Djingis khan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Djingis khan (olika betydelser).
Djingis khan
Djingis khan
Regeringstid -1227
Företrädare Ej tillämpbart
Efterträdare Ögedei
Gemål Börte Ujin, Chakahai
Far Yesügei/Jessughei
Mor Höelun/Oelön-Eke
Född trol. 1162
Någonstans i närheten av Onon

Djingis khan /ʧiŋgɪs χaːŋ/ (Чингис Хаан med mongolisk kyrillisk skrift, transkriberas Tjingis Chaan), född omkring 1162 i Chentij, nuvarande Mongoliet, död 18 augusti 1227, var den mongoliske härskare (khan) som förenade de mongoliska stammarna och upprättade Mongolväldet, världshistoriens största sammanhängande imperium.

Orsakerna till den sagolika framgång som följde Djingis khan är att söka i den militäriska organisation han gav sitt folk samt i hans krigarsnille och förmåga att välja sina underlydande. Djingis var världens störste erövrare, och även en av dess råaste. Hans yttre antydde en obändig kraft: enligt en med honom samtida kinesisk krönikör hade han en ofantlig kroppsstorlek, bred panna och långt skägg. Fem eller sex miljoner människor torde ha satt livet till genom hans krig, och Persien miste genom honom sin rikedom och makt.[källa behövs] Dock visades i Djingis rike alltid stor religionsfrihet, och själv hyllade han inte någon viss uppenbarad religion. Mongolerna hade schamaner som ansågs kunna tala med andar och även förmedla viljan från Himmelsfadern (Himmeln) och Jordmodern (Jorden) som var de två gudar mongolerna trodde styrde.

Forskning kring mitokondriskt DNA har antytt att över 0,5 % av alla nu levande människor kan bära hans gener, på grund av ett mycket stort antal utomäktenskapliga barn under mongolernas räder, vilket skulle innebära att 1 av 200 människor härstammar från honom.[1][2]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Djingis khan föddes 1155, 1159, 1162, 1166 eller 1167 (troligen 1162, enligt kinesiska annaler) under namnet Temüdjin, vilket troligtvis hade betydelsen "Ord av Järn" eller "Ord av hårt material" (fadern sades ha namngett sonen efter en tillfångatagen tatar (enligt gammal sed att en människas namn skulle påminna om den viktigaste händelsen vid tiden för hennes födelse) han bytt ut för lösen kort före sonens födsel). Han var son till hövdingen Yesügei-Bagatur (den starke), vars folk bebodde området kring floderna Chentij, Onon och Ingoda (Ingodi). Modern hette Höelun och hade kidnappats av fadern.

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Då Temüdjin var tolv år bortlovade hans far honom med Börte/Byrte, dottern till en lågt stående man av ongiraderna, en annan stam med band till Temüdjins mor Höelun. Yesugei dog förmodligen av fiendefolket tatarerna som hade förgiftat honom. Modern blev då ensam med fyra egna barn och två styvbarn. Detta var en hård tid för familjen och kom att starkt prägla Temüdjin. Efter en dispyt med sin äldre halvbror Begter/Bektar dödade Temüdjin tillsammans med Kasar (hans bror) honom. Efter Bektar död, blev Temüdjin vän med sin andra halvbror Belgutei. Eftersom Temüdjins hjordar betade på hans fars betesmarker, tvingades han fly till berggruppen Burkan-Kaldun, kiutbyrtjiginernas stamland, och levde ett tag med sin familj som fattiga nomader innan de begav sig till keraiternas härskare Toghrul, kallad Ung khan och gav bands till honom när de tillsammans återhämtade Temüdjins kidnappade hustru Börte/Byrte och förintade stammen som låg bakom.

