Dire Straits

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dire Straits
Dire straits 22101985 23 800.jpg
Dire Straits i Norge 1985.
Bakgrund Storbritannien Newcastle, England, Storbritannien
Genre(r) Rock, folkrock, country rock, progressiv rock, pubrock
År som aktiva 1977 - 1995
Skivbolag Phonogram, Vertigo, Warner Bros.
Relaterade artister The Notting Hillbillies
Senaste medlemmar
Mark Knopfler
John Illsley
Alan Clark
Guy Fletcher
Tidigare medlemmar
David Knopfler
Pick Withers
Hal Lindes
Terry Williams
Jack Sonni
Phil Palmer

Dire Straits var en brittisk rockgrupp, aktiv mellan 1977 och 1995, bildad av sångaren och gitarristen Mark Knopfler, basisten John Illsley, gitarristen David Knopfler samt trummisen Pick Withers. De slog igenom 1978 med hiten "Sultans of Swing", från det självbetitlade debutalbumet utgivet samma år. Till andra kända låtar med gruppen hör "Money for Nothing", "Romeo and Juliet", "Walk of Life", "Brothers in Arms" och "Private Investigations".

Namnet "Dire Straits" betyder i vanliga fall "stora ekonomiska problem" och sägs syfta på bandets problem att finansiera sin första skivinspelning. Mark Knopfler har själv beskrivit uttrycket som "in the shit".[1] Gruppen är också känd för sina långa låtar, som sträcker sig upp till 15 minuter, och även deras förmåga att omarrangera låtar till konserter.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund (-1977)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Mark Knopfler - Bakgrund (1949-77)

Under tidiga 1977 flyttade Mark Knopfler in hos sin bror David samt hans vän John Illsley. De började repetera Marks låtar, och då en trummis saknades kontaktade Knopfler sin tidigare bandkamrat Pick Withers från Brewer's Droop. De började spela under hans gamla bandnamn Café Racers, och den första spelningen ägde rum bakom deras lägenhet på en punkfestival med Squeeze som huvudnamn. Vid andra spelningen var bandet förband till Squeeze, och hade då ändrat namnet till Dire Straits efter ett förslag från Withers vän, då de hade svårt att få ekonomin att gå ihop (namnet betyder ungefärligen "svår situation").

Bandet skrapade snart ihop 120 pund för att kunna spela in en demo på fem låtar, vilket innehöll vad som skulle bli en världshit, "Sultans of Swing". Övriga låtar var "Wild West End", "Down to the Waterline", "Water of Love" och David Knopflers "Sacred Loving". De skickade in demon till Charlie Gillet, en känd radiopratare på BBC Radio London. Gillet fick upp ögonen för bandet och spelade skivan i sin radioshow Honky Tonk, och vad som egentligen bara var en fråga om goda råd visade sig i slutändan leda till att Dire Straits skrev skivkontrakt med Phonograms (dåvarande Philips) Vertigo Records efter att John Stainze vid skivbolaget varit snabba att fånga bandet.[2]

En man vid namn Ed Bicknell som vid den här tiden jobbade NEMS som uppbokare och manager (tidigare trummis åt Jeff Conrad) blev tillfrågad av Stainze att ordna ett par spelningar åt gruppen. Sagt och gjort, och den 13 december 1977 besökte Bicknell Dingwalls Club i norra London för att se bandet uppträda för första gången. Han kom in på klubben under framförandet av den inledande låten "Down to the Waterline", och beskriver det såhär:

The first thing I noticed was that it wasn't necessary to stand at the back of the room; they were very quiet.
I'd just done The Ramones, who were deafening...
The second thing I noticed was that Mark was playing a red Stratocaster,
which immediately made me think of Hank Marvin, who I had idolised in the sixties.

Han blev direkt intresserad av att bli gruppens manager och så blev också fallet. Vid samma tidpunkt arrangerade Bicknell en turné för Talking Heads vilket gav honom möjligheten att låta Dire Straits bli förband åt bandet. De blev betalade £50 per spelning vilket var tio gånger mer än på Dingwalls.[3]

Debutalbumet och uppföljaren (1978-79)[redigera | redigera wikitext]

Gruppens första album Dire Straits spelades in i Basing Street Studios i västra London i februari 1978 till en kostnad av £12 500[4]. Albumet släpptes den 8 juni med var till en början inte väl mottaget, och trots utsålda spelningar och bra recensioner hamnade albumet långt ner på UK Albums Chart och ramlade ut efter endast en vecka. Sultans of Swing släpptes i oktober som singel i Europa. Försäljningen gick uppåt och bandet spelade för första som huvudakt gången utanför England i Nederländerna, Belgien och Västtyskland till utsålda arenor. När albumet till slut släpps i USA den 20:e oktober genom Warner Bros. Records fick bandet stort genomslag världen över. Under 1978 turnerade bandet mer eller mindre oavbrutet och hann även vara förband åt Styx i Paris, Haag samt Hamburg.

