Djurgården Hockey

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Djurgården Hockey
Hockey current event.svg Djurgården Hockey 2013/2014
Hemort Stockholm, Sverige
Grundad 1922
Lagfärger               
Hemmaplan Hovet och Globen
Klubbdirektör Jenny Silfverstrand
Sportchef Charles Berglund
Tränare Hans Särkijärvi
Meriter
Svenska mästare 16
(1926, 1950, 1954, 1955, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962, 1963, 1983, 1989, 1990, 1991, 2000, 2001)
Svenska mästerskapsfinaler 19
(1923, 1924, 1926, 1927, 1950, 1954, 1955, 1979, 1983, 1984, 1985, 1989, 1990, 1991, 1992, 1998, 2000, 2001, 2010)
Europacupen 2 (1990, 1991)
Säsonger i Sveriges högsta division 72
Säsonger i Svenska hockeyligan 35 (2011/2012)
Svenska hockeyligans maratontabell 2:a
Supportrar Djurgårdens Supporters Club
Järnkaminerna

Djurgårdens IF Ishockeyförening är en ishockeyförening från Stockholm. Djurgården är den förening som vunnit flest svenska mästerskap i ishockey, totalt 16 stycken, varav det senaste 2001. Man har även vunnit Europacupen i ishockey två gånger, 1990 och 1991. Elitlaget är numera bolagiserat och föreningen representeras i seriespelet av Djurgården Hockey AB vars aktiemajoritet ägs av föreningen. Efter att ha spelat i Elitserien i 35 år i rad degraderades Djurgården efter säsongen 2011/2012, och spelade två säsonger i Hockeyallsvenskan. Inför säsongen 2014/2015 kommer föreningen spela i SHL.

Historik[redigera | redigera wikitext]

1920-talet[redigera | redigera wikitext]

Djurgårdens IF bildades 1891, men ishockey upptogs på programmet först 1922 som en egen sektion. En av de mer drivande krafterna för bildandet av en ishockeysektion var Wilhelm Arwe. DIF:s hela lag bestod av sex spelare - en målvakt, två backar och tre forwards. Detta kanske låter lite tufft, men vid den här tiden var det normalt att lagen hade mellan 6 och 12 spelare. Djurgårdens trupp förstärktes dock säsongen 1923 med ytterligare fem spelare, vilket omedelbart gav resultat. Djurgården blev seriesegrare för första gången och även distriktsmästare 1924. Djurgårdens IF Hockeys första SM-guld kom 1926, endast fyra år efter föreningens grundande.

Den första Elitserien i ishockey, som startade 1928 med fyra lag, utökades 1929 till att omfatta sex lag varvid Djurgården flyttades upp en division till Elitserien.

1930-talet[redigera | redigera wikitext]

År 1934 blev ett sorgligt år eftersom de äldre spelarna hoppade av och inga nya spelare kom till laget. Man beslöt sig då för att upphöra med ishockeysektionen tills vidare.

År 1938, fyra år efter nedläggningen, började Svenska Dagbladets Gustaf "Lulle" Johansson (f.d. framgångsrik ishockeyspelare för IK Göta) att planera för en nystart för Djurgården Hockey. Han kontaktade andra djurgårdsledare och de lyckades få ihop ett ishockeylag som fick börja från noll.

1950-talet[redigera | redigera wikitext]

År 1950 var det dags för DIF att ännu en gång få titulera sig Svenska Mästare i ishockey, 24 år efter det första SM-guldet. Guldet 1950 blev startskottet för en era med stora framgångar. Under perioden 1951-1970 erövrades inte mindre än åtta SM-guld, varav sex i följd, 1958-1963.

1960-talet[redigera | redigera wikitext]

Sven Tumba i Djurgårdströjan 1960.

Lagets längsta förlustfria svit lyder på 57 matcher, slutspel undantagna. Detta är fortfarande ett rekord i seriesammanhang. Sviten varade från 14 november 1958 till 8 november 1962 när Västra Frölunda IF tog emot DIF på Ullevi i Göteborg. Storpubliken - 23 192 personer, som är publikrekord i svensk ishockey - fick då se hemmalaget vända ett 0-2-underläge till 3-2-seger i sista perioden. Här bör också påpekas att den egentliga publiksiffran var minst 3 000 mer och att polisen uppskattade att ca 10 000 människor fick vända hem utan att ha kommit in. Publiktrycket var med andra ord enormt.

