Diabetes

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Diabetes mellitus
Klassifikation och externa resurser
Bilden föreställer en langerhansk ö i bukspottskörteln där de insulininsöndrande betacellerna finns som är centrala i sjukdomstillståndet diabetes mellitus.
ICD-10 E10E14
ICD-9 250
MedlinePlus 001214
eMedicine med/546  emerg/134
MeSH svensk engelsk
Insulinsprutor för behandling av diabetes typ 1

Diabetes mellitus (sockersjuka) är en endokrin sjukdom, där blodets innehåll av socker (glukos) är förhöjt. Blodets halt av glukos (blodsockernivån) stiger om kroppen har brist på eller saknar hormonet insulin, om kroppen har ett större insulinbehov än vad bukspottkörteln klarar att producera, eller om kroppens känslighet för insulin är nedsatt så att det tillgängliga insulinet inte kan tas upp av vävnaderna. Det finns flera olika former av diabetes, varav de två vanligaste är typ 1-diabetes och typ 2-diabetes. Därutöver finns graviditetsdiabetes och sekundär diabetes. Diabetes är med över 350 000 drabbade en av de vanligaste sjukdomarna i Sverige, och benämns därför ibland som en folksjukdom.[1] Diabetes insipidus är en sällan förekommande sjukdom som förorsakar kraftigt förhöjd urinmängd (polyuri). Den har inget gemensamt med diabetes mellitus utan orsakas av brist på hormonet vasopressin (ADH) som reglerar återsuget av vätska i njurarna.

Klassifikation[redigera | redigera wikitext]

Typ 1-diabetes[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Typ 1-diabetes

Typ 1-diabetes (tidigare kallad insulinkrävande diabetes, juvenil diabetes, ungdomsdiabetes, och som även ibland skrivs som typ I-diabetes) uppstår när blodets halt av socker stiger på grund av att kroppen saknar eller har nedsatt produktion av hormonet insulin. Sjukdomen orsakas av en autoimmun reaktion mot de insulinproducerande cellerna (betaceller) i bukspottkörteln (pankreas).

Som med andra autoimmuna sjukdomar är etiologin (sjukdomsorsaken) oklar. Tvillingstudier har visat att ärftlighet existerar, men att den inte är entydig. Vissa typer av MHC-alleler (genvarianter) tycks ge en ökad känslighet för att utveckla sjukdomen. Sjukdomsutvecklingen vid typ 1-diabetes påverkas inte av kostvanor eller vikt.

Det finns vissa tecken som tyder på att trauma, exempelvis annan sjukdom, kan skynda på sjukdomsutvecklingen. Om dessa händelser inträffar när barnet är i en ålder då kroppen utvecklas mycket och kan vara känslig för yttre faktorer så kan bukspottkörtelns betaceller slås ut av immunförsvaret. Typ 1-diabetes kallades tidigare för sockersjuka, då sjukdomen har med blodsockernivån att göra.

LADA (Latent autoimmune diabetes in adults) är en diabetesform som liknar typ 1-diabetes. Den drabbar vuxna och kan ibland förväxlas med typ 2-diabetes. Liksom i typ 1 minskar insulinproduktionen, men långsammare än i typ 1. Inledningsvis kan LADA ofta behandlas med tabletter som sänker blodsockernivån, men efter några år krävs i regel insulininjektioner. Även LADA är en autoimmun sjukdom.[2]

Typ 2-diabetes[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Typ 2-diabetes

Typ 2-diabetes (tidigare kallad icke-insulinkrävande diabetes och åldersdiabetes) är ett tillstånd då kroppens känslighet för insulin är nedsatt. Bukspottkörtelns produktion av insulin är normal eller förhöjd men däremot har insulinet minskad effekt på vävnaderna i kroppen, och blodsockerhalten förblir därför hög. Orsaken är att cellernas insulinreceptorer av okända anledningar inte längre svarar på insulin, och därför tar inte cellerna upp glukos från blodet. Typ 2-diabetes behandlas därför inte huvudsakligen med insulininjektion, även om det numera är ganska vanligt även med insulininjektioner som komplement till behandling med tabletter.

