Diegesis
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2011-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Fakta utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort. Diskutera på diskussionssidan. |
Diegesis är en litterär term som betecknar det som berättas, i motsats till vad som visas ("mimesis").
Inom filmvetenskapen används termen diegetisk för att beteckna den narrativa världen inom fiktionen, som gör anspråk på realism. Hit hör ljud eller musik som ska uppfattas som del av den fiktiva verkligheten, och verkar höras på plats i den filmade situationen (trots att ljud och dialog ofta bearbetas eller spelas in i efterhand). Som icke-diegetiskt (mimetiskt) räknas främst sång och musik, som existerar bara på ljudspåret, som alltså filmpubliken hör men inte rollfigurerna. Men också för- och eftertexter är icke-diegetiska inslag. Tankar eller minnen räknas som diegetiska ljud då de existerar inom karaktären som hör dem. Detsamma gäller berättarröster där en karaktär berättar, då denna röst existerar inom filmens ram.
Inom musikteatern används termen för att beteckna en sång som även av de medverkande karaktärerna uppfattas som sång. Flera av sångerna i musikalen Sound of music är diegetiska. I filmmusikalen Cabaret framställs alla sånger som diegetiska, de låtsas vara äkta tysk musik. Andra filmmusikaler, till exempel Yentl och Dancer in the Dark, har bara icke-diegetiska sånger, de ska föreställa huvudpersonens tankar eller "inre sång".