Under storhetstiden hade DIF ständigt 8-9 spelare i Tre Kronor. Efter guldet 1963 skulle DIF få vänta hela 20 år på nästa sverigemästartitel.

1970-talet[redigera | redigera wikitext]

Inför säsongen 1975/1976 beslöt förbundet att ändra seriesystemet. Istället för att ha två serier - en sydlig och en nordlig - slogs dessa ihop till Elitserien. Då spelade 10 lag i 36 omgångar varav de fyra främsta gick vidare till slutspel (semifinal och final). För lag 5-8 var säsongen slut medan de första åren både lag 9 och 10 degraderades direkt (efter ett par säsonger infördes deltagande i Kvalserien till nästa års serie som räddningsplanka för lag 9).

Denna nyordning visade sig till en början inte alls passa DIF, utan laget åkte ur redan första säsongen som Elitserien spelades, 1976. Laget kom på en niondeplats och fick efter 28 år lämna den högsta serien.

Många trodde att DIF skulle få spela i ettan under lång tid framöver, men så blev det inte. Under ledning av tränaren Hans "Tjalle" Mild tog sig klubben redan påföljande säsong tillbaka till Elitserien via seger i division 1 östra och sedan Kvalserien.

Inför comebacken i Elitserien i ishockey 1977/1978 värvade DIF stort. Etablerade spelare som Bo Berglund och Håkan Dahllöf skrev på för klubben. Värvningarna till trots så kom man bara åtta i serien, varför man inför säsongen 1978/1979 satsade ännu större. En ny tränare i Eilert "Garvis" Mättää värvades, liksom även backkämpen Mats Waltin, skicklige centern Håkan Eriksson och eleganten Anders Kallur. Den här gången gav satsningarna resultat. Tredjeplatsen i serien räckte för avancemang till slutspelet men i finalen mot MODO föll DIF med 2-1 i matcher.

1980-talet[redigera | redigera wikitext]

Början på 1980-talet blev inte särskilt lyckat - en niondeplats i serien 1981/1982 medförde att laget tvingades kvala för att hålla sig kvar i Elitserien. Genom vinst mot HV71Hovet lyckades man dock klamra sig fast i högsta serien. Tränare Leif Boork, som gjorde sin andra säsong, sågades totalt i massmedia. Han var en tränare utan visioner, påstods det. Vad man inte visste var att "Boorken" bara låg i startgroparna för en ny typ av ishockey i Sverige. Den nya typen av ishockey som åsyftades var den s.k. "våldtäktshockeyn".

Säsongen 1982/1983 ådrog sig DIF totalt 497 utvisningsminuter eller 13,8 minuter per match i snitt. Serien vanns av Färjestads BK och DIF kom tvåa. Det var också dessa båda lag som kom att göra upp om SM-guldet. Finalen blev som väntat hård men DIF lyckades vinna den. När säsongen summerades stod DIF återigen, efter 20 långa år, högst upp på pallen, men en mer hatad och impopulär svensk mästare än Djurgårdens IF anno 1983 är svårt att finna.

Däremot väckte SM-triumfen och lagets säsongsfacit stor beundran och respekt i vida kretsar. DIF slog bl.a. ett rekord i Elitserien, nämligen antal matcher i följd utan förlust. Från den 5 oktober 1982 till den 6 januari 1983 spelade man 19 omgångar i följd utan nederlag. Rekordnoteringen löd på 14 vinster, fem oavgjorda och en målskillnad på 89-42.

Efter SM-guldet 1983 siktade man givetvis på en ny viktoria säsongen 1983/1984, men dessa förväntningar lyckades man inte infria. Utvisningsligan vann dock DIF och det med besked. Totalt kom man på 36 matcher upp i 535 utvisningsminuter eller 14,9 minuter per match. Men ändå gick Djurgårdens IF till SM-final. Där mötte man ärkerivalen AIK, som komfortabelt vann med 3-0 i matcher.