Graviditetsdiabetes[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Graviditetsdiabetes

Är en typ av diabetes som uppkommer under graviditet och försvinner efter förlossningen. Dessa patienter löper en ökad risk för att längre fram i livet få diabetes Typ-2. Det är viktigt för dem att minska den risken genom att undvika övervikt, att motionera och att inte röka.

Sekundär diabetes[redigera | redigera wikitext]

Sekundär diabetes är när diabetes orsakas av en annan sjukdom. Den kan uppstå efter en inflammation i bukspottkörteln och i samband med vissa medicinska behandlingar, som till exempel kortisonbehandling eller akromegali. Sekundär diabetes kan försvinna om huvudsjukdomen behandlas.

Andra benämningar[redigera | redigera wikitext]

Ibland kan man se begreppen typ 3- eller typ 4-diabetes. Dessa begrepp har ingen fastställd betydelse och används inte som diagnos. Begreppen används på olika sätt av olika personer. Typ 3 används bland annat för insulinberoende typ 2-diabetes, diabetes typ 1 kombinerat med metabolt syndrom[3] eller att vara familjemedlem till en person med diabetes (varvid typ 4 blir vårdpersonalen)[4].

Symptom och tecken[redigera | redigera wikitext]

Vanliga symptom vid obehandlad diabetes är:

Diagnosen ställs genom att mäta blodsockernivån.

Patofysiologi[redigera | redigera wikitext]

Eftersom insulin är det viktigaste hormonet när det gäller regleringen av glukos till de flesta celler från blodet (primärt muskler och fettceller, men inte nervceller) så spelar brist på insulin eller insensitivitet hos målcellerna en central roll vid alla typer av diabetes mellitus.

Det mesta av kolhydraterna i kosten omvandlas inom ett par timmar till monosackariden glukos, den huvudsakliga sockerarten i blodet. Insulin insöndras i blodet av betaceller i bukspottskörteln som ett svar på stigande glukosnivåer (till exempel efter måltid). Insulin gör det möjligt för de flesta av kroppens celler att absorbera glukos från blodet och att använda det som bränsle, inlagring eller konvertering till andra nödvändiga molekyler. Insulin är även en signal till muskler och levern att lagra in energi i form av glykogen. Detta bränsle kan sedan återbildas till glukos vid låga insulinnivåer.

Höga insulinnivåer ökar många anabola (uppbyggande) processer såsom celltillväxt och celldelning, proteinsyntes och fettinlagring. Insulin är en viktig signal i många tvåvägsprocesser som antingen går i en anabol eller katabol (nedbrytande) riktning, ett viktigt exempel är ketosbildningen.

Om insulinnivån är otillräcklig, om cellernas svar är otillräckligt eller om insulinet självt är felaktigt så kommer glukosen inte tas hand om på rätt sätt. Resultatet är konstant hög blodglukos, dålig proteinsyntes och andra metabola fel som till exempel acidos.

Det är viktigt att inse att den mängd glukos som finns i blodet är mycket liten. Vid en vikt av 70 kg så finns det lika många gram glukos i blodet som P-glukosvärdet i mM anger. Har man 4 i P-glukos så finns det sammanlagt 4 gram glukos i blodet.

Om man sedan äter 100 g glukos så skulle P-glukosvärdet stiga till över 100 om det inte finns insulin. Detta höga P-glukosvärde är inte förenligt med överlevnad. Men tack vare insulinet (egentillverkat eller tillfört utifrån) så kan vi hålla blodsockernivån tillräckligt låg.

Genetik[redigera | redigera wikitext]

Både typ 1 och typ 2 diabetes är åtminstone delvis ärftliga. Typ 1 diabetes verkar triggas av några (främst virala) infektioner, eller i en mindre vanlig grupp av stress eller miljöfaktorer (kemikalier och droger till exempel). Det finns ett genetiskt element i individuell susceptibilitet till några av de utlösande faktorerna som har spårats till särskilda HLA genotyper (de genetiska försvarsystem som känner igen kroppsgena antigen). Men även hos de individer som har de ärftliga faktorerna så verkar det krävas en miljömässig utlösande faktor vid typ 1 diabetes, en liten del av dessa bär på en muterad gen som orsakar MODY (maturity onset diabetes of the young) som manifesterar sig senare i livet.

