Dislokation (metallurgi)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Principskiss som visar hur den kristallina ordningen störts av en ren kantdislokation.
Principskiss som visar hur den kristallina ordningen störts av en ren skruvdislokation.

Dislokation är inom metallurgi och fasta tillståndets fysik en typ av kristalldefekter, det vill säga avvikelser från det välordnade mönstret i kristallina material. Två huvudtyper av dislokationer finns, benämnda kantdislokationer och skruvdislokationer. Dislokationer och dislokationsrörelser spelar en mycket viktig roll för materials hållfasthet, då särskilt vad gäller deras plasticitet, liksom för deformationshärdning.

I halvledare spelar dislokationer i materialet en stor roll då de ger försämrad kvalitet på komponenterna.

Burgers vektor

För att beskriva defekten används Burgers vektor (eng. Burgers vector), där storleken på vektorn beskrivs av


\|\mathbf{b}\|\ = \textstyle\frac{a}{2}\sqrt{h^2+k^2+l^2}

Vektorns riktningen är i skuvningens riktning.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Dislokation härstammar från latinets dislocare som betyder flytta. Dis betyder åt olika håll och locus betyder ställe.[1]

Kantdislokationer[redigera | redigera wikitext]

En kantdislokation är en defekt där en extra halvplan av atomer introduceras halvvägs genom kristallen, snedvridande närliggande plan av atomer. När tillräcklig kraft appliceras från ena sidan av kristallstrukturen, passerar denna extra plan genom plan av atomer där det bryter och ansluter obligationer med dem tills den når korngränsen.[2]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Westrin (1907). Nordisk Familjebok. Nordisk Familjeboks Förlags Aktiebolag. Sid. 509. http://runeberg.org/nfbf/0277.html 
  2. ^ R. E. Reed-Hill (1994) "Physical Metallurgy Principles" ISBN 0-534-92173-6