Dmitrij Sjostakovitj

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dmitrij Sjostakovitj

Dmitrij Dmitrijevitj Sjostakovitj (ryska: Дмитрий Дмитриевич Шостакович), född 25 september (12 september enligt g.s.) 1906 i Sankt Petersburg, död 9 augusti 1975 i Moskva, var en rysk-sovjetisk kompositör och en av 1900-talets främsta symfoniker och kammarmusiktonsättare, i sitt hemland omväxlande mycket uppskattad och hårt kritiserad.

Bland hans verk kan särskilt nämnas den 7:e symfonin (av totalt 15), som skildrar belägringen av Leningrad, samt den 5:e och 10:e symfonin.

Sjostakovitj skrev även 15 stråkkvartetter, två pianokonserter, två cellokonserter och två violinkonserter samt filmmusik, bland annat till Berlins fall. Hans komposition Konsert för piano, solotrumpet och stråkar c-moll op 35, komponerad 1933, samt flera verk med socialistrealistiskt program, vittnar om hur han försökte anpassa sig till de politiska kraven och försökte uttrycka sig mindre modernt och mer nyklassiskt. Ett annat exempel är den pastischartade andra pianokonserten (Op.102 från 1956-7) skriven för hans son Maxims examenskonsert, som med den melodiska och melankoliska andra satsen (Andante) tillhör hans mest lättillgängliga verk.

Musikaliskt är Sjostakovitjs musik förhållandevis lättillgänglig[enligt vem?], många gånger påminnande om skandinavisk folkmusik. Den använder ofta storskalig instrumentering och en ljudbild som visserligen skiljer sig från tidigare klassisk orkestermusik men som sällan känns konstig, avancerad eller obegriplig för oskolade åhörare. Däremot kan hans kammarmusik vara svår att ta till sig. Inte minst gäller detta de sena stråkkvartetterna (kvartetterna 12 och 13 har inslag av tolvtonsteknik; kvartett 10 har ett tema som använder sig av alla 12 tonerna, men kvartetten är fortfarande tonal).

Liksom Bach har tonerna B-A-C-H som sin musikaliska signatur, hade Sjostakovitj sekvensen D-Ess-C-H som han använde i ett antal verk (bland annat i den 10:e symfonin och den 8:e stråkkvartetten).

Sjostakovitj var bara elva år när Lenin kom till makten och kommunismen skulle behålla den så länge Sjostakovitj levde. Sjostakovitj hade mestadels en karriär som kommunismens officiella tonsättare i konkurrens med bland andra Chrennikov och Kabalevskij. Modern forskning har visat att Sjostakovitj troligen var en tyst dissident, både lojal med socialismen och kritisk till livsvillkoren i Sovjetunionen, som lärt sig att överleva i ett mycket repressivt politiskt system.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Sjostakovitjs födelsehem som nu är en skola.

Familje- och privatliv[redigera | redigera wikitext]

Dmitrij Sjostakovitjs familj härstammade från en polsk-litauisk släkt och hans farfar Bolesław var förvisad till Sibirien. Efter att han avtjänat sitt straff beslutade han att stanna i Sibirien, i staden Narim (vid floden Ob ca 500km norr om Novosibirsk), där kompositörens far, Dmitrij Boleslavovitj (1875-1922), föddes. Dmitrij Boleslavovitj studerade fysik och matematik vid Petrograds universitet och efter examen 1899 började han yrkesarbeta för bland annat Dmitrij Mendelejev. 1903 gifte han sig med Sofja Vasiljevna Kokoulina (1878-1955), tonsättarens blivande mor, som också kommit från Sibirien. Sofjas far, Vasilij Jakovlevitj Kokoulin härstammade från Sibirien och arbetade sig upp till befattning som guldgruvechef i Bodajbo ett par hundra km från Bajkalsjön. Sofja lärde känna Dmitrij Boleslavovitj när hon studerade piano vid konservatoriet i Petrograd. När paret gifte sig övergav hon studierna för att sköta sin make och den växande familjen på heltid. Paret fick tre barn: Marija (född 1903, som blev yrkespianist och lärare), Dmitrij (född 25 september 1906) och Zoja (född 1908, som blev veterinär).

