Dike

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För gudinnan, se Dike (gudinna). För asteroiden, se 99 Dike.
Öppet dike.

Dike är en mänskligt skapad anordning i marken avsedd att dränera överskottsvatten från exempelvis åkrar, skogsmark, vägar och järnvägar. Man skiljer på öppna diken och täckdiken.

Så länge det inte handlar om att avleda dagvatten, räknas nydikning juridiskt sett oftast som markavvattning.

Öppna diken[redigera | redigera wikitext]

Öppna diken är ofta trapetsformade, för att dikeskanterna inte ska rasa ner och dämma upp flödet. Öppna diken lämpar sig när större mängder vatten behöver ledas bort. Öppna diken växer igen med tiden och behöver då rensas med jämna mellanrum, för att kunna bibehålla både funktion och flödeskapacitet. Öppna diken kan upplevas som ett odlingshinder av lantbrukaren, när det ligger inne i åkern.

Täckdiken[redigera | redigera wikitext]

Ett täckdike består av ett nedgrävt plaströr i vilket det finns små hål (slitsar). Överskottsvattnet sipprar in i röret via slitsarna och leds via detta till ett öppet dike eller vattendrag. Undersökningar visar att 70 % av överskottsvattnet sipprar in i täckdikesröret på undersidan. För att förhindra en igenslamning, bör täckdikena omges av ett filter. Ett igenslammat täckdike kan dock spolrensas och då återfå sin funktion.

Täckdiken används för att sänka grundvattennivån i till exempel åkrar, eller runt husgrunder, när det är mindre vattenmängder som behöver ledas bort i varje dike. Täckdiken mynnar ofta ut i öppna diken.

Hydrologisk bakgrund[redigera | redigera wikitext]

På många platser i världen (till exempel i Sverige) är årsnederbörden större än årsavdunstningen. Detta skapar ett årligt nederbördsöverskott [1], som måste ledas bort på ett snabbt och effektivt sätt. Annars uppstår stora problem för jord- och skogsbruket, som syrgasbrist och dålig markbärighet. Mark som är för fuktig kan helt enkelt inte nyttjas på ett effektivt sätt för produktionsändamål (till exempel matproduktion och virkesproduktion).

Åkerbruk[redigera | redigera wikitext]

En väl fungerande åkermarksdränering leder till en ökad produktion med minskade insatsmedel. Bland annat får grödan ett bättre konkurrensläge gentemot ogräs.[2] Grödan blir ofta sundare och får därigenom en bättre motståndskraft mot växtsjukdomar och skadeinsekter.[3]

Grödans rotdjup ökar, speciellt på lerjordar,[2][4] vilket ökar mängden växttillgängligt vatten i jordprofilen och grödan blir mindre torkkänslig.

Skogsbruk[redigera | redigera wikitext]

När en avverkningsmogen skog huggs ner och omvandlas till ett kalhygge, minskar transpirationen ordentligt. Detta resulterar i att grundvattenytan höjs och kalhygget riskerar att försumpas.

Den höjda grundvattenytan gör det svårt för de nya trädplantorna att klara sig, då rötterna kvävs (av syrgasbrist) och kan dessutom förgiftas av alltför höga halter av tvåvärt järn och tvåvärt mangan. Genom en skyddsdikning kan grundvattenytan åter sänkas till det normala, var på de nya plantorna kan växa och frodas. När beståndet efter kanske 10-20 år åter har slutit sig, blir transpirationen åter lika hög som innan den gamla skogen avverkades, varpå skyddsdikena blir överflödiga och tillåts växa igen.

I naturliga sumpskogar kan träden lätt dö av syrgasbrist i rotzonen. Dessutom blir det stora problem med bärigheten, när virket ska köras (skotas) ut med en s.k. skotare. Detta resulterar då i stora, djupa och fula hjulspår. Dessa problem minimeras när sumpskogen dikas ut.

Miljöpåverkan[redigera | redigera wikitext]

Hydrologi[redigera | redigera wikitext]

Våtmarkens förmåga att hålla vatten minskar genom utdikningar, vilket leder till en förändrad hydrologi [5] . Våtmarker håller kvar vatten och jämnar ut flödena under året. Grundligt utdikade våtmarker leder därför till extremt höga men korta vårfloder och mycket låga sommarflöden i vattendragen. De kraftiga svängningarna i vattenstånd resulterar ofta i kraftigt störda ekosystem i sjöar och vattendrag.[5]

Flora och fauna[redigera | redigera wikitext]

För att kunna föda en växande befolkning, torrlades många våtmarker (vattensjuka marker) och odlades upp (myrodling) under ca 1850-1950. Under senare tid har också många sumpskogar dikats ut, för att öka skogstillväxten på dessa marker. Detta har lett till att flera våtmarksberoende organismer har trängts tillbaka eller till och med utrotats. Detta gäller för flera fåglelarter, grodarter och växter.

