Diatonik (musik)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Diatonisk skala
I denna artikel
används tonnamnen
B och H.

Music ClefG.svgMusic 1b1-.svg Music ClefG.svgMusic 1b1.svg

Se olika skrivsätt.

Diatonik (grekiska diatonikos, mellanton) är ett sätt att indela en oktav så att den består av två tetrakord som ligger på en heltons avstånd från varandra.

En diatonisk skala tänker vi idag på som en vanlig durskala. Dess bakgrund står dock att finna i det antika Grekland och proportionsläran.

Pythagoras (och hans elever) studerade proportioner genom att använda sig av s.k. monokord, ett ensträngat instrument med ett flyttbart stall vilket innebar att man kunde prova olika stränglängder och deras inbördes förhållande.

De fyra första deltonerna (1:2:3:4) i den harmoniska deltonserien ger grunden till läran om intervall. Grekerna kallade intervallet 1:2 (oktav) för diapason. Intervallet 2:3 (kvint) kallade de för diapente. Det sista intervallet, 3:4 (kvart), kallade de för diatessaron.

Den skala som användes i Grekland under antiken var tetrakordet, vilket betyder fyra strängar. Den första och fjärde tonen i denna skala stämdes alltid med ett kvartintervall (diatessaron) medan de andra två tonerna kunde vara olika stämda beroende på vilket modus man ville använda.

Man upptäckte att en diatessaron (4/3) kombinerat med en diapente (3/2) blev en oktav (diapason): 4/3 × 3/2 = 12/6 = 2/1. Man kunde också konstatera att en oktav på detta sätt kunde indelas i två tetrakord som ligger en helton från varandra (3/2 / 4/3 = 9/8) (jämför C–F + G–C). Två tetrakord som ligger på en heltons avstånd kom därmed att kallas diatoniska tetrakord. Denna delning av en oktav i två tetrakord blev därmed basen för det som idag kallas en diatonisk skala, till exempel C-D-E-F-G-A-H-C.