Enandet av de mongoliska stammarna[redigera | redigera wikitext]

Tillsammans med barndomsvännen Djamugha växte sig Temüdjin starkare tills de splittrades och inbördeskrig utbröt. Efter inledande bakslag rustade Temüdjin den här som senare skulle lägga under sig en femtedel av jordens yta, baserat på de mongoliska stammarnas skicklighet med häst och båge kombinerat. De hade alltid varit fruktade krigare men varit underlägsna sina bättre organiserade fiender i söder. Temüdjin skapade en professionell stående här baserad på meritsystem där skicklighet styrde rang, oavsett ursprung. Tillsammans med ny utrustning ledde detta till Djamughas senare nederlag. Ledaren för den mäktigaste stammen, Toghrul Ung Khan, ställde sig efter att ha tvekat in i det sista mot Temüdjin vilket ledde till att Toghrul Ung Khan blev besegrad. År 1203 slog Temüdjin i grunden najmanernas khan, Tajan, vid Amurfloden, vilket hade till följd att han blev herre över även västra Mongoliet. Djamugha förråddes av sina närmaste och avrättades av Temüdjin. År 1206 sammankallade han till sin födelsebygd ett slags riksförsamling, kurultaj/kuriltaj, och lät där utropa sig till khaghan (med betydelsen "khanernas khan", det vill säga kejsare). En som helgon vördad schaman förutsade att han skulle bli hela världens herre, och bjöd honom utbyta namnet Temüdjin mot Djingis (betydelsen är debatterad men kan betyda den rätte eller den ende alternativt havet). Eldade av siarens ord och fasta i tron på sin anförares storhet, följde krigarna med hänförelse Djingis på nya erövringståg, och under dessa blev inom kort större delen av Mongoliet underkuvat.

Invasion av Kina och västra Asien[redigera | redigera wikitext]

Mongolväldets utbredning vid Djingis khans död.

År 1210 gick Djingis över kinesiska muren och angrep det tangutiska riket Xixia i norra Kina. Efter att den tangutiske härskaren underkastat sig drog Djingis vidare mot Jin-riket med minst 50 000 man. Efter en rad av strider blev Yanjing (nuvarande Peking) år 1215 stormat och förstört, och därmed var norra Kina erövrat. År 1219 lämnade Djingis kriget i öst åt sina generaler och drog själv västerut in i Turkestan, där han med 200 000 man anföll det persiska riket Khwarezm eftersom dess härskare, Ala ad-Din Muhammed II, låtit mörda två av hans sändebud. Djingis segrade utan svårighet, trots att hans motståndare egentligen var militärt överlägsen, och han kunde obehindrat plundra det rika Persien. Buchara (med ett av världens förnämsta bibliotek), Samarkand och landets övriga städer jämnades med marken. I omkring fem år fortsatte Djingis sina skövlingar i denna del av Asien. En grupp mongoler trängde ända bort till Georgien och in i Ukraina där de år 1223 slog polovzerna och de med dem förbundna rutenska furstarna i slaget vid Kalkafloden.

Djingis Khans död[redigera | redigera wikitext]

Året 1224 återvände Djingis till Mongoliet, men vintern 1225-1226 red han med sin här över den stora Gobiöknen och angrep den tidigare underkastade konungen av Tangut, som inte deltagit i kriget i Persien och som dessutom vägrade lämna ut två av Djingis fiender. Tanguterna besegrades på nytt och huvudstaden Yinchuan förstördes. Under slutet av detta fälttåg dog Djingis, troligtvis år 1227(eller sent år 1226).

Uppdelning av Mongolriket[redigera | redigera wikitext]

