Dream Theater

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dream Theater
Dream theater live in Parigi 2005.jpg
Dream Theater vid ett liveuppträdande 2005. Fr.v. Portnoy, Petrucci, LaBrie, Myung and Rudess.
Bakgrund USA Long Island, USA
Genre(r) Progressive metal
År som aktiva 1985–
Skivbolag Atco Records
Roadrunner Records
Webbplats dreamtheater.net
Medlemmar
John Petrucci
John Myung
James LaBrie
Jordan Rudess
Mike Mangini
Tidigare medlemmar
Mike Portnoy
Kevin Moore
Chris Collins
Charlie Dominici
Derek Sherinian

Dream Theater är ett amerikanskt band inom genren progressiv metal.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bildandet[redigera | redigera wikitext]

Bandet grundades år 1985 av fyra studenter från Berklee College of Music i Boston: John Petruccigitarr, John Myungbas, och Mike Portnoytrummor. De tog även in Kevin Moorekeyboard och Chris Collins som sångare. Ursprungligen kallade bandet sig Majesty. Chris Collins medlemskap i bandet blev dock kortlivat och 1987 tog Charlie Dominici över sången. Detta resulterade i debutalbumet When Dream and Day Unite (1989). Bandet hade vid detta laget även bytt namn till Dream Theater på grund av att det existerade ett annat band vid samma namn. Mike Portnoys far namngav bandet som var namnet på en nedlagd biograf i Monterey, Kalifornien.

Även Charlie Dominicis tid i bandet blev kort och han sparkades strax efter When Dream and Day Unite hade släppts. Ett sökande efter en ny sångare inleddes och bland över 200 sökande hittade de slutligen kanadensaren Kevin LaBrie. Eftersom bandet redan hade två John och då skulle få även två Kevin, valde LaBrie att använda sitt andranamn James istället.

Genombrottet[redigera | redigera wikitext]

Bandets stora genombrott kom 1992 med albumet Images and Words. Första singel var "Pull Me Under". Albumet anses av många som det bästa progressive rock-, eller snarare progressive metal-albumet någonsin. En del av framgången kom även från att videon till låten Pull Me Under började visas regelbundet på MTV. En stor supporterskara över hela världen började växa och albumet följdes upp med en stor världsturné. Bland låtarna fanns omtalade Metropolis Pt 1: the Miracle and the Sleeper.

Tillbaka från turnén började bandet spela in sitt tredje album Awake (1994). Med Awake visade de mer och mer att bandet utöver sin progressiva sida även hade en förankring inom metal. Mitt under inspelningen av albumet meddelade keyboardisten Kevin Moore att han hade för avsikt att lämna bandet. En stor världsturné genomfördes trots Moores avhopp. För att ta hand om keyboardspelandet under turnén hyrdes Derek Sherinian in temporärt. Han fick dock ta en ordinarie plats i bandet efter turnén, då de keyboardister de velat ha för att ta Moores plats, visat sig vara antingen otillgängliga (bl a Jordan Rudess) eller ovilliga (bl a Jens Johansson).

Intresset från skivbolaget började vid det här laget att svalna och först efter omfattande påtryckningar från fans fick de gå in i studio på nytt för att spela in EP:n A Change of Seasons (1995). EP:n bestod av det 23 minuter långa titelspåret, samt ett antal covers. Titelspåret togs emot med mycket positiva reaktioner från fansen och anses idag vara ett av bandets bästa alster.

Bandet hade nu samlat på sig så pass mycket nytt material att nästa album skulle ha blivit ett dubbelalbum. Skivbolaget Elektra nekade dock bandet möjligheten till detta. Materialet skars då hastigt ner till ett album, Falling Into Infinity, som släpptes 1997. Bandet började vid det här laget känna sig väl tryckta av skivbolaget, och en splittring var nära. De enades dock om att genomföra turnén till albumet och se hur situationen utvecklade sig. Turnén medförde även liveinspelningen Once in a Livetime samt videon 5 Years in a Livetime.

Albumet floppade bland både fans och bland allmänheten, vilken skivbolaget hade för avsikt att nå ut till. Skivbolaget insåg att Dream Theater inte hade några möjligheter att nå en bredare publik, och lät därför bandet gå in i studio med helt fria tyglar, ett drag som visade sig lyckosamt. I samband med detta sparkades även Derek Sherinian och ersattes av Jordan Rudess på keyboard.

Med Jordan Rudess på keyboard[redigera | redigera wikitext]

Bland materialet som inte fick plats på Falling Into Infinity fanns en låt som kallades Metropolis Pt 2 och som var tänkt som en fortsättning på Metropolis Pt 1 från Images and Words. Bland fansen hade ett rykte gått om att Part 2 redan fanns som demo. I och med Internets framfart blev påtryckningarna på bandet för att spela in låten höga, bandet avslöjade dock ingenting om vad som var på gång. Fansen blev dock inte besvikna då det visade sig att Metropolis Pt 2 hade gått från en låt till ett helt konceptalbum kallat Metropolis Pt 2: Scenes from a Memory (1999). Mottagandet av albumet blev överväldigande från både fans och kritiker.