(Polska: Szostakowicz)

Inom familjen musicerade man gärna, fadern hade en bra tenorröst och sjöng gärna opera, populära stycken och zigenarromanser till sin frus pianoackompanjemang. Likaså tog Sofja under sina studier vid konservatoriet ofta med sig sina kamrater hem för gemensamt musicerande. Dmitrij Dmitrijevitj hade under sin tidiga barndom inte visat större intresse för musik, förrän 1915 då man upptäckte att barnet hade absolut gehör och imponerande musikminne, och därför inledde man systematiska musikstudier.

Modern tog som sin livsuppgift att stödja sonen och ordna för att han skulle få tillgång till högkvalitativ musikutbildning. De båda hade starka band till varandra och modern fortsatte att bo med Dmitrij till sin död.

1923 förälskade sig Dmitrij i Tatjana Glivenko, en jämnårig dotter till en filologiprofessor i Moskva. Dmitrijs familj tyckte inte om flickan, men affektionen höll i sig även efter det att den unga kvinnan gifte sig 1929, och först 1932 när hon födde sitt barn gav Dmitrij upp idén att hon skulle lämna sin man.

1926 inledde Dmitrij en livslång och djup vänskap med Ivan Sollertinskij (1902-1944), en "encyklopedisk" intellektuell, historiker, kulturell publicist och folkbildare i Leningrad, som blev hans förtrogne. De två träffades i samband med ett förhör i obligatorisk marxism-leninism, där studenterna utsattes för skräckinjagande frågor som "Sofokles poesi som uttryck för materialistiska tendenser" eller "sociologiska principer för Bachs temperering och Skrjabins klangaggregat".

Dmitrij Sjostakovitjs första hustru blev Nina Vasiljevna Varzar (med smeknamnet Nita), dotter till ett professors-par; fadern var en juridikprofessor och modern en astronomiprofessor. Nina själv studerade fysik och matematik, och kom att arbeta som forskare inom experimentell fysik och med kosmisk strålning. De gifte sig 1932, men 1935 skilde sig paret efter att Dmitrij inlett ett förhållande med en 24-årig pianist - Jelena Konstantinovskaja. Samma år gifte Dmitrij om sig med Nina, då hon blev gravid. Paret levde ihop till Ninas död i december 1954, även om båda hade affärer vid sidan om. De fick två barn ihop: Galina (maj 1936) och Maxim (10 maj 1938), som blev dirigent och pianist.

I samband med Belägringen av Leningrad evakuerades Sjostakovitj den 15 oktober 1941 till Kujbysjev (nuvarande Samara) vid Volgas strand. Efter kriget bosatte sig kompositören i Moskva.

Sjostakovitjs andra hustru blev år 1956 Margarita Kainova (1924-????), då en 33-årig Komsomol-aktivist. Margarita var en udda fågel och blev aldrig accepterad i Sjostakovitj familj och miljö. De skildes under sommaren 1959. Hennes vidare öden är okända.

I november 1962 gifte sig Sjostakovitj med Irina Supinskaja, sin tredje hustru. Irina var bara ett par år äldre än Sjostakovitj dotter Galina. Irina var dotter till en polack och en judinna, som båda var döda. Irina hade vuxit upp i ett barnhem ("spec.det.dom") för föräldralösa barn till folkets fiender och var till yrket litterär editor. Irina uppfattades som mer kompatibel med tonsättaren, blev omtyckt av hans vänkrets, och tog hand om honom under de sista åren då hans hälsa blev mer vacklande.

Tonsättarens hälsoproblem var huvudsakligen kraftlöshet i högra handen, som övergick till orörlighet och som krävde ofta återkommande sjukhus- och hälsohemvistelser, blev i slutet av 1960-talet diagnostiserad som polio. Han drabbades också av benbrott på båda benen, och strax före sin 60-årsdag av en hjärtinfarkt. I början av 1970-talet behandlades Sjostakovitj av en ortopedikirurg i Sibirien, dr Ilizarov, med mirakulösa resultat - efter behandlingen kunde han spela piano igen, och till och med gå i trappor. Förbättringen var inte beständig och det krävdes återkommande behandlingar och vistelser på sjukhus och hälsohem. Dessutom drabbades han av en andra hjärtinfarkt vid 66 års ålder. Sjostakovitj kunde dock göra resor utomlands, till Tyskland, och flera gånger till England, Irland och även till USA, för att konsultera amerikanska läkare. Från och med februari 1973 strålbehandlades Sjostakovitj för lungcancer, som så småningom spreds till levern.