Det finns ett ännu starkare ärftlighetsmönster för typ 2 diabetes. Konkordansen bland enäggstvillingar är nästan 100 % och ungefär var fjärde typ 2 diabetiker har diabetes i familjen. Kandidatgener är bland annat KCNJ11 och TCF7L2. [5] Dessutom är fetma (som är en oberoende riskfaktor för diabetes) starkt genetiskt betingad. [6]

Fetma[redigera | redigera wikitext]

Fetma, i synnerhet bukfetma av manlig typ med mycket intraabdominellt fett är en riskfaktor för diabetes typ 2 och kardiovaskulär sjukdom. [7]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Diabetes har känts till sedan antiken och behandlingar av med varierande effekt finns beskrivna sedan medeltiden. Namnet Diabetes (grekiska: διαβήτης) myntades av Aretaeus från Kappadokien. Det kommer från det grekiska ordet διαβαίνειν, diabaínein som betyder "genompasserande" och som refererar till den stora mängden urin som passerar genom systemet. Thomas Willis lade år 1675 till ordet mellitus från det latinska ordet för "honung", en referens till den söta smaken på urinen. År 1776 bekräftade Matthew Dobson att den söta smaken berodde på att det fanns ett överskott på socker i urinen och blodet på diabetessjuka.[8]

Orsakerna bakom sjukdomen började förstås experimentellt omkring 1900. Baron Joseph von Mering och Oskar Minkowski upptäckte 1889 att hundar som berövats sina bukspottskörtlar utvecklade alla tecken och symptom på diabetes och avled kort tid efteråt. [9] År 1910 föreslog Sir Edward Albert Sharpey-Schafer att personer som led av diabetes saknade ett visst ämne som normalt sett producerades av bukspottskörteln, han föreslog att man skulle kalla denna substans för insulin, från latinets insula, vilket betyder 'ö', vilket refererar till de insulinproducerande Langerhanska öarna i bukspottskörteln. [10] Bukspottskörtelns endokrina roll och beviset för att insulin verkligen existerar visades inte förrän 1921 när rumänen Nicolae Paulescu, professorn i fysiologi i Bukarest, isolerade insulin. Senare Sir Frederick Grant Banting och Charles Herbert Best återupprepade von Merings och Minkowskis arbete och gick vidare och visade att de kunde reversera den inducerade diabetesen genom att ge hundarna ett extrakt från Langerhanska öar från friska hundar. [11] Man gick vidare och renade hormonet insulin från bukspöttskörtlar från nötkreatur vid Torontos Universitet vilket ledde till en effektiv behandling - insulininjektioner. Den första patienten som behandlades var den 14-årige Leonard Thompson, som på sjukhuset i Toronto fick sin insulininjektion, den 11 januari 1922.[12]

För detta tilldelades Banting och laboratoriedirektören MacLeod Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1923, dessa två delade i efterhand prispengarna med resten av teamet, i synnerhet Best and kemisten Collip. Banting och Best gjorde patentet tillgängligt utan att ta något betalt vilket inverkade till att produktionen av insulin och behandlingen av diabetes snabbt spred sig runt världen.

Komplikationer[redigera | redigera wikitext]

Ketoner är egentligen fettsyrarester och används av kroppen som "nödsocker". För personer med diabetes typ 1 finns en daglig risk att få ketoner i blodet. Aceton är en keton. Tre situationer finns då ketoner produceras av kroppen:

  • Vid "äkta" svälttillstånd, det vill säga när glukosnivåerna i blodet är låga
  • Vid "falska" svälttillstånd, som till exempel vid diabetes. Denna situation kan bli allvarlig och skall behandlas.
  • Vid lågt intag av kolhydrater, sk lågkolhydratkost.

De båda första situationerna kan leda till ketonsyraförgiftning, men inte den senare, se vidare Ketosis.