En världsturné genomfördes som även resulterade i en dvd samt ett liveinspelat trippelalbum, Live Scenes from New York.

Med återvunnet självförtroende och framgång i ryggen gick bandet efter turnén in i studion igen. Denna gång blev resultatet ett mycket varierat dubbelalbum kallat Six Degrees of Inner Turbulence (2002). Albumet hade väldigt varierade låtar med allt från tung metal och progressiv rock till lugna, mer lättillgängliga alster. Bandet avslutade det hela med titelspåret som är över 40 minuter långt.

Train of Thought (2003) blev bandets sjunde studioalbum av full längd. Fröet till detta album hade redan såtts av ett spår från Six Degrees of Inner Turbulence kallat The Glass Prison. Nu handlade det om mer rak klassisk metal av den hårdare skolan, och innehöll även modernare influenser som sång och riff inspirerade av alternativ metal, bland annat rappas ett antal verser på "Honor Thy Father". Albumet togs emot med blandade känslor av fansen, metalfansen älskade det, andra tyckte mindre bra om det.

Deras nästa skiva, Octavarium, (2005) blev en fortsättning på "grodden". Det märks speciellt när texten från "Train Of Thought" användes i korta partier. För övrigt refererar "Octa", från skivnamnet, till latinskans "Åtta". Skivans sista låt, titelspåret, är 24 minuter långt. Skivan innehåller så vida influenser som U2, Muse, Queen och framförallt Pink Floyd.

2007 släppte Dream Theater skivan Systematic Chaos, som spann vidare på samma stil som Train of Thought och Octavarium hade påbörjat. Den bemöttes med blandade känslor från fansen och kritiker.

2009 släppte de sin senaste skiva, Black Clouds & Silver Linings, vars stil påminner om den föregående skivan Systematic Chaos. Skivan innehöll även låten The Shattered Fortress, som enligt trummisen Mike Portnoy utgör den sista delen i hans Anonyma Alkoholister-svit. Skivan släpptes även i två limiterade utgåvor. I båda utgåvorna inkluderades även en skiva med alla albumets låtar i instrumentala mixar, och en skiva med 6 cover-låtar. En av utgåvorna innehöll utöver detta även albumet som LP-skiva, och en skiva innehållande separata spår för varje instrument, som gjorde det möjligt för användaren att själv skapa egna mixar av albumet. Om man köpte specialutgåvan av albumet så fanns en chans att en silverbiljett låg i lådan. De som fick en sådan biljett fick träffa Dream Theater.

Den 8 september 2010 meddelade trummisen och grundaren Mike Portnoy att han lämnar Dream Theater, efter 25 år med bandet.[1] I tre videoinslag på YouTube dokumenteras bandets sökande efter en ny trummis.[2][3][4] Bland de sökande fanns Mike Mangini, Derek Roddy och svenska Peter Wildoer, som för övrigt spelat med LaBrie på dennes soloalbum Static Impulse. Som bandets nya trummis valdes till slut Mike Mangini.

Sidoprojekt[redigera | redigera wikitext]

Medlemmarna har varit inblandade i en rad olika projekt vid sidan om Dream Theater.

1997 skapade Mike Portnoy Liquid Tension Experiment, som kom att bestå av: Portnoy (trummor), John Petrucci (gitarr), Tony Levin (bas) och Jordan Rudess (keyboard). Liquid Tension Experiment spelade instrumental progressiv rock. Dream Theater spelar ofta delar av Liquid Tension Experiments låtar vid liveframträdanden. Bland annat i låten Instrumedley som återfinns på CD/DVD:n Live at Budokan. Mike Portnoy spelade under 2010 in trummorna till Avenged Sevenfolds album Nightmare, efter att deras tidigare trummis The Rev avled 2009.

Medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Nuvarande medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Tidigare medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Demo[redigera | redigera wikitext]

  • 1986 - Majesty Demos

Singlar[redigera | redigera wikitext]

  • 1989 - Status Seeker
  • 1989 - Afterlife
  • 1992 - Pull Me Under
  • 1992 - Another Day
  • 1993 - Take the Time
  • 1994 - The Silent Man
  • 1994 - Caught in a Web
  • 1994 - Lie
  • 1997 - Burning My Soul
  • 1997 - Hollow Years
  • 1997 - You Not Me
  • 2000 - Through Her Eyes
  • 2003 - As I Am
  • 2007 - Constant Motion
  • 2008 - Forsaken
  • 2009 - A Rite of Passage
  • 2009 - Whiter
  • 2011 - On the Back of Angels
  • 2013 - The Enemy Inside

Studioalbum[redigera | redigera wikitext]

Livealbum[redigera | redigera wikitext]

VHS/DVD[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Mike Portnoy Leaves Dream Theater”. Official Press Release. http://www.mikeportnoy.com/forum/m2585154.aspx. Läst 10 september 2010. 
  2. ^ Dream Theater - The Spirit Carries On Episode 1Youtube
  3. ^ Dream Theater - The Spirit Carries On Episode 2Youtube
  4. ^ Dream Theater - The Spirit Carries On Episode 3Youtube

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]