Säsongen 1984/1985 hade Leif Boork tagit farväl och ny tränare blev Gunnar "Svesse" Svensson. Tränarbytet innebar inte att DIF blev snällare - snarare tvärtom. Man vann serien detta år och blev utpekade som Sveriges bästa lag. DIF gick vidare till final och fick där möta Södertälje SK, som dock visade sig vara en för svår motståndare.

Säsongen 1985/1986 var en hemsk säsong sett ur DIF:s perspektiv. Allt gick snett! Tränaren "Svesse" Svensson fick sparken utan förvarning och som nödlösning klev Lars-Fredrik Nyström och Håkan Eriksson in. Med nöd och näppe lyckades man hamna på en åttonde plats och därmed undvika ovisst kvalspel.

Säsongen 1986/1987 kom Leif Boork tillbaka som tränare och hans första insats var att kommendera ut laget på en mycket omskriven och uppmärksammad "överlevnadsmarsch". Spelarna fick bland annat lära sig att paddla kanot och att överleva på naturens villkor. En infångad huggorm tillagades, vilket skapade ett visst rabalder i massmedia. Syftet med överlevnadsmarschen var att öka sammanhållningen i truppen och att få alla att sträva mot samma mål - nämligen ett nytt SM-guld. Huruvida överlevnadskursen hade någon reell inverkan på säsongens resultat är ovisst, men en fjärdeplats i serien blev det och det innebar slutspel.

Det kom senare fram uppgifter om att DIF:s bokslut visade en skuld om 12,3 miljoner kronor. Ordföranden Bengt Broberg förklarades av överstyrelsen som "icke önskvärd" och denne drog med sig Leif Boork i fallet. När "röken" hade lagt sig stod en man kvar redo att ta över den "sjunkande skutan" Djurgården Hockey, Ingvar "Putte" Carlsson. Detta var en lösning som alla var nöjda med, och valet skulle på sikt visa sig vara helt rätt!

Säsongen 1987/1988 blev en kanonsäsong för Djurgårdens del. Ingvar Carlsson skaffade en assisterande tränare i Lars Falk, och resultaten lät inte vänta på sig. DIF vann serien med hela sju poäng före tvåan IF Björklöven. Främsta anledningen till detta var Ingvar Carlssons införande av spelsystemet 1-3-1. Boorks "tvångströja" var kastad och den nya kostymen innebar en "teknisk, elegant och vägvinnande ishockey". I kvartsfinalen (som var en nyhet denna säsong) stötte DIF på AIK som enkelt slog ut DIF med 2-1 i matcher.

Säsongen 1988/1989 blev dock en guldsäsong för DIF. I SM-finalen mötte man Leksands IF som fick en smakstart genom att vinna den första finalen inför ett nästintill fullsatt Globen, som för övrigt invigdes detta år. De tre följande matcherna vann dock DIF och SM-guld nummer 12 var i hamn. Bland profilerna detta år kan nämnas Kenta Nilsson som äntligen fick ett guld med sin hjärteklubb.

1990-talet[redigera | redigera wikitext]

Globen i Djurgårdens färger.

Säsongen 1989/1990 var det dags för Djurgården att försöka försvara sitt SM-guld från säsongen innan. Serien vann Färjestads BK med Djurgården på andra plats. Det blev också Färjestad och DIF som möttes i SM-finalen. Djurgården drog det längsta strået i den fjärde finalen och vann med 5-2 hemma i Globen inför 13 850 åskådare. SM-guld nummer 13 var ett faktum. Därmed hade man tangerat Brynäs IF:s tidigare elitserierekord med två SM-tecken i följd.

Säsongen 1990/1991 blev en fortsättning på den succéartade avslutningen på 1980-talet med guld både 1989 och 1990. Denna blev nämligen en säsong som DIF vann i princip allt som ett ishockeylag kan vinna. Elitserien vanns med två poängs marginal till tvåan Färjestads BK. Finalmotståndare blev Färjestads BK, vilka förlorade med 3-0 i matcher och DIF tog därmed sitt 14:e SM-guld. Inte nog med detta, DIF vann dessutom Europeiska klubbmästerskapet i ishockey 1991. DIF blev det första svenska ishockeylag som kunde titulera sig "bäst i Europa".

