Djursholmsbanan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Djursholmsbanan
Djursholmsbanan 1890-tal.jpg
Nyinvigda elektriska Djursholmsbanan
Allmänt
Plats Uppland
Sträcka Djursholms Ösby-Näsbypark
Djursholms Ösby-Svalnäs
Anslutande järnvägslinjer Stockholm-Rimbo Järnväg
Organisation
Invigd 1890
Ägare Djursholms AB -1892
Stockholm-Rimbo Järnväg 1892-1951
Svenska staten 1951-1972
Stockholms Lokaltrafik[1] 1972-
Banoperatör Stockholm-Rimbo Järnväg 1890-1909
Stockholm-Roslagens Järnvägar 1909-1959
Statens Järnvägar 1959-1972
Stockholms Lokaltrafik 1972-
Tekniska fakta
Längd 11 kilometer
Spårvidd 891 millimeter (smalspår)
Elektrifierad 1895-05-15[2]
Matning 650 V likström
(kontaktledning)
Källor[3][4]

Djursholmsbanan eller Djursholmsbanorna var namnet på de smalspåriga järnvägar som fram till 1970-talet löpte genom Djursholms villastad i norra Storstockholm. Återstoden av banan är idag en del av lokalbanan Roslagsbanan.

Tidig historia[redigera | redigera wikitext]

Ett av de första djursholmstågen.
Urspårningen den 17 april 1906.

Djursholmsbanan invigdes den 20 december 1890 och var då helägd av fastighetsbolaget Djursholms AB, som hade bildats år 1889 med syftet att sälja av tomter från mark som tillhört Djursholms slott och bebygga dessa med villor.[8]

Det nya villasamhället hade behov av goda kommunikationer med Stockholm. Därför planerades redan från början en järnvägslinje mellan Djursholms villastad och Stockholm. I ett prospekt, där samhällets grundare Henrik Palme år 1889 beskriver den nya villastaden, skriver han: "För järnvägsförbindelse med huvudstaden kommer att från Stockholms—Rimbo järnväg, där denna övergår Djursholms ägor, byggas en 3 kilometer lång bibana, som i bågform genomlöper villastadens hela område...".[9]

Banans första sträcka var mellan den nyanlagda[10] stationen Ösby (senare Djursholms Ösby) vid Stockholm-Rimbo Jernvägsaktiebolags linje, och hållplatsen Kohagsviken, som senare bytte namn till Framnäsviken. År 1901 förlängdes järnvägen till Eddavägens station i norra Djursholm. Mellan 1912 och 1934 var slutstationen i Svalnäs, några hundra meter norr om Eddavägen. Utmed järnvägslinjen anlades flera hållplatser.[8] Inledningsvis trafikerades Djursholmsbanan med ett 10-tal tåg i vardera riktningen per dag. Trafiken utökades successivt till det fyrdubbla.[10]

När järnvägen öppnade 1890 var den som alla andra järnvägar runt om i världen inte elektrifierad. Därför fick tågen endast gå till Östra station. Redan från början fanns det planer på att järnvägens slutstation skulle vara mer centralt placerad. Henrik Palme skrev i prospektet från 1889: "För att undanrödja olägenheten av Östra stationens avlägsna belägenhet, skall därjämte hos stadsmyndigheten sökas koncession å rätt att förlänga Rimbobanans spår till antingen Stureplan eller Engelbrektsplan."[9] Den ambitionen gick dock inte att genomföra omedelbart.

Först sedan banan, som en av de första i världen,[8] hade elektrifierats år 1895 kunde banan förlängas till Engelbrektsplan. Tre år tidigare hade Djursholmsbanan tagits över av Stockholm-Rimbo Jernvägsaktiebolag, som ända sedan starten stått för driften av banan. Elkraften genererades i koleldade Djursholmsbanans elverk vid Stocksunds hamn (ritat av arkitekt Sigge Cronstedt).[9] För eldriften inköptes elmotorvagnar från ASEA verkstad i Västerås. Dessa var anpassade för den täta trafiken och de många stoppen som fanns utmed banan.

År 1910 invigdes en ny linje mellan Ösby och Altorp, för att förse inre Djursholm med goda kommunikationer. Denna linje förblev en Djursholmsbana fram till 1937, då järnvägen förlängdes till Näsbypark i Täby. Banan hade 1927 förlängts till Lahäll i nuvarande Täby kommun.

Banan[redigera | redigera wikitext]

Banans sträckning och stationerna 1917.
Djursholmsbanans gamla viadukt över Norrängsvägen, 2013.

Djursholmsbanan var smalspårig med 891 mm spårvidd. Den ursprungliga banan sträckte sig från Ösby genom Djursholm villakvarteren förbi Bragevägen, Sveavägens station, Auravägen, Restauranten, Slottsvägen, Germania, Framnäsviken (som var slutstation under ett tiotal år), Vägporten, Vikingavägen, Eddavägen och, mellan 1912 och 1934, Svalnäs.

