av en Första orsak, som messianska föreställningar om en kommande eller återvändande barmhärtig buddha som ska besvara alla människors frågor om vad som egentligen är sant samt göra slut på alla krig, förena mänskligheten och leda den till frälsning, är ett spår som tidigt involverades i en helt annan religions förklaringsmodeller – Bahá'í-tron. Där är Buddha liksom religionsgrundarna från Mellanöstern (Zarathustra, Abraham, Moses, Jesus, Muhammed, Báb och Bahá'u'lláh) och Krishna en av de s.k. gudsmanifestationer som Gud sänder för att vägleda mänskligheten. Mellan dessa budbärare måste, enligt bahá'í-tron, perfekt överensstämmelse råda i religionsfrågor, liksom en odiskutabel tro på en enda Skapare och en yttersta universell makt (Gud).[31] Att det är svårt att se likheterna mellan buddhismen och de nyare religionerna från Mellanöstern beror, enligt 'Abdu'l-Bahá, på att människor har ändrat i och förvanskat Buddhas ursprungliga lära.[32] Det finns dessutom en passande likhet i namnen Amitabha (Den oändliga prakten/härligheten/ljuset) på sanskrit och Abhá (Det praktfullaste/härligaste, mest lysande) som i Abhá-riket (himlen i bahá'í-tron.).

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Pure Land Buddhism. Religion Facts. http://www.religionfacts.com/buddhism/sects/pure_land.htm. Läst 13 juni 2011. (Sidan senast kontrollerad 2010-11-24.)
  2. ^ Payne, Richard K. (2003); & Tanaka, Kenneth K.. Approaching the Land Bliss (Studies in East Asian Buddhism). University of Hawaii Press. sid. 18-30. ISBN 978-0824825782 
  3. ^ Thich Nhat Hanh (2003). Finding Our True Home: Living in the Pure Land Here and Now.. Madison (University of Wisconsin): Parallax Press. sid. 8-16, 56-60. ISBN 978-1888375343 
  4. ^ Paranormal: Manikeismen(12 april 2010) av Ingela Svensson. (Sidan senast kontrollerad 2010-11-24.)
  5. ^ Skjærvø, Prods Oktor (2006) An Introduction to Manicheism, ss 34-38. Cambridge, Massachusetts, Harvard University: Early Iranian Civilizations 103 = DivSchool 3580, 2006 Fall term.
  6. ^ Knut A. Jacobsen (2000) Buddhismen. Pax forlag.
  7. ^ Religionfacts: Pure Land Buddhism senast kontrollerad 2010-02-10
  8. ^ Ewald, Stefan (huvudred) (1996) Religionslexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. Efter Enzyklopädie der Religionen (1990).
  9. ^ [a b] ibid
  10. ^ [a b] Ewald, Stefan (huvudred.) (1996) Religionslexikonet, s 70. Stockholm: Bokförlaget Forum. (Tysk originalupplaga: Enzyklopädie der Religionen, 1990)
  11. ^ Religion Facts: The Five Dhyani Buddhas (Great Buddhas of Wisdom)
  12. ^ Zurcher, E. (1959) The Buddhist Conquest of China. Leiden.
  13. ^ Hirota, Dennis (2000). Toward a Contemporary Understanding of Pure Land Buddhism: Creating a Shin Buddhist Theology in a Religiously Plural World. State University of New York. ISBN 978-0791445297 
  14. ^ Den hinduistiska-buddhistiska och den judiskt-kristna-muslimska traditionen har besvärligt nog helt olika och icke översättningsbara själsbegrepp. Försök till direkta översättningar har orsakat många feltolkningar. Det buddhistiska uttrycket anattapali respektive anatman på sanskrit (an = icke, attapali eller atma = "själ", "ego" eller "jag" på sanskrit) förstås i Väst som att buddhismen menar att människor inte har någon bestående själ. Buddhismen uppehåller sig dock inte vid alls kring tanken på en själ som är ett andligt väsen skapat av Gud, och som vid den fysiska kroppens död återvänder till Guds himlar i det skick individen utvecklat den till när kroppen dör. Buddhismen betonar i stället att människan måste få bukt med sin jagiskhet, som leder till en ständig jakt på tillfredsställelse och flykt från otillfredsställelse som de allra flesta människor, trots stora ansträngningar, aldrig lyckas stilla för någon längre tid. För att buddhisten ska nå sitt mål måste hon ge upp det spekulativa tänkandet och helt undvika tankekonstruktioner som bara grundar sig på gissningar och åsikter och som därför inte bär frukt. Gud och en odödlig själ skapad av Gud kan vara en sådan tankekonstruktion enligt den strängare hinayanabuddhismen. Mahayanabuddhismen, dit tron på Det rena landet hör, skiljer emellertid oftast på läran om atman och den judisk-kristna-muslimska själen men inriktar sig på att arbeta med den förstnämnda.