Enligt en av honom själv stiftad arvslag delades hans ofantliga rike i fyra khanat (det område som styrs av en khan), och härskaren över khanatet Kina skulle efterträda honom i värdigheten av khaghan. Hans fyra söner, Jochi, Chagatai, Ögedei och Tolui kom att styra över en del vardera med Ögedei som officiell khagan och överordnad de andra. Jochi, den äldste hade dock avlidit ett år före sin far och dessutom ansetts ha varit en oäkting sedan han fötts kort efter modern Börte räddats från merkitisk fångenskap. Hans del (den nordvästra, nuvarande Kazakstan och asiatiska Ryssland) delades mellan Jochis då redan vuxna barn Batu, Berke och Orda (Batu skulle senare med hjälp av Djingis störste general Tsubotai, rida västerut med 150 000 man och nå fram till Tyskland och Wien). Bestämt redan före fälttåget mot muslimerna skulle Ögedei bli storkhan. Chagatai, den näst äldste sonen hade först hävdat sin egen rätt sedan det var allmänt uppenbart att Jochi inte var Djingis son. Han hade emellertid - för att inte anses som maktlysten avstått sin rätt till Ögedei. Den yngste sonen Tolui ansågs ofta vara den lämpligaste samtidigt som hans personliga maktlystenhet var för stor och sedan han hade en kristen hustru som skulle påverka traditionerna i riket för mycket. Ögedei ansågs "snäll" men var inte den mest handlingskraftige. Förvisso hade han lett slakten av upp till 1,2 miljoner muslimer i Guranj (Urgentj) år 1220 men han var allmänt "långsam" och gravt alkoholiserad (hans död i förtid år 1242 ledde till att det planerade fälttåget mot Frankrike och Italien fick avbrytas och riket försvagades). Tolui fick styra över hemlandet Mongoliet och fick inget större inflytande men hans söner Möngke, Hulagü Güyuk och Kublai skulle senare erövra hela dagens Kina, Iran, Irak, Turkiet och Syrien. Först sedan Möngke dött och större delen dragit sig hemåt stoppades mongolerna vid Ain Jalut i Israel, mongolernas första strategiska nederlag efter nära 60 år som enad nation. Vid Djingis död var mongolernas rike dubbelt så stort som romarriket under Trajanus (när det var som störst) och knappt dubbelt så stort som Alexander den stores rike (även om Alexander krävde mycket mindre tid för sina erövringar). Under Kublai skulle det bli dubbelt så stort som under Djingis.

Militära strategier[redigera | redigera wikitext]

Mongolerna utvecklade militära strategier som gjorde att de vann i princip alla slag de deltog i. Mongolerna använde varierande strategier beroende på motstånd, plats och tillgänglighet. De använde under Djingis Khans tid uteslutande kavalleri, men utnyttjade civilbefolkningen som arbetskraft för att ta över städer. Innan Djingis Khan gick in i ett nytt territorium samlade han på sig mycket information genom rekognosceringstrupper, som samtidigt brände ner odlingsmark för att erbjuda bättre betesmarker för de mongoliska trupperna när de väl gick till anfall. Mongolerna hade inga trosstrupper som försåg dem med föda, utan de levde på den mat de fick med sig i form av de hästar de hade eller jakt på vägen.

Propaganda ingick som en viktig del i krigföringen, och Djingis Khan inledde ofta sina anfall mot städer med att oväntat dyka upp i mindre byar och samhällen, och skapade därmed skräck på landsbygden som spred sig till städerna. Djingis Khan såg till att en stor del av landsortsbefolkningen flydde in till städerna för att de på så sätt skulle tära på resurser och bygga upp rädslan för mongolerna. Djingis Khan erbjöd alltid sina utvalda mål amnesti. Han hade ett system som skulle skrämma städerna till att ge upp direkt. Det gick ut på att han första dagen av belägringen ställde upp ett vitt tält, om staden gav sig då skonades alla, andra dagen ställde han upp ett rött tält, då dödades alla män i staden. Och om de inte hade gett upp tredje dagen satte han upp ett svart tält som betydde att alla invånare inom murarna skulle dö. Om en stad gick med på hans villkor, så lämnade han den helt i fred, men om de valde att neka till dem - eller ännu värre döda förhandlarna, så gick han skoningslöst fram. När en stad väl skulle intas, så använde sig mongolerna både av traditionella metoder som belägring och katapulter, men med sina många duktiga ingenjörer använde de ofta nya innovativa sätt, som att avleda floder mot städer, bygga trämurar runt befästningar eller att låta civilbefolkningen bygga vallar upp mot stadens murar. Mongolerna använde sina katapulter för att, förutom stenar, även skicka in varma eller brinnande oljor, explosiva material och illaluktande ämnen som skulle skapa skräck i staden.