Sjostakovitj dog klockan 16:30 9 augusti 1975, troligen av lungcancer. Han fick en formell statsbegravning på Novodevitjekyrkogården i Moskva.

Tidiga åren[redigera | redigera wikitext]

Dmitrij påbörjade kompositions- och pianostudier vid Petrograds konservatorium under hösten 1919 för bland annat Aleksandr Glazunov, Leonid Nikolajev och Maximilian Steinberg. Dmitrij blev uppmärksammad för sitt pianospel, som kanske inte var tekniskt fulländat, men dock uttrycksfullt, och även för de tidiga piano-kompositionerna. Detta ledde till att han ställde upp i Chopin-tävlingen i Warszawa 1927 där en annan ryss, hans vän Lev Oborin, vann första pris. Dmitrij blev dock uppmärksammad i bland annat en specialkonsert för Oborin och Sjostakovitj, där han även uppförde sina tidiga kompositioner.

Hans första symfoni, som uppfördes 12 maj 1926, fick ett mycket bra mottagande av konsertpubliken och sporrade tonsättaren att fortsätta med ytterligare två symfonier med revolutions-teman, som likaså applåderades entusiastiskt: Symfoni No.2 "Oktober" (uppförd 26 november 1927) och Symfoni No.3 "1:a maj" (uppförd 21 januari 1930), och båda symfonierna hade tydlig programform genom körsatser med politiskt poetiska texter av Alexander Bezymenskij och Semjon Kirsanov. Hans första opera var Näsan som byggde på Gogols berättelse. Operan uppfördes samtidigt med Symfoni No.3, men blev ett misslyckande och drogs in efter bara tre föreställningar. Verket utsattes för kritik, till viss del på grund av dess abstrakta handling. Baletterna Den gyllene åldern och Bulten hade politiserande propagandistiska ramverk, men floppade på grund av logiskt och ideologiskt svaga handlingar. De spelas idag som sviter eller utbrutna stycken (till exempel Tahiti Trot/Tea for Two och Polka från Bulten).

Stalineran[redigera | redigera wikitext]

1934 hade hans opera Lady Macbeth från Mtsenskdistrikten (senare även kallad "Katerina Ismajlova") urpremiär på två teatrar samtidigt - i Moskva och i Leningrad - fick mycket bra mottagande. De spelades för fulla salonger (83 gånger under två år bara i Leningrad), sändes sex gånger i radio och hyllades som den nya sovjetiska operan. Vändningen kom då Josef Stalin besökte ett uppförande den 26 januari 1936, varefter en period med många starkt nergörande kritikartiklar i pressen inleddes (bland annat i Pravda: oreda istället för musik), i vilka han kallades formalist och folkets fiende. Stalin ansåg hans musik för ofolklig och önskade en högre grad av nationalism i musiken. Sjostakovitj anpassade sig till dessa krav. År 1936 drogs också Symfoni No.4 in. Trots partiets negativa kampanj, som dessutom sammanföll med den stora repressiva perioden inom Sovjetunionen där även flera kulturpersonligheter fick sätta livet till (se Moskvarättegångarna), mottogs Symfoni no. 5 (1937), stråkkvartett No.1 op.49 (1938) och pianokvintett op.57 (1938) mycket positivt av publiken, och överraskande fick Sjostakovitj Stalinpriset av första kategorin i mars 1941 för kvintetten. Senare belönades han med Stalinpriset även för 7:e symfonin (Leningradsymfonin) (första kategorin; 11 april 1942) och Pianotrio (andra kategorin; 1946).

Under andra världskriget framställdes Sjostakovitj som patriotisk och fick stor publicitet - det största bidraget var Leningradsymfonin vars partitur flögs runt halva jorden (som mikrofilm) mitt under brinnande krig, för att ges premiär nästan samtidigt i Ryssland (5 mars 1942 i Kujbysjev (Samara), där Sjostakovitj var evakuerad, och 20 mars i Moskva samt hos dess allierade (29 juni av Henry Wood i London, i USA den 19 juli av Arturo Toscanini i NBC-sändning och 14 augusti av Sergej Kusevitskij i Massachusetts). Det mest anmärkningsvärda uppförandet var i det belägrade Leningrad den 9 augusti där man skrapade ihop en symfoniorkester av 40-50 överlevande. Konserten sändes dessutom över högtalare till de tyska trupperna vid frontlinjen.