Säsongen 1991/1992 nådde DIF åter final. SM-finalen blev en rysare mot MIF där de tre första matcherna gick till förlängning. Den femte och direkt avgörande matchen i Malmö isstadion vann dock MIF med 4-2, och därmed sattes punkt för DIF:s slutspelsdominans för ett bra tag. DIF försvarade dock sin Europa-titel från 1991 genom att enkelt besegra Düsseldorf i finalen i Europeiska klubbmästerskapet i ishockey med 7-2.

Säsongen 1992/1993 blev DIF utslagna i semifinalen mot Luleå HF med 2-1 i matcher, båda Luleås vinster i "sudden death".

I april 1993 kom nästa kalldusch för djurgårdsfolket. Den dåvarande ordföranden Lars Hedström hade under lång tid systematiskt tömt DIF:s konton och satt sprätt på pengarna, antingen genom egen konsumtion eller genom spekulation på råvarubörsen i London. Den totala summan som förskingrades fastställdes i Stockholms Tingsrätt till drygt 6,5 miljoner kronor inkl. ränta.

Säsongen 1993/1994 slutade DIF på en femteplats i serien. I slutspelet lyckades man något bättre och gick till semifinal genom seger över Frölunda med 3-1 i matcher. En nyhet inför denna säsong var att kvartsfinalen, liksom finalen, spelades i bäst av fem matcher, medan semifinalen fortfarande spelades i bäst av tre. I semifinalen blev DIF utslagna av MODO Hockey med Peter Forsberg i laget.

Säsongen 1994/1995 myntades uttrycket "skrattmatch". DIF vann Elitserien och lottades att i slutspelet möta åttan HV71. HV71 vann i tre raka matcher och DIF var utslagna. Så var det med den "skrattmatchen"! HV71 chockade två lag till och blev 1995 Svenska Mästare för första gången.

Säsongen 1995/1996 förväntades ett revanschsuget Djurgården, men laget gjorde bara en halvbra säsong. En femteplats i serien innebar att laget gick till slutspel. Efter att DIF förlorat de två första kvartsfinalmatcherna mot Färjestads BK såg man ordet "fiasko" framför sig, men hoppet tändes igen när DIF reducerade till 2-1 i matcher i Karlstad. Inför halvfulla läktare i Globen förlorade dock DIF den fjärde matchen och ordet "fiasko" blev ett faktum.

Säsongen 1996/1997 delades elitserielagen i olika regionala grupper och därigenom ökades antalet spelomgångar. DIF hamnade i samma grupp som AIK, Luleå HF och MoDo Hockey. DIF kom fyra i serien och åkte ur redan i kvartsfinalen mot lokalkonkurrenten AIK, som vann med 3-1 i matcher. Därmed var detta det tredje året i följd som DIF inte kom längre än till en kvartsfinal.

Under 1997 togs det historiska beslutet att Djurgården Hockey AB skulle bildas och börsintroducerasStockholms Fondbörs O-lista. Allt löpte väl och när introduktionsdatumet närmade sig visade det sig att aktien övertecknades och ca 46 miljoner kronor flöt in till DIF, men kritiska röster höjdes angående bolagiseringen. Riksidrottsstyrelsen, RS, tog upp ärendet till behandling och fann något oväntat att börsintroduktionen stred mot Riksidrottsförbundets stadgar (2 kap 5 §) och man hotade därför att utesluta DIF från Svenska Ishockeyförbundet och Elitserien. DIF ändrade i sitt avtal med Djurgården Hockey AB, men detta godkändes inte av RS. Bolagiseringen fick skrotas och DIF tvingades betala tillbaka de 46 miljonerna plus ränta till aktieägarna varvid DIF:s skuld steg med ca 6 miljoner. Tack vare en framgångsrik säsong täcktes denna förlust någorlunda. RF svängde senare och bolag är numera tillåtna, men med några reservationer angående ägarstrukturen.

