Dirichlets delarproblem

Från Wikipedia

Inom talteori är Dirichlets delarproblem ett klassiskt problem om tillväxten av summafunktionen av delarantalet.

Delarfunktionens summafunktion definieras som

där

är antalet delare av n.

Att hitta en sluten formel för denna funktion är ett extremt svårt problem, men det går att härleda goda approximationer. Peter Gustav Lejeune Dirichlet bevisade att

där är Eulers konstant där

Dirichlets delarproblem frågar följande: vad är infimum för alla tal förvilkar which

gäller för alla . Många av metoderna inom detta problem kan användas inom Gauss cirkelproblem som är ett relaterat problem med en annan aritmetisk funktion

  • 1904 bevisade G. Voronoi att feltermen kan förbättras till
  • 1916 bevisade G.H. Hardy att . Han bevisade att för någon konmstant finns det värden på x så att och värden x så att.
  • 1922 förbättrade J. van der Corput Dirichlets resultat till
  • 1928 förbättrade han sitt resultat något till
  • 1950 bevisade Chih Tsung-tao och oberoende av Chih H. E. Richert 1953 att
  • 1969 bevisade Grigori Kolesnik att .
  • 1973 bevisade han att .
  • 1982 förbättrade han sitt resultat något till .
  • 1988 bevisade H. Iwaniec och C. J. Mozzochi att
  • 2003 förbättrade M.N. Huxley detta till

Så det äkta värdet av är någonstans mellan 1/4 och 131/416 (approximativt 0.3149); det har förmodats att den är precis lika med 1/4. Direkt beräkning av stöder det, då verkar vara approximativt normalt fördelat med standarddevitation 1 för x ända upp till minst 1016. Värdet 1/4 skulle även följa av en förmodan om exponentpar.

Piltzs delarproblem[redigera | redigera wikitext]

Definiera

Då är

där är ett polynom av grad . Med simpla metoder kan man visa att

för heltal . Såsom i fallet känner man inte till infimat för något värde på . Att hitta dessa infimum är känt som Piltzs delarproblem, efter den tyska matematikern Adolf Piltz. Genom att definiera som det infimat på värden med which gäller för all följande resultat (notera att that är från förra sektionen):

[1]
[2] och[3]
  • E.C. Titchmarsh förmodar att


Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Divisor summatory function, 2 mars 2014.
  • H.M. Edwards, Riemann's Zeta Function, (1974) Dover Publications, ISBN 0-486-41740-9
  • E. C. Titchmarsh, The theory of the Riemann Zeta-Function, (1951) Oxford at the Clarendon Press, Oxford. (See chapter 12 for a discussion of the generalized divisor problem)
  • Apostol, Tom M. (1976), Introduction to analytic number theory, Undergraduate Texts in Mathematics, New York-Heidelberg: Springer-Verlag, ISBN 978-0-387-90163-3  (Provides an introductory statement of the Dirichlet divisor problem.)
  • H. E. Rose. A Course in Number Theory., Oxford, 1988.
  • Huxley, Martin (2003). Exponential Sums and Lattice Points III. Proc. London Math. Soc. sid. (3)87: 591-609 

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Huxley 2003.
  2. ^ G. Kolesnik. On the estimation of multiple exponential sums, in "Recent Progress in Analytic Number Theory", Symposium Durham 1979 (Vol. 1), Academic, London, 1981, pp. 231-246.
  3. ^ Aleksandar Ivić. The Theory of the Riemann Zeta-function with Applicatiions (Theorem 13.2). John Wiley and Sons 1985.