År 1946 startade Andrej Zjdanov (1896-1948), som av Stalin utnämnts till ideologisk utrensare inom bland annat konsterna, sina aktioner mot "formalister" och andra som avvek mot partiets uppfattning om vad som var korrekta sovjetiska konstverk. Vid sin sida hade Zjdanov kompositören Tichon Chrennikov, som blev ordförande i tonsättarföreningarna och lojal förespråkare av, för det mesta medioker, socialistrealistisk musik. För musikerna kom kulmen vid kompositörernas plenum (2-8 oktober 1946) och vid sovjetiska tonsättares första kongress (17-26 februari 1948). Tonsättare som Vano Muradeli, Sergej Prokofjev, Nikolaj Mjaskovskij, Aram Chatjaturjan, Dmitrij Kabalevskij, Vissarion Sjebalin och Dmitrij Sjostakovitj attackerades mycket häftigt. Partiet upprättade ett index över förbjudna verk. För Sjostakovitj del hamnade symfonierna No.6, 8 och 9, 1:a pianokonserten, Två stycken för stråkoktett, Andra pianosonaten, Sex romanser till texter av W Raleigh, R Burns och W Shakespeare, samt Aforismer i indexet. Sjostakovitj blev dessutom avskedad som professor. Trots de officiella reprimanderna för att inte ha svarat mot sitt ansvar som konstnär i sovjetregimens tjänst uttalade han aldrig publikt någon kritik mot densamma. I allt väsentligt förblev han sin regim trogen.

Sjostakovitj insåg situationens allvar och var nära att ta sitt liv, väntade på att bli arresterad, samt fick leva utan lön den första tiden efter utrensningen. Samtidigt med den olycksaliga kongressen höll han på att komponera Passacaglian i violinkonserten, och troligen återger dess avgrundssmärta tonsättarens situation. Trots att konserten blev klar 1948 fann han det klokast att vänta med uppförandet tills efter Stalins död, liksom med den 4:e symfonin. Några andra verk blev även de skrivna för byrålådan, till exempel sångerna Från judisk folkpoesi som skrevs vid "fel" tidpunkt just när Stalin drog igång en antisemitisk utrensning 1948.

Antiformalist Rajok är en "legendarisk" musikkarikatyr med koppling till kritiken 1948 och till den andra tonsättarkongressen 1957. Det gick länge rykten om Rajoks existens, och dessa skapade en del autenticitetsdebatter, även efter det att noterna kom fram 1989.

Tiden fram till Stalins död 1953 kan ses som fortsatt dressyruppvisning. Under perioden skrev Sjostakovitj filmmusik och ett antal verk med tydlig realsocialistisk programinriktning, som till exempel oratoriet Skogarnas sång (op.81; 1949) och körverket Tio poem till texter av revolutionära poeter från sena 1800- och tidiga 1900-talet (op.88; 1951). Trots verkens tveksamma konstnärliga värde, belönades han med ytterligare två Stalinpris. I det privata skrev han bland annat 24 preludier och fugor (op.87; 1950-51).

Sjostakovitj blev överraskande vald att tillsammans med några författare representera Sovjetunionen på Kultur- och vetenskapskongress för världsfreden i New York 1949, och liknande kongresser i Warszawa 1950 och Wien 1952.

Avstalinisering[redigera | redigera wikitext]

Dmitrij Sjostakovitj på ett ryskt frimärke år 2000.

Strax efter Stalins död vågade sig Sjostakovitj på att återuppta symfonikomponerandet och redan i december 1953 uppfördes hans 10:e symfoni op.93 med stor publikframgång i Leningrad och Moskva. Symfonin innehåller dels kompositörens signatur D-Ess-C-H och signatur på hans "musa" Elmira Navizova, en 24-årig pianist från Baku. Hennes signatur är ett krypto av Elmira - tonerna E-A-E-D-A (med omväxlande tyska och franska tonnamn: E, La=A, Mi=E, Re=D, A).

Trots symfonins framgång fortsatte Chrennikov att diskutera dess "formalism", men atmosfären inom Sovjet blev mer och mer avstaliniserad, och kulturell mångfald blev åter accepterad (inom vissa gränser).

