Distriktssköterska
Distriktssköterska är en sjuksköterska med kvalificerade uppgifter inom primärvård, ofta med uppsökande verksamhet utanför vårdinrättningarna. Historiskt tillkom distriktssköterskorna för att ge hälsovård till personer som av ekonomiska eller andra skäl inte hade tillgång till läkar- eller sjukhusvård.
Innehåll |
Storbritannien [redigera]
Historik [redigera]
Distriktssköterskeverksamheten tog sin början i Storbritannien, där filantropen och senare parlamentsledamoten William Rathbone anställde sjuksköterskan Mary Robinson för att vårda hans hustru under slutet av hennes sjukdom.[1] När hustrun dog i maj 1859, skickades Robinson av Rathbone till Liverpools fattigkvarter för att vårda fattiga och lära ut hälsoregler, under resten av den tid han hade anställt henne för.
Rathbone ville utöka den verksamhet han hade inlett, men hämmades av en brist på utbildade sjuksköterskor. Efter att 1860 ha skrivit till Florence Nightingale, fick han av henne rådet att starta en sjuksköterskeskola kopplat till sjukhuset Royal Infirmary i Liverpool. Denna var uppförd i maj 1863. Liverpool delades upp i 18 distrikt, som var och ett bestod av ett antal församlingar, och med finansiering från ett antal välbärgade familjer.
Distriktssköterskeversamheten spreds till Manchester 1864, Derby 1865, Leicester 1867, och till östra London 1868.
Modern tid [redigera]
Distrikssköterskor (engelska: district nurses) uppsöker bland annat patienter i deras hemmiljö eller äldrevården för att ge dem vård och utvärdera deras vårdbehov. De ger också patienter och deras anhöriga, samt socialarbetare och andra, instruktioner och utbildning i omhändertagande av patienterna.[2]
För att bli distriktssköterska måste man först vara legitimerad sjuksköterska, och därefter genomgå vidareutbildning motsvarande 75hp, i en utbildning som omfattar både teoretisk och praktisk utbildning.
Sverige [redigera]
Distriktssköterska är i Sverige en skyddad yrkestitel för en specialistutbildad sjuksköterska som ofta tjänstgör inom primärvård eller kommunal hälso- och sjukvård eller skolhälsovård.[3]
Distriktssköterskor kan arbeta inom primärvård, hemsjukvård eller skolhälsovård. Arbetet bedrivs på egna mottagningar, i hemmiljö, på skolor eller på hälsovårdsmottagningar. En välkänd hälsovårdsmottagning utgör barnavårdscentraler (BVC), där spädbarn och förskolebarn genomgår kontinuerliga hälsokontroller samt vaccineras. Till de öppna mottagningarna söker många för att få hjälp med enklare sjukvård, som inte ryms inom ramen för egenvård. Det kan gälla sårvård, livsstilsändring eller injektioner, blodtryckskontroll eller hjälp med att förnya recept.
I hemsjukvården sköter distriktssköterskan vården av människor med svåra kroniska sjukdomar och handikapp samt vård av människor i livets slutskede. Det sistnämnda sker i nära samarbete med den sjukes anhöriga. På vårdcentralerna samarbetar distriktssköterskan nära med de övriga yrkesgrupperna vid centralen, i syfte att bistå patienten genom vårdprocessen. Bland annat etableras ofta kontakten mellan barnens föräldrar och distriktssköterskan redan under graviditeten då barnmorskan bjuder in distriktssköterkan för att presentera de kommande screeningmässiga rutinundersökningarna.
Distriktssköterskan får självständigt förskriva ett av Socialstyrelsen fastslaget antal receptbelagda läkemedel.
Förr var distriktssköterskan och distriktsbarmorskan ofta den enda hälsohjälp allmänheten hade tillgång till i glesbygd. Numera tjänstgör distriktssköterskor även i tätorter och deltar i den alltmer kvalificerade hemsjukvården då antalet sängplatser i den slutna sjukhusvården minskat kraftigt under 1990-talet.
Sedan titeln sjuksköterska blev namnskyddad har det förekommit önskemål om att yrkestiteln förtydligas till distriktssjuksköterska, så att allmänheten direkt inser att det gäller en sjuksköterska, men också för att benämningen skall vara konsekvent och logisk med övriga titlar inom specialistutbildningarna för sjuksköterskor.
Utbildning [redigera]
För arbete som distriktssköterska krävs utbildning till legitimerad sjuksköterska och därefter specialistutbildning till distriktssköterska, som vanligen genomgås efter några års yrkeserfarenhet.[3] Vanligen har den legitimerade sjuksköterskan tjänstgjort några år i allmän invärtemedicinsk eller kirurgisk sjukvård innan specialistutbildning påbörjas. Specialistutbildningen till distriktssköterska omfattar 75 högskolepoäng vid högskola eller universitet och innehåller kurser i omvårdnad, hälso- och sjukvård för äldre (geriatrik), hälso och sjukvård för barn och ungdomar samt folkhälsovetenskap.
Källor [redigera]
- ^ William Rathbone and the beginning of District Nursing, The Queen's Nursing Institute, läst 2012-12-29
- ^ NHS Careers: District nursing, läst 2012-12-29
- ^ [a b] Yrken: Distriktssköterska, Arbetsförmedlingen, läst 2012-12-29