I slutet av november, bara några månader efter att första albumet gavs ut, började inspelningarna av bandets andra album Communiqué i Nassau, Bahamas vid Compass Point Studios. Samtidigt planerades Dire Straits första USA-turné som kom att resultera i att bandet spelade 51 utsålda spelningar under en 38-dagarsperiod under februari, mars och april. Bob Dylan såg bandet uppträda i Los Angeles och blev så pass imponerad att han bad Mark Knopfler och trummisen Pick Withers att medverka på hans då kommande album Slow Train Coming.

Den 7:e april beslöt Phonogram att återsläppa "Sultans of Swing" som singel, och låten placerade sig som #8 i England samt #4 i USA. Hjälpt av succén från singeln nådde albumet Dire Straits #5 i England, och stannade kvar på listan i 132 veckor.

Albumet Communiqué gavs ut den 5:e juni, och samma månad påbörjade bandet en kortare England-turné. Det nådde #5 i England samt #11 i USA. Singeln "Lady Writer" nådde #51 respektive #45. Fortfarande ligger debutalbumet i många länder på topp-10, och i Tyskland där Communiqué toppade, låg den som #3. Bandet gjorde sin andra USA-turné under september, och två månader senare nådde de för första gången de nordiska länderna och som det tredje bandet någonsin sålde Dire Straits ut Scandinavium på 14000 platser[4]. Även Hovet i Stockholm såldes ut.

Nytt årtionde och nya framgångar (1980-84)[redigera | redigera wikitext]

Dire Straits påbörjade inspelningarna av deras tredje album Making Movies i juni 1980, för att sedan slutföra arbetet i augusti och i oktober släppa albumet. Under sessionen lämnar David Knopfler bandet för att senare påbörja en solokarriär. Mark Knopfler får tillsammans med Sid McGinnis spela in kompdelarna till alla låtarna. Noterbart är att Roy Bittan från Bruce Springsteens E Street Band stod för allt keyboardspel på albumet. Det dröjde till efter inspelningen innan keyboardisten Alan Clark blev medlem i bandet och skulle så vara fram till upplösningen. Hal Lindes togs in för att spela kompgitarr under de två följande turnéerna samt albumen innan han kom att lämna bandet.[2]

Making Movies skiljer sig från de två tidigare albumen genom ett mer komplext arrangemang vilket gav det ett nytt sound. Öppningslåten "Tunnel of Love" är en av endast två låtar av bandet som inte är helt och hållet krediterad Mark Knopfler, då introt är taget från av Richard Rodgers och Oscar Hammersteins "The Carousel Waltz". "Romeo and Juliet" blev den mest framgångsrika singeln, och albumet nådde i Sverige #4. I England nådde albumet även där #4, men i Norge och Italien toppade albumet listorna.[2]

Gruppen skördade sina största framgångar under mitten av åttiotalet med albumet Brothers in Arms som sålde i mer än 25 miljoner exemplar och länge var världens mest sålda CD. Förutom titelspåret innehöll den hitlåtar som den country/synthpopbetonade Walk of Life och den mer rocksvridna Money for Nothing som innehåller ett synthintro på hela 1,40 minuter.

Återförening och sista albumen (1991-95)[redigera | redigera wikitext]

På albumet On Every Street återstod bara Mark och John från originalsättningen, samt Guy Fletcher och Alan Clark. Utöver dessa togs Paul Franklin in på pedal steel guitar som innan hade jobbat med Knopfler i samband med The Notting Hillbillies, och därav blev skivan något mer countrybetonad då den arrangerades för att passa ett sådant instrument. Albumet påminner något mer om Mark Knopflers soloalbum än Dire Straits även om turnén skulle komma att bli en grandios arenaupplevelse.

Bandet betraktas som nedlagt, men ganska precis 10 år efter sista konserten från On Every Street-turnén gjordes några välgörenhetskonserter för en mindre publik i London tillsammans med Mark Knopflers engelska musikervänner, inhopp från Jools Holland och Robbie McIntosh (Paul McCartney/The Pretenders/John Mayer) med bandet: John Illsley, Guy Fletcher, Danny Cummings och Chris White. [5] Året efter den officiella upplösningen släppte Mark Knopfler sitt första soloalbum och har i dags datum släppt fler album under eget namn. Även Guy Fletcher och John Illsley har släppt egna album.


Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Studioalbum[redigera | redigera wikitext]

Livealbum[redigera | redigera wikitext]

Samlingar[redigera | redigera wikitext]

Video[redigera | redigera wikitext]

Skivbolagets officiella:

Övriga officiella:

Bandmedlemmar[redigera | redigera wikitext]

Priser[redigera | redigera wikitext]

Nomineringar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Intervju 1990 - Youtube
  2. ^ [a b c] On Every Street Tour Programme
  3. ^ Mark Knopfler Auktoriserad Biografi
  4. ^ [a b] Dire Straits Biografi från sing365.com
  5. ^ Mark Knopfler & Friends, 23:e juli 2002 [1]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]