Flera av Sjostakovitj verk som var omöjliga under Stalin uruppfördes:

Dessutom kom verken som blev förbjudna (så kallade "olämpliga att uppföras inom Sovjetunionen") åter på konsertprogrammen. Bland annat Lady Macbeth, som sattes upp igen för operasäsongen 1959-60 på Kirovteatern.

När tonsättaren fyllde 50 år förärades han Leninordern och vid en hyllningskonsert uppfördes violinkonserten samt hans 5:e symfoni.

Den första cellokonserten op.107, som uruppfördes 21 september 1959 av Mstislav Rostropovitj, tycks innehålla ett par "kodifierade" teman - det fyra toner långa motiv som finns i hela stycket är taget från processionen till avrättningen i Sjostakovitjs filmmusik till Unga gardet (1948), och finalen innehåller ledmotiv som är förvrängda fraser från Stalins älsklingsfolkmelodi Suliko.

Under hösten 1959 gjorde Sjostakovitj två viktiga resor:

De två efterföljande symfonierna hade igen programmatiskt innehåll: den 11:e symfonin, op.103 "1905" handlar om den blodiga söndagen, som var en av flera dramatiska händelser före den ryska revolutionen. Vissa källor (Sjostakovitjs vänner) gör gällande att detta var en kommentar till Ungernrevolten 1956, men detta förnekades officiellt av tonsättaren. Symfonin uruppfördes på 40:e årsdagen av oktoberrevolutionen, och bringade honom Leninpriset 1958. Den 12:e symfonin op.112 "1917" var tillägnad Lenin och uruppfördes 1 oktober 1961. Symfonin skrev ungefär samtidigt som Sjostakovitj, till stor förvåning bland vännerna och intellektuella, blev medlem i kommunistpartiet år 1960.

Sena åren[redigera | redigera wikitext]

Den 19 september 1961 publicerade en ung rysk poet vid namn Jevgenij Jevtusjenko dikten Babij Jar i Literaturnaja gazeta, som berörde judarnas förföljelse. Dikten upprörde opinionen och poeten anklagades för att lyfta fram judiska lidanden under andra världskriget framför det ryska folkets. Sjostakovitj blev djupt rörd av texten och satte omedelbart igång med att tonsätta dikten och kontaktade därefter Jevtusjenko för att få hans godkännande att få använda texten. När de båda möttes, blev Sjostakovitj intresserad av fler poem av författaren och symfoni no.13 blev ett femsatsigt verk för symfoniorkester, basröst och manskör med satserna: (1) Babi Jar, (2) Humor, (3) I butiken, (4) Skräck, (5) En karriär.

Kompositören hade problem att finna dirigent och bas som var villiga att åta sig detta kontroversiella verk. Hans förstahandsval var Mravinskij som uruppförde flera av hans symfonier, men denne tackade nej. Likaså avböjde den ukrainske basen Boris Gmirya, som efter att han konsulterat det ukrainska kommunistpartiet fick höra att dikten skulle förbjudas i Ukraina. Dirigenten Kirill Kondrasjin var villig att dirigera symfonin och började instuderingarna med en bolsjoj-bas Viktor Nechipailo och, som det skulle visa sig förutseende, även med en ersättare Vitalij Gromadskij. Det påstås att dagen före premiären uppstod en skarp meningsutbyte mellan Jevtusjenko och Nikita Chrusjtjov när Jevtusjenko och Sjostakovitj tillsades att dra in verket.[1][2] På slutrepetitionen var också basen Nechipailo försvunnen av oklar anledning, och reserven Gromadskij fick kallas in. Verket uppfördes som planerat den 18 december 1962, men möttes egentligen av inga kommentarer i pressen! Strax ställdes dock ultimatum att texten skulle justeras för att påpeka att även det ukrainska och ryska folket fick lida under nazismen. Jevtusjenko tog fram åtta ersättningsrader som bättre svarade mot regimens krav och Kondrasjins nästa uppförande fick den ändrade texten. Sjostakovitj vägrade dock att ändra i partituret, och i Minsk uppförde strax efter dirigenten Vitalij Katajev den ursprungliga texten. Även om verket inte blivit förbjudet så gjordes det klart att vidare uppförande var ej uppmuntrade.