Ketonsyraförgiftning (ketoacidos) inträffar när levern inte får tillräckligt med socker och istället som kompensation slår på ketonproduktionen. Oftast händer detta vid typ 1-diabetes. Orsaken är då att insulinbristen hindrar glukoset att komma in i levercellerna. Cellerna tolkar detta som att sockerbrist råder varpå de kompenserar detta genom ketonkroppsbildning, trots att blodsockernivåerna är höga. Svältketoner uppkommer också normalt i mindre mängd vid motion och under längre sömn.

Då glukoshalten i blodet är hög, men ketoner ändå produceras, inträder ett allvarligt tillstånd: ketonsyraförgiftning. Kroppen anser att det inte finns socker i blodet men fortsätter att producera ketoner, vilka sänker blodets pH. Kroppen svarar genom att svettas (hyperhidros) och man får dålig andedräkt, samt att man kan utsöndra en dålig odör. Ökad urinering sker också då kroppen försöker att både ventilera genom andning och skölja ut ketonerna genom urinen. Dessutom verkar den höga blodsockerhalten urindrivande. Acetonliknande doft i andedräkten kan förnimmas med utandningsluften på grund av dess lättflyktighet.

Behandling sker genom justerad insulindosering och mycket täta kontroller av både blodsocker och ketoner. Det är viktigt att dricka mycket.

Ketonvärden över 0.7 måste behandlas, och värden över 1 räknas som ketonsyraförgiftning. Ketonsyraförgiftning är livshotande men det är dock mycket ovanligt med dödlig utgång.

Neuroglycopent syndrom inträder då hjärnan blir utan socker, som är hjärnans bränsle. Symptomen är att man blir trött, grinig, får ont i benen, dålig hörsel och huvudvärk. Personen kan agera irrationellt och verka avskärmad från verkligheten. Förloppet är väldigt snabbt och kan gå på 15 minuter från att vara hypoglykemisk till att sockerbristen i hjärnan inträder. Personen hamnar i koma och döden inträder inte långt därefter. Akutspruta med koncentrerad glukagon används vid dessa situationer. Efter det skall personen till sjukhus.

Arbetssvårigheter[redigera | redigera wikitext]

En person med diabetes kan få det svårare att få det jobb han eller hon önskar. I yrken som polis, pilot, flygvärdinna, spårvagnsförare, och lokförare kan sjukdomen påverka möjligheten att utföra jobbet, då eventuella insulinkänningar påverkar prestandaförmågan, som är viktig i dessa yrken. Även brandmän och ambulanspersonal ingår ibland dessa yrken, men här kan undantag göras. Förr fick inte diabetespatienter mönstra, men nu har diabetiker möjlighet att bli uttagna till värnplikt inom civilplikt.

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Diabetes typ 1 behandlas med medicin. Livsstilsförändringar kompletterar behandlingen:* Insulin: Injektioner av insulin flera gånger om dagen, alternativt konstant tillförsel med insulinpump. Några exempel av insulinsorter är Humalog och Novorapid som är ett snabbverkande insulin och Insuman, Insulatard och Lantus som intas en till två gånger per dag.

  • Förändrad kosthållning
Lägre halter av "snabba kolhydrater" och mer fibrer för att minska glukostopparna efter måltid.
Regelbunden motion ökar insulinkänsligheten och sänker glukosnivåerna i blodet.

Diabetes typ 2 behandlas framförallt med livsstilsförändringar:

