Dimackord

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Dimackord (från engelskans diminished, förminskad), betecknar ibland treklanger, ibland fyrklanger, uppbyggda genom stapling av små terser.

Dim7-ackord är en fyrklang som även kallas helförmiskat septimackord. Exempelvis är Cdim7 ett C7-ackord där alla toner utom grundtonen har sänkts ett halvtonssteg. Det består således av tonerna c, ess, gess och a. Ackordet hade i teorin kunnat skrivas Cm6–5, men betecknas C°7 eller Cdim7.

Notera att avståndet är en liten ters, dvs tre halvtonssteg, mellan varje ton i denna fyrklang. Denna symmetri gör att det bara finns tre dim7-ackord, men med olika grundtoner. C°7 består nämligen av samma toner som E°7, G°7 och A°7, men med grundtonen C. På samma sätt består ackorden C°7, E°7, G°7 och A°7 av samma toner, men har olika grundton. Slutligen är D°7, F°7, G°7 och B°7 samma ackord, men med olika grundton.

I vissa böcker[1][2][3], bland annat flertalet vis- och popnotböcker, kallas ovanstående fyrklang för dimackord, och betecknas Cdim eller C°. I andra böcker[4][5][6], främst inom musikteori för klassisk musik och jazzmusik, skiljer man mellan dim7-ackord och dim-ackord, där det senare är en dimtreklang - en förminskad durtreklang. C° eller Cdim betecknar i detta sammanhang ett förminskat C-durackord, där alla toner utom grundtonen sänkts en halvtonssteg, och består således av tonerna c, ess, och gess. Alternativt kan denna treklang betecknas Cm-5 eller Cm5.

I ett halvförminskat septimackord, som betecknas CØ7 eller Cm75, är alla toner utom grundtonen och septiman sänkta ett halvtonssteg. I fallet CØ7 blir således tonerna c, ess, gess och bess.

Räknat från bastonen består dim-treklangen av: grundton, liten ters, förminskad kvint. En dim7-fyrklang innehåller dessutom en stor sext (detta intervall kallas ibland även förminskad septima). Ett halvförminskat septimackord (Ø7) innehåller istället en liten septima.

Notera att ackordet C7-9 eller C79 (ett septimackord med förminskad nona) kan betraktas som ett D°7/C, dvs som en dimfyrklang bestående av tonerna D, E, G och B, men med basen C.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ingelf, Sten (1982). Jazz- och popharmonik. Stockholm: Reuter & Reuter.
  2. ^ Joe Paparone lessons online: Music Theory
  3. ^ Dave Stewart, The Musician's Guide to Reading & Writing Music, Backbeat Books 1999, ISBN 0-87930-570-3, 9780879305703
  4. ^ The new real book
  5. ^ Carl Brandt, Clinton Roemer, Standard Chord Symbol Notation
  6. ^ Eric Starr, The Everything Rock & Blues Piano Book: Master Riffs, Licks, and Blues Styles from New Orleans to New York City, Everything Books 2007, ISBN 1-59869-260-7, 9781598692600