Sjostakovitj påbörjade 1961 en genomgång av Lady Macbeth och den reviderade operan fick nytt opus nummer, op.114 och ny titel - Katerina Izmailova. En "inofficiell" premiär smusslades in genom att man med kort varsel bytte ut Rossinis Barberaren i Sevilla mot Katerina Izmailova den 26 december 1962, varefter partiet tog en "betänketid". Den "officiella" premiären skedde 8 januari 1963. Den reviderade versionen uppfördes inom de närmaste åren i Riga, London, Wien, Kazan, Kiev, Ruse i Bulgarien, Leningrad och Budapest. När La Scala ämnade sätta upp den äldre Lady Macbeth protesterade Sjostakovitj och krävde att op.114 skulle användas.

Kompositionerna som tillkom under Sjostakovitjs sista tio år kan ses som egensinniga och gav kompositören och hans vänner stor glädje. Den andra cellokonserten op.126 skrevs speciellt för Rostropovitj och uruppfördes vid uppvaktningskonserten vid Moskvakonservatoriet i samband med kompositörens 60-årsdag, där han förlänades med Leninordern, guldordern "Hammaren och skäran" samt titeln "Det socialistiska arbetets hjälte".

I samma period kom Sjostakovitj i en kompositionsfas där dodekafoniska element användes medvetet i hans verk: Sju verser av Alexander Blok op.127, Violinkonsert No.2 op.129, Stråkkvartetterna no.12 op.133 och no.13 op.138, Sonat för violin och piano op.134 och Symfoni no.14 op.135. Under de tidigare åren hade Sjostakovitj i enlighet med sovjetdoktrinen bestämt avfärdat tolvtonsmusiken (som dessutom var förbjuden i landet).

Sju verser av A. Blok är satta för sopran, cello, violin och piano och var skrivna för hans vänner David Ojstrach, Galina Visjnevskaja, Mstislav Rostropovitj och tonsättaren, även om hans hälsotillstånd inte tillät honom att uppföra verket. Vid första uppförandet 23 oktober 1967 spelades piano av en annan vän, Mieczysław/Moisej Vainberg. Violinkonsert no.2 och violinsonaten skrevs som 59- respektive 60-års födelsedagsgåvor till David Ojstrach och uruppfördes av violinisten den 26 september 1967 (med Kirill Kondrasjin) samt den 8 januari 1969 och blev därefter ett stående konsertnummer på dennes turnéer. Den fjortonde symfonin är egentligen en sångcykel till texter av Federico Garcia Lorca, Guillaume Apollinaire, Wilhelm Küchelbecher och Rainer Maria Rilke. Symfonin uppfördes första gången för en sluten krets den 21 januari, med introduktion av tonsättaren, och publikt den 29 september 1969. Det inofficiella uppförandet skedde på Sjostakovitjs initiativ då han märkt av sin sjukdom och var osäker på hur länge han hade kvar att leva.

Symfoni no.15 op.141 (uruppförd 8 januari 1972) och Stråkkvartett no.15 op.144 (uruppförd 1 oktober 1975) kan ses som tonsättarens musikaliska testamente och en summering av hans livsverk där just dessa två musikformer var de viktigaste för honom själv. Symfonin väver in en mängd citat från Rossinis Wilhelm Tell, Wagners ödesmotivet från Nibelungens ring, hans egna verk, bland annat passacaglian från första violinkonserten, samt signaturen D-Ess-C-H. Citaten i symfonin drog igång en mängd spekulationer om "de dolda" meddelanden. Kvartetten är mycket allvarlig och mättad av dödsstämning och en naturlig sista kvartett, vilka alltid hade ett personligt och introvärt tonspråk. Sjostakovitjs sista komposition blev Sonat för viola och piano op 147.

Dissident?[redigera | redigera wikitext]

Sjostakovitjs föregivna memoarer, utgivna först på engelska, fick en helt annan reaktion — plötsligt framställdes Sjostakovitj som djupt kritisk mot sovjetsystemet och mot Josef Stalin. Memoarerna, nedskrivna av Solomon Volkov och publicerade under titeln Testimony: The Memoirs of Dmitri Shostakovich, as related to and edited by Solomon Volkov, har lett till en omfattande revisionist-debatt angående Sjostakovitjs sanna lojalitet.