  • Förändrad kosthållning
Viktnedgång vid övervikt, mindre mängder av "snabba kolhydrater" och mer fibrer för att minska glukostopparna efter måltid.
Patienter vars diabetes är en komponent i metabola syndromet har ofta en avvikande kosthållning som bör modifieras för att underlätta viktnedgång och minska risken för hjärt-kärlsjukdom. Rekommendationerna följer i stort sett de allmänna råden till alla, det vill säga "tallriksmodellen" med ca 55 % kolhydrater, 30 % fett och 15 % proteiner.
En alternativ kostmodell [13] är att istället kraftigt begränsa kolhydratintaget, och öka intaget av fett och protein. Detta kan vara kraftigt avvikande från tidigare råd – exempelvis en ketogen diet med 5 % kolhydrater, 65–70 % fett, 25–30 % protein och är högst kontroversiellt. Dock har lågkolhydratkost i och med 2008 års råd godkänts av ADA, American Diabetes Association, som alternativ för typ 2 diabetiker som vill gå ner i vikt.[14] Det har även prövats av svenska Socialstyrelsen, och i ett beslut per den 16 januari 2008 befunnits, oskadlig att äta i ett år, om samtidigt bl a kolesterolnivån följs, som ett alternativ till tidigare råd vid diabetes typ 2 eller övervikt. Detta är dock en metod som inte rekommenderas av Socialstyrelsen, som istället listar mindre radikala justeringar av balansen mellan näringsämnen i linje med gällande kostråd [15].
Ger en mätbar och märkbar effekt främst vid typ 2-diabetes. Regelbunden motion ökar insulinkänsligheten och sänker glukosnivåerna i blodet. Medelintensiv fysisk aktivitet dagligen i minst 30 minuter, såsom raska promenader, cykling eller motsvarande, rekommenderas anpassat till personens allmänna fysiska kondition och livsstil. Ytterligare hälsoeffekter kan uppnås om detta kombineras med något intensivare träning 2–3 gånger per vecka. Att motionera minskar dessutom risken för hjärt- och kärlsjukdommar, sänker blodfetter och blodtrycket, vilket är av stort värde för att minska komplikationer vid diabetes typ 2. Regelbunden fysisk aktivitet på en moderat nivå minskar även fettet kring inre organ, även om ingen viktnedgång sker.
För Typ 2-diabetes ges i första hand läkemedel som ökar insulinkänsligheten och sänker blodglukosnivåerna. Exempel på sådana läkemedel är metformin och sulfonureider. Om inte detta är tillräckligt kan insulin ges. Doserna av insulin kan ibland bli höga på grund av patientens låga känslighet för insulin.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Om diabetes”. Svenska diabetesförbundet. http://www.diabetes.se/Templates/Extension____219.aspx. Läst 14 mars 2008. 
  2. ^ Läkartidningen 21/2008: Diabetes mitt emellan typ 1 och 2
  3. ^ Diabetesförbundet: Allt fler får diabetes "typ 3"
  4. ^ Bayer Health Care: Diabetsordlista
  5. ^ Rother, KI (2007). "Diabetes Treatment — Bridging the Divide". N Engl J Med 356 (15): 1499-1501.
  6. ^ Walley AJ, Blakemore AI, Froguel P (2006). "Genetics of obesity and the prediction of risk for health". Hum. Mol. Genet. 15 Spec No 2: R124-30. DOI:10.1093/hmg/ddl215. PMID 16987875
  7. ^ Multiple risk factors for cardiovascular disease and diabetes mellitus. Am J Med. 2007 Mar;120(3 Suppl 1):S3-S11.
  8. ^ Dobson, M. (1776). "Nature of the urine in diabetes". Medical Observations and Inquiries 5: 298–310.
  9. ^ Von Mehring J, Minkowski O. (1890). "Diabetes mellitus nach pankreasexstirpation.". Arch Exp Pathol Pharmakol 26: 371-387.
  10. ^ Patlak M (2002). "New weapons to combat an ancient disease: treating diabetes". FASEB J 16 (14): 1853. PMID 12468446
  11. ^ Banting FG, Best CH, Collip JB, Campbell WR, Fletcher AA (1922). ”Pancreatic extracts in the treatment of diabetes mellitus”. Canad Med Assoc J. "12(3)": sid. 141-146. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1524425/. Läst 16 december 2014. 
  12. ^ Millennium - årtusendets bok, red. Jan Hansson, utgiven av Göteborgs-Posten 1999 s.147
  13. ^ http://www.archive.org/stream/diabeticcookeryr00oppeiala#page/n7/mode/2up
  14. ^ Diabetes Care, volume 31, supp 1, jan 2008: Nutrition Recommendations and Interventions for Diabetes. A position statement of the American Diabetes Association[1]
  15. ^ http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=17463

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]