  15. ^ Nakamura, Hajime (1964) Ways of Thinking of Eastern Peoples. East-West Center Press.
  16. ^ Wramming, Ylva (1996) Uppslag religion. Stockholm: Almqvist & Wicksell.
  17. ^ Epstein, Ronald (1970) The Amithaba Sutra. Introduction and Translation by Ronald Epstein (Upasaka I Guorong). San Francisco: Buddhist Text Translation Society, 1974.
  18. ^ Wibeck, Sören (2003) Religionernas historia. Om tro, hänförelse och konflikter. Historiska Media.
  19. ^ Hisao Inagako (2000; översättning från kinesiska till engelska) The Larger Sutra on Amitayus Den långa sutran om Amitabha anses ha blivit översatt till kinesiska av den ursprunglige indiske författaren, Samghavarman.
  20. ^ Global Oneness: Pure Land – Overview. Sidan senast kontrollerad 13 jan 2010
  21. ^ Thich Nhat Hanh (2003) Finding Our True Home: Living in the Pure Land Here and Now.Berkeley, Ca: Parallax Press (Unified Buddhist Church).
  22. ^ [a b] About.com: Pure Land Buddhism. Jodo Shu and Jodo Shinshu av Barbara O'Brien. (Sidan senast kontrollerad 2010-12-26.)
  23. ^ Shi Wuling (2006) In One Lifetime: Pure Land Buddhism. Chicago: Amitabha Publications.
  24. ^ Judendom, zoroastrism, kristendom, islam, bahá'í.
  25. ^ Gandhi, Mahatma: "Mahatma Gandhi and Buddha." i Collected Works of Mahatma Gandhi (revised edition 2000). New Delhi.
  26. ^ amitabhahospice.org:, Lama Zopa Rinpoche (ansvarig för texter och översättningar). ”The Amitabha Buddha Sutra”. Amitabha Hospice Service i Nya Zeeland. http://www.amitabhahospice.org/public/spiritual_support/amitabha_sutra.php. 
  27. ^ Khuddaka Nikaya, Udana, v 81
  28. ^ Udana (udāna) är en buddhistisk skrift som ingår i theravadabuddhismens pali-kanon (helig skrift på språket pali) – Tipiaka eller De tre korgarna. Ett 80-tal udana, de flesta i versform, finns i Sutta Pitaka (Yttrandenas korg) och där i avdelningen Khuddaka Nikaya (Inspirerade uttalanden). Varje vers föregås av en berättelse som ger det sammanhang i vilket Buddha uttalar sig. Udana anses av många vara buddhismens äldsta nedskrivna texter, och det är också bara här som Buddha på eget initiativ tar till orda, dvs predikar eller undervisar i stället för att svara på direkta frågor från lärjungar eller andra människor.
  29. ^ Smith, Joel (sammanställning): Buddhist Prophecies Fulfilled(2009) på The Prophecies Fulfilled Webpage(Sidan senast kontrollerad 2011-08-20.)
  30. ^ Holmsen, Sverre (1973; 1977) Inspiratörerna. Kapitlet om Buddha. ISBN 91-7444-008-X
  31. ^ 'Abdu'l-Bahá & Effendi, Shoghi (2001). ”Buddha, Krishna, Zoroaster and Related Subjects”. Ursprungligen publicerat i Shoghi Effendis "God Passes By" (Wilmette: Bahá'í Publishing Trust, 1987), ss. 94-95). Bahá'í Library Online; Research Department of the Universal House of Justice , comp. http://bahai-library.com/compilation_buddha_krishna_zoroaster. Läst 20 augusti 2011. 
  32. ^ 'Abdu'l-Bahá, (1911; 1982) Översättning 1911 ombesörjd av pastor R. J. Campbell. ”"Discourse to an assembly of Theosophists", september 1911)”. 'Abdu'l-Bahá in London. Bahá'í Library Online. Källa: UK Bahá’í Publishing Trust, 1982. Reprint. http://bahai-library.com/abdulbaha_abdulbaha_london#63. Läst 20 augusti 2011.