I Skåne har mellan 80-90% av alla blöta eller fuktiga ängar dikats ut, vilket lett till att bland annat storken haft mycket svårt att klara sig i Sverige.[6]

De snabba flödessvängningarna i vattendragen som dikade marker orsakar, kan frigöra stora mängder partiklar som grumlar vattnet. De grumlande partiklarna utgörs mest av lera eller silt. När partiklarna sedimenterar sätter de igen lekbottnar för fisk som öring och lax samt uppväxtbottnar för flodpärlmusslan.[7] Flera insektsarter kräver även de klart vatten för att överleva.[5][7]

Växtnäringsläckage och övergödning[redigera | redigera wikitext]

Genom att snabba på transporten av överskottsvatten och däri lösta växtnäringsämnen från marken, kan dikning indirekt bidra till övergödningen av hav och sjöar. Tidigare hade vattnet en längre retentionstid (uppehållstid) i landskapet vilket gjorde att mer kväve övergick från nitrat till kvävgas genom denitrifikation och fosforn bands i våtmarker. Övergödningseffekterna kan dock till viss del motverkas av att grödan tar upp mer växtnäring, vilket minskar mängden kvarvarande växtnäring som kan lakas ut.

Juridik[redigera | redigera wikitext]

Dagens lagstiftning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Tillståndsplikt och förbud[redigera | redigera wikitext]

Nydikning är hårt reglerad i både miljöbalken och restvattenlagen, där nydikning ofta (men inte alltid) räknas som markavvattning. I hela landet råder det tillståndsplikt för markavvattning. Dessutom är markavvattning förbjuden i stora delar södra och mellersta Sverige (utom på småländska höglandet).

Ansökan om nydikning måste således skickas in till Länsstyrelsen eller Miljödomstolen. I områden där det råder förbud mot markavvattning, måste en dispens mot markavvattningsförbudet först skickas in till Länsstyrelsen för ett separat godkännande, innan en ansökan om markavvattning kan skickas in.

Notera att det ingalunda är givet att ett tillstånd för markavvattning erhålls, bara för att en dispens mot markavvattningsförbudet har erhållits. Statistiskt sett erhålls tillstånd i ungefär hälften av de fall där dispens har erhållits.

Några undantag[redigera | redigera wikitext]

Ett undantag finns för jordbruksmark där vanlig täckdikning är tillåten med en maximal ledningsdiameter av 300 mm, så länge inte "allmänna eller enskilda intressen skadas".[8]

Även så kallad skyddsdikning och vanlig dikesrensning (underhållsrensning) till befintligt djup är normalt tillåtet.

Det är dock inte tillåtet att rensa ett öppet dike om det kan anses att "'ett nytt naturtillstånd inträtt", för då måste ett tillstånd för nydikning inhämtas från tillsynsmyndigheten.

Biotopskydd[redigera | redigera wikitext]

Öppna diken är idag biotopskyddade, enligt kapitel 7 § 11 i miljöbalken och får därför inte rörläggas.

Ett historisk perspektiv[redigera | redigera wikitext]

Historiskt har dikningen varit reglerad i lag sedan medeltiden. Gustav Vasa lät till exempel 1559 påbjuda att "fogde skall hålla dikessyn, eljes högsta ogunst och vrede"! Med 1879 års dikningslag och 1918 års vattenlag som grund, har många utdikningar och sjösänkningar genomförts för att öka arealen produktiv jordbruksmark (s.k. myrodling).

Sedan 1964 års naturvårdslag infördes, har det successivt blivit allt svårare att få tillstånd för ny dikning p.g.a. naturvårdsskäl.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ångström A. 1973. Sveriges klimat. Generalstabens litografiska anstalts förlag, Stockholm, 188 sid.
  2. ^ [a b] Håkansson A. Berglund B och Eriksson J. 1974. Om dikningsintensiteten vid dränering av odlad jord. Resultat av fältförsök med olika dikesavstånd. VI Skaraborgs län. Lantbrukshögskolan, inst. f. markvetenskap, avd f. lantbrukets hydroteknik. Stenciltryck nr 72, 110 s.
  3. ^ Håkansson A. Dräneringen och grödans övervintring. Kursmaterial Hy 3 (1994)
  4. ^ Håkansson A. 1961 Dräneringsförsök med olika dikesavstånd. Den använda föesöksmetodiken i belysning av erhållna resultat. Särtryck av Grundförbättringar specalnummer 4 1961, 95 sid. Kungl. lantbrukshögskolan, inst. f. agronomisk hydroteknik, avd. f. dräneringsförsök.
  5. ^ [a b c] Biologisk mångfald i Sverige, Monitor 14, Naturvårdsverket
  6. ^ http://www.m.lst.se/documents/klingan.pdf
  7. ^ [a b] Effekter av grumling och sedimentation på fauna i strömmande vatten En litteratursammanställning. Peter Rivinoja & Stefan Larsson. Umeå universitet 2001
  8. ^ Greppa näringen - Ett helhetsprojekt mellan Jordbruksverket och LRF för att minska växtnäringsläckaget från lantbruket

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]