Den andra delen av banan, mot Altorp och Näsbypark, löpte länge genom relativt obebyggda trakter som kom att bebyggas först efter banans tillkomst. Den största hållplatsen utmed denna linje var Östberga, som låg i nära anslutning till Djursholms samskola, idag Viktor Rydbergs gymnasium. När banan förlängdes till Näsbypark 1937 innebar detta ett uppsving för den nya banan som snabbt gick om den gamla i resandeantal, eftersom trafikunderlaget var betydligt större i och med byggnationen av Näsby villastad.

Det fanns planer på att knyta samman linjen till Altorp med Svalnäslinjen och på så vis skapa en ringlinje som kunde trafikeras i båda riktningarna. Dessa planer förverkligades aldrig och dog helt i och med förlängningen till Lahäll 1927.

Långängsbanan[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Långängsbanan
Långängsbanan vid Långängstorp.

I 55 år, mellan den 15 oktober 1911 och den 25 september 1966, trafikerades en lokallinje mellan Stocksunds stationshus och Långängstorp i östra Stocksund. Redan 1905 förvärvades för 35 000 kronor av Stockby AB den erforderliga marken för en järnvägslinje Stocksund-Långängen-Djursholm.[11] Enligt dessa planer skulle Djursholmsbanans huvudlinje knytas samman med en bana genom Stocksund, med en gemensam station vid Restauranten i Djursholm, men de planerna skrinlades och Långängsbanan blev därmed en ren lokal matarbana inom Stocksund. Hållplatsen vid Norevägen låg ursprungligen 800 meter från Stocksund och till slutstationen i Långängen var avståndet från Stocksund 1200 meter.

Vid Norevägens hållplats liksom vid Långängens fanns väntkurar, ritade av arkitekt Sigge Cronstedt, som även stod bakom samtliga stations- och hållplatsbyggnader utefter Djursholmsbanan, Mörby verkstäder och Djursholmsbanans elverk.[12] Hur en sådan väntkur såg ut kan man fortfarande se på Roslagsbanans hållplats Vendevägen. Vid Långängen fanns även en 12 meter lång perrong. 1925 förlängdes linjen så att den kom något närmare stationen i Stocksund.[13]

Banan trafikerades oftast med en ensam vagn, kallad "Lådan". Långängsbanan hade ursprungligen normal spårvidd, 1435 mm, men byggdes år 1934 om till samma spårvidd som övriga Djursholmsbanan, 891 mm.[8] Den hade, förutom de båda slutstationerna, en hållplats vid Stockby.[14]

Avveckling[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Roslagsbanan

Den korta sträckan mellan Svalnäs och Eddavägen lades ned 1934, efter bara 20 år i drift. Resandeunderlaget var för svagt och byggnationen på Svalnäsområdet blev aldrig så omfattande som först var tanken, bland annat beroende på att stora delar av området kom att användas som golfbana, Djursholms GK, som öppnades år 1931. Sträckan Svalnäs-Eddavägen lades ned tre år senare.

Långängslinjen genom Stocksund lades ned 1966 och rälsen revs upp året efter.

Den resterande delen av den ursprungliga Djursholmsbanan lades ned vid årsskiftet 1975/76. SRJ hade år 1959 uppgått i SJ, för att sedan 1972 övergå till SL:s regi. Nedläggningen var en del av den planerade totala avvecklingen av Roslagsbanan som den nya huvudmannen planerade, men som ändrades.

En folkomröstning i Täby gav resultatet att linjen mellan Ösby och Näsbypark behölls som en del av Roslagsbanan, vid sidan om linjerna mot Kårsta och Österskär.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1972
  2. ^ Historiskt om Svenska Järnvägar Elektrifiering och elektrisk drift
  3. ^ Historiskt om Svenska Järnvägar Stockholm - Rimbo Järnväg
  4. ^ Historiskt om Svenska Järnvägar Stockholm - Roslagens Järnvägar
  5. ^ BANVAKT.se Bandel nr 323
  6. ^ BANVAKT.se Bandel nr 325
  7. ^ Historiskt om Svenska Järnvägar Järnvägar i historien
  8. ^ [a b c d] Roslagsbanan 100 år. Malmö: Stenvall (distr.). 1985. Libris 7630187. ISBN 91-7266-087-2 
  9. ^ [a b c] Skrifter utgivna av samfundet Djursholms forntid och framtid, årgång 1925
  10. ^ [a b] Skrifter utgivna av samfundet Djursholms forntid och framtid, årgång 1994
  11. ^ Stockholms förstäder och villasamhällen (1911), s. 87
  12. ^ Stockholms läns museum: Stocksunds station mm. (Stocksundet).
  13. ^ Spårvägen Stocksund - Långängstorp .
  14. ^ Boken om Stocksund. Stocksund: Utg. Libris 1629242 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Svenska Järnvägsföreningen 1876-1926 Centraltryckeriet Stockholm 1926
  • Stockholms förstäder och villasamhällen. (faksimil av särtryck av originalupplaga, 1911). Tjänstemännens egnahemsförening vid Storängen, Trädgårdssällskapet. 2004. Libris 11169191. ISBN 91-7120-072-X