Kyrkotonarter
Från Wikipedia
Kyrkotonarter är ett flertal tonarter som användes tidigt. De flesta används inte lika mycket längre, utan dur- och moll-tonarter har länge varit de dominerande. Med tonförrådet enligt bilden definieras tonarterna
- Jonisk, grundton C
- Dorisk, grundton D
- Frygisk, grundton E
- Lydisk, grundton F
- Mixolydisk, grundton G
- Eolisk, grundton A
- Lokrisk, grundton B
De innehåller med andra ord samma toner, men är förskjutningar av durskalan (jonisk). Kyrktonarterna är idag mer kända för musiker under ordet modus eller det engelska ordet mode.
Harmoniserar vi skalan med hjälp av tersstapling, d.v.s. gör ackord av den, får vi följande forumla:
- C Jonisk, ackord: Cmaj7
- D Dorisk, ackord: Dm7
- E Frygisk, ackord: Em7
- F Lydisk, ackord: Fmaj7
- G Mixolydisk, ackord: G7
- A Eolisk, ackord: Am7
- Lokrisk, ackord: Bm7-5 (eller bm7-5, om vi använder engelskspråkig terminologi)
Detta innebär att man i en musikalisk improvisation skulle kunna använda toner från den D-doriska skalan om ackordsföljden var: Dm7, Em7, Cmaj7, och en F-lydisk skala om ackordsföljden var Fmaj7, Am7, Em7.
Dorisk, frygisk, lydisk och mixolydisk är de kyrkotonarter som först börjar förekomma i musikhistorien. Ionisk (en föregångare till senare tiders durtonart) uppstod senare som en variant av de lydiska och mixolydiska tonarterna. Eolisk (en motsvarighet till moll) uppstod på samma sätt ur dorisk tonart. Lokrisk tonart, som förr var mer av en teoretisk konstruktion, används idag i bland annat jazz och viss form av hårdrock, då denna med sina många små intervaller (liten ters, förminskad kvint, liten sext och liten septima) är väldigt knepig för örat.