Säsongen 1997/1998 värvade sportchefen Ingvar "Putte" Carlsson tillbaka fyra "gamla trotjänare" till DIF. Det var Charles Berglund och Mikael Johansson, som lockades tillbaka från proffslivet i Schweiz, backen Kenneth Kennholt, från HV71, samt målvakten Tommy Söderström från en misslyckad karriär i NHL. Svenska Dagbladet skrev med anledning av värvningarna: "Lagets framtidsutsikter är dock osäkra - "Putte" Carlssons dröm om att ta SM-guld med 1991-laget, sju år senare, rymmer många frågetecken och tycks vara präglat av stora doser nostalgi utan hänsyn till sportens snabba utveckling".

Säsongen 1997/1998 blev dock lysande för Djurgårdens del - det enda som saknades var pricken över i-et. DIF vinner serien och fick därigenom en garanterad plats i European Hockey League säsongen 1998/1999.

I SM-finalen fick DIF möta 1997 års mästare Färjestads BK och det blev en hård batalj som gick till en femte och avgörande match i Globen. Där drog Färjestad det längsta strået genom att slå DIF i sudden death.

Säsongen 1998/1999 trodde många skulle bli en framgångsrik säsong för laget. Men i kvartsfinalen slog Brynäs IF ut DIF med 3-1 i matcher.

2000-talet[redigera | redigera wikitext]

Djurgården mot Malmö Redhawks i november 2006.

Säsongen 1999/2000 kom Hardy Nilsson till DIF och man började spela något som kallades "torpedhockey". Denna nya spelstil var offensiv och publiken applåderade Mats Waltin och Hardy Nilsson för innovationen, som skulle visa sig vara vinnande. Denna säsong spelade DIF hem det 15:e SM-guldet efter en enkel finalseger mot MoDo Hockey med 3-0 i matcher.

Säsongen 2000/2001 besegrades Färjestads BK i SM-finalen med 4-2 i matcher och det 16:e SM-guldet genom tiderna var vunnet och DIF befäste därigenom sin plats som de "Mesta Mästarna".

Tränarparet Nilsson och Waltin lämnade därefter sina jobb. Hardy Nilsson blev istället coach för Tre Kronor och Mats Waltin sportchef i Djurgården.

Säsongen 2001/2002 tog Kent "Lill-Kenta" Johansson över ledningen för Djurgården, som dock var betydligt försvagat efter alla spelarförluster både 2000 och 2001. Djurgården slutade på en hyfsad tredjeplats i sluttabellen, men åkte ut mot Frölunda i kvartsfinalen med 4-1 i matcher. "Lill-Kentas" sejour i Djurgården blev bara ettårig, efter säsongen fick han sparken och ersattes av Niklas Wikegård.

David Printz i Djurgårdströjan.

Säsongen 2002/2003 ledde Wikegård tillsammans med de före detta Djurgårdsspelarna Robert Nordmark och Johan Garpenlöv Djurgården till en fjärdeplats i serien. I slutspelets kvartsfinal slog man ut HV71 med 4-3 i matcher men i semifinalen blev Färjestads BK för svåra. De vann med 4-1 i matcher.

Säsongen 2003/2004 var Djurgården länge ett topplag men man dalade och slutade på femte plats i Elitserien. Kvartsfinalen förlorade man, efter att ha blivit utspelade i ett par matcher med en 1-8 förlust som största plumpen i protokollet följt av en 1-8 förlust borta, med 0-4 i matcher mot serietrean Frölunda HC.

Säsongen 2004/2005 kom man åter femma i Elitserien och lottades i kvartsfinalen mot trean Timrå IK, som med Henrik Zetterberg i laget var favoriter. Djurgården slog dock ut Timrå med 4-3 i matcher och fick möta Frölunda HC i semifinal. Här blev det trots flera jämna matcher stopp. Frölunda vann med 4-1 i matcher.

Inför säsongen 2005/2006 hade klubben städat, flera spelare hade lämnat laget, bland annat till NHL, och man värvade försiktigt på grund av en skral ekonomi. Nya tränare blev Hans Särkijärvi och Charles Berglund. För första gången på många år så tippades Djurgården av många experter i botten av tabellen, men hur det skulle gå återstod att se. Den 2 februari 2006 blev det dock klart att Djurgården missade SM-slutspelet för första gången sedan säsongen 1985/1986. Säsongen 2006/2007 missade Djurgården slutspelet igen och hamnade på en 10:e plats. Inför säsongen 2007/2008 hade Charles Berglund lämnat Djurgården, för att bli huvudtränare i Timrå IK. Han ersattes av den forna Djurgårdsspelaren, och legendaren Mikael Johansson, som tidigare hade coachat Huddinge IK. DIf slutade sjua i grundserien och åkte ut i kvartsfinalen efter 4-1 i matcher mot Linköping.