När en stad intogs, så hade mongolerna strategier för att plundra staden. Djingis Khan införde ett ersättningssystem där alla fick andelar av en plundring, vilket krävde att man centraliserade hanteringen av skatterna som togs. Detta skilde sig från traditionell plundring, där varje person plundrade för egen räkning. Detta medförde också att mongolerna blev mer effektiva i sin plundring, och att de kunde slå ut fiendens flyende armé innan de började sin plundring, vilket innebar att de ofta besparades återerövringsförsök efter att fienden omgrupperats och hämtat förstärkning, vilket annars var vanligt.

Mongolerna tog väl hand om fiendedesertörer, som förutom att erbjuda extra soldater, även kunde bidra med viktig information om fienden. Djingis Khan värdesatte alltid duktiga specialister, som till exempel ingenjörer, och försökte alltid ta in fler specialister i sin armé från de områden han tog över.

Vid slag mot traditionella arméer, som till exempel mot de europeiska riddarna, så låtsades ofta mongolerna att de höll på att förlora slaget och tog till flykten. De andra stridande följde då efter, men eftersom olika enheter rörde sig olika snabbt, så blev de mer utspridda. Motståndarnas kavalleri blev trötta under de tunga riddarna. När väl mongolerna lät förföljarna komma ikapp på en plats de valt själva, så använde de sig av pilbågar som ofta hade längre räckvidd än motståndarnas för att decimera motståndet. De kunde också använda sig av explosioner som skadade, förvirrade och sänkte moralen hos fienden.

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Notförteckning

  1. ^ SVT:Mänsklighetens historia. Del 5 av 12: Pesten (tidpunkt: 07:45-07:55). Sett 5 juli 2013.
  2. ^ National Geographic: Genghis Khan a Prolific Lover, DNA Data Implies. Läst 5 juli 2013.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Iggulden, Conn; Olofsson Lennart (2007). Stäppens krigare. Erövraren ; 1. Stockholm: Bonnier. Libris 10415142. ISBN 978-91-0-011332-2 
  • Iggulden, Conn; Olofsson Lennart (2008). Bågens mästare. Erövraren ; 2. Stockholm: Bonnier. Libris 10735525. ISBN 978-91-0-011509-8 
  • Iggulden, Conn; OLofson Lennart (2010). Djingis khan:Bergens Väktare. Stockholm: Bonnier 
  • Iggulden, Conn; Olofson Lennart, Waltman Kjell (2012). Silvrets rike. Stockholm: Bonnier. ISBN 978-91-7429-164-3 
  • John Man: Djingis khan: en resa genom mongolernas rike (Genghis Khan) (översättning Joachim Retzlaff) (Fahrenheit, 2005)
  • Weatherford, Jack; Lång Öjevind (2005). Djingis khan och modernitetens uppkomst. Stockholm: Prisma. Libris 9863703. ISBN 91-518-4483-4 
  • Widén, Anders (2003). Under den evigt blå himlen: första boken om hur Temudjin blev utvald till Djingis Khan : roman. Stockholm: Hjalmarson & Högberg. Libris 8872938. ISBN 91-89660-20-X 
  • Widén, Anders (2004). Vreden rör på sig: andra boken om hur Temudjin blir utvald till Djingis Khan : roman. Stockholm: Hjalmarson & Högberg. Libris 9851333. ISBN 91-89660-73-0 
  • Widén, Anders (2005). Djingis Khan: tankar och visdomsord. Stockholm: Hjalmarson & Högberg. Libris 9850787. ISBN 91-89660-89-7 
  • Widén, Anders (2007). Den andra hustrun: tredje boken om hur Temudjin blir utvald till Djingis Khan : roman. Stockholm: Hjalmarson & Högberg. Libris 10302102. ISBN 978-91-7224-042-1 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]