Enligt Fay, Brown och andra forskare finns det starka indicier att Volkovs bok inte kan ses som auktoriserade Sjostakovitjmemoarer — de anteckningssidor som visades upp av Volkov och som var signerade av tonsättaren återgav texter som publicerats i ryska media. Detta gäller emellertid inte det första kapitlet som också har signatur på första sida. Forskarna Ho och Feofanov har samlat bevis om bokens autenticitet, intervjuat samtida och påvisat brister i Fays och Browns metodologi.

Enligt tonsättarens änka, Irina, träffade Volkov Sjostakovitj bara vid korta tillfällen, tre–fyra gånger under tiden 1971–75, då Irina enligt egen utsago vid denna tid mestadels höll sig i makens närhet på grund av hans hälsotillstånd, och tiden bör ha varit otillräcklig för en så tjock bok. Sjostakovitj var dock inte så sjuklig under hela denna period att hustrun måste ha stannat hos honom hela tiden. Enligt Volkov träffade han Sjostakovitj tiotals gånger. År 1979 ville Irina ta kontroll över memoarernas upphovsrätt, men när hon inte lyckades, började hon först då påstå att boken var en förfalskning. Däremot har tonsättarens barn Maxim och Galina uppträtt som uppbackare av Volkov och Vittnesmål.

Senare forskning pekar snarast mot att Sjostakovitj under större delen av sitt liv faktiskt var djupt kritisk mot det system han tjänade. Mycket tyder på att han hade en socialistisk åskådning samt blev rikligen belönad (liksom den kommunistiska eliten) men å andra sidan periodvis djupt förnedrad och hotad (huvudsakligen under Stalin-eran). Det är mest troligt att Sjostakovitj har varit en (garderob-)dissident och uttryckt sina avvikande känslor och åsikter enbart genom sin musik, särskilt i sin nionde symfoni. Antiformalist Rajok som nämndes tidigare är ett exempel där författaren explicit uttryckte en dissidentståndpunkt.

Sjostakovitj kom tidigt att inse spelreglerna i systemet. Två omgångar av allvarlig uppläxning (1936–37 och 1948) lärde honom att anpassa sig till partiets krav, även om det inverkade hämmande på hans innovativa kreativitet, överlevnaden var viktigare än dumdristig heroism. Han uttalade sig i officiella sammanhang, som kontakter med västerländsk press, i överenskommelse med den sovjetiska ideologin. Men å andra sidan kunde han i sina verk ta sig stora friheter och beröra mycket känsliga ämnen som antisemitism.

Hans tonala språk i de originella kompositionerna är fyllt med dysterhet, sarkasmer och konfliktfyllda explosioner och skiljer sig markant från den påbjudna socialist-realistiska estetiken. Å andra sidan skrev han även ett stort antal "politiskt korrekta" verk av varierande kvalitet. Hans relation till V. I. Lenin var också speciell – tonsättaren skrev på eget initiativ ett antal hyllningsverk till minnesdagar, det sista var Lojalitet op. 136 (1970), där Lenin i Jevgenij Dolmatovskijs text – som tillkom efter noggranna anvisningar från Sjostakovitj – lyftes upp till religiösa nivåer ovanför gudabilderna i världsreligionerna.

När Alexandr Solzjenitsyn fick Nobelpriset svarade det sovjetiska systemet med förföljelse och förtal, och makarna Rostropovitj och Visjnevskaja protesterade öppet och stödde författaren, valde Sjostakovitj kommuniststatens sida och fördömde honom. Sjostakovitj försökte också tala förstånd med makarna – Visjnevskaja skrev i sina memoarer att han sade:

"Slösa inte era krafter. Arbeta, spela. Ni lever i detta land och ni måste se saker som de är. Ha inga illusioner. Det finns inget annat liv, det kan inte vara annat. Var bara tacksamma att ni fortfarande får andas!"

En liknande episod uppstod när Andrej Sacharov utsattes för en grov häxjakt efter sin kamp för de medborgerliga rättigheterna – även då skrev Sjostakovitj på ett fördömande, även om han enligt vissa källor sägs ha ångrat detta eller inte ens ha frågats om samtycke att trycka hans namn däri.

Verk[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ P.Jonson L.Labedz: Khruishchev and the Arts: The Politics of Soviet Culture 1962-1944, Cambridge MA, 1965
  2. ^ Laurel E. Fay: Shostakovich - A Life sida 234

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]