Inför säsongen 2008/2009 valde Hans Särkijärvi att lämna klubben. Djurgården valde då att låta Mikael Johansson och Tomas Montén att dela på huvudtränaransvaret. DIF blev tionde i grundserien och missade slutspel igen.

Inför säsongen 2009/2010 beslutade DIF att använda ett tretränarsystem - den forne guldmakaren Hardy Nilsson anlitades som huvudtränare, vilket betydde att Mikael Johansson och Tomas Montén fick kliva ned och bli assisterande tränare. I slutet av augusti 2009 vann laget försäsongsturneringen Nordic Trophy efter finalseger mot Linköpings HC med 4–1.[1].

Djurgården slutade som tvåa i grundserien och tog sig till SM-final genom att besegra Brynäs IF i kvartsfinalen med 4-1 i matcher och Linköpings HC i semifinalen med 4-1 i matcher. I finalen föll man mot HV71 med 2-4 i matcher. En finalserie som för övrigt var den jämnaste någonsin då fem av de sex matcherna fick avgöras i förlängning.

I och med SM-slutspelet 2010 bestämdes det att man ska spela vissa av sina hemmamatcher i Globen från och med kvartsfinal fem, detta mot de flesta av supportrarnas vilja. Man spelade kvartsfinal två och fyra samt semifinal två på Hovet. I Finalen speladas match ett och sex på HovetGloben sedan innan är bokad, medan match tre spelas planenligt i Globen. Anledningen till flytten är att den ekonomiska vinsten blir nästan dubbelt så stor.[2]

Den 30 januari 2012 tillkännagavs att ledarparet Hardy Nilsson och Mikael Johansson fick sparken, då föreningen var överens om att ny energi behövdes i båset. Dessa blev ersatta med J20-tränaren Tony Zabel och före detta Djurgårdsspelaren Nichlas Falk[3]. Charles "Challe" Berglund klev strax därefter in som huvudtränare och sportchef. Han och laget misslyckades dock att hålla Djurgården kvar i högsta serien: den 31 mars 2012 stod det klart att DIF degraderats till Allsvenskan säsongen 2012/13 efter en 2-0-förlust mot Leksands IF samtidigt som Rögle BK vann med 5-3 mot BIK Karlskoga. Den påföljande allsvenska säsongen blev även den ett misslyckande. Berglund avgick som huvudtränare mitt under säsongen efter sviktande resultat, och ersattes av Tony Zabel. I slutet av säsongen misslyckades DIF också med att ta sig till kvalserien, och spelar därmed i allsvenskan även säsongen 2013/14.Säsongen 2013/2014 gick DIF till kvalserien och slutade där på en andra plats, därmed kvalificerade man sig för spel i SHL säsongen 2014/2015.

Rivaler[redigera | redigera wikitext]

Derbymatch mellan AIK och DIF.

Djurgårdens största rival är AIK. Tack vare klubbens återkomst till Elitserien 2010/2011 fick DIF därför möta AIK för första gången i seriesammanhang sedan säsongen 2001/2002. Av de fem matcher som lagen möttes slutade tre med seger för Djurgården. Säsongen 2011/2012 var dock mindre lyckosam då man förlorade "derbyserien" med samma siffror.

En annan rival inom hockey är Färjestad BK, främst beroende på de många hårda slutspelsmötena lagen emellan. Lagen har mötts inte mindre än 11 gånger i slutspelssammanhang (varav fem finaler), Djurgården vann de sex första slutspelsserierna.

Supportrar[redigera | redigera wikitext]

Djurgårdens supportrar har organiserat sig i föreningar sedan 1947, då Djurgårdens Supporters Club bildades. Föreningen anordnade bussresor till bortamatcher för medlemmar, men någon organiserad klack fanns inte. Under mitten och slutet av 1970-talet började dock klackar organiseras och 1981 bildades supporterföreningen Blue Saints. Namnet kom till efter att Djurgårdsklacken sjöng "Oh when the saints go marching in", när Djurgårdens hockeyspelare gick in på Hovets is. 1997 bytte Blue Saints namn till Järnkaminerna efter våldsamma incidenter vilket gjorde att föreningen fått negativ kritik från media och allmänheten.

Idag är Järnkaminerna den största av Djurgårdens supporterföreningar, med flera tusen medlemmar. Supportrarna härrör främst från Stockholmsregionen, men lokala landsortsföreningar finns över hela landet.

Inför varje hemmamatch spelas Sjung för gamla Djurgår'n, en hymn som funnits sedan 1970-talet. Supportrarna har ett stort antal hyllningssånger till det egna laget, och hatramsor mot motståndarna som används på matchdag.


Spelartrupp 2013/2014

  1. 50 Johan Mattsson (G) 21 1992-04-25
  2. 39 Adam Reideborn (G) 21 1992-01-18 #41 Alexander Falk (D) 20 1993-05-24
  1. 7 Nils Andersson (D) 22 1991-10-15
  2. 8 Linus Arnesson (D) 19 1994-09-21
  1. 36 Philip Holm (D) 21 1991-12-08
  2. 51 David Lidström (D) 25 1988-02-16
  3. 3 Sam Lofquist (D) 23 1990-03-15
  4. 33 Timmy Pettersson (D) 36 1977-03-15
  1. 52 Mikael Ahlén (RW) 25 1988-04-14
  2. 17 Henrik Eriksson (C/LW) 23 1990-04-15
  3. 10 Joakim Eriksson (C) 37 1976-06-22
  4. 44 Mattias Guter (RW) 25 1988-07-23
  5. 21 Nicklas Heinerö (LW/RW) 21 1992-03-02
  6. 18 Michael Holmqvist (C/LW) 34 1979-06-08
  7. 83 Dustin Johner (C/RW) 30 1983-03-06
  8. 40 Mattias Kalin (C/LW) 19 1994-04-03
  9. 28 Måns Krüger (C/RW) 21 1992-02-28
  10. 61 Markus Ljungh (C/W) 22 1991-01-11
  11. 15 Steve Saviano (LW) 32 1981-08-31
  12. 54 Matthias Sundberg (C) 21 1992-08-28
  13. 66 Marcus Sörensen (LW/RW) 21 1992-04-07

Position: G:2 D:7 F:13 | Av Age: 24.5 years | Av Ht: 182.45 cm | Av Wt: 84 kg |

Kända DIF-spelare[redigera | redigera wikitext]

"Tröjor i taket"[redigera | redigera wikitext]

Banderoller med kända spelares namn.

Övriga[redigera | redigera wikitext]

Tränare[redigera | redigera wikitext]

År Tränare
1975–1978 Hans Mild
1978–1979 Eilert Määttä
1979–1981 Bert-Ola Nordlander
1981–1984 Leif Boork
1984–1986 Gunnar Svensson
1986 Lars-Fredrik Nyström
1986–1987 Leif Boork
1987–1988 Ingvar "Putte" Carlsson
1988–1990 Tommy Boustedt
1990–1994 Lars Falk
1994–1996 Tommy Boustedt
1996–1997 Stephan Lundh
1997–1998 Niklas Wikegård
1998–1999 Mats Waltin
1999–2001 Mats Waltin och Hardy Nilsson
2001–2002 Kent Johansson
2002–2005 Niklas Wikegård
2005–2008 Hans Särkijärvi
2008–2009 Mikael Johansson och Tomas Montén
2009–2012 Hardy Nilsson, Mikael Johansson och Tomas Montén
2012-2012 Tony Zabel, Tomas Montén, Nichlas Falk, Charles Berglund
2012 Charles Berglund, Tony Zabel, Mats Bäcklin
2012-2013 Tony Zabel, Mats Bäcklin
2013-2014 Tony Zabel
2014- Hans Särkijärvi

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.nordictrophy.com/news.php?news=172
  2. ^ Slutspelet 2010 flyttar till Globen
  3. ^ "Tony Zabel ersätter Hardy Nilsson i DIF" Hockeyligan.se

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]