Drifting

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Drift - Toyota Supra
Drift - Mercedes AMG CLS 55

Drifting är en bilsport där förarna framför sina bilar och gör kontrollerade sladdar i sidled på en asfalterad bana eller slinga. Flera organiserade tävlingar ingår i D1 Grand Prix Racing Series.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Grunden till tävlingsformen började för cirka trettio år sedan uppe i bergen i Japan[källa behövs] . Djärva bilförare driftade för nöjes skull nerför branta serpentinvägar två och två. Med tiden fick allt fler reda på vad som försiggick under kvällarna uppe i bergen. Efter en tid drog detta (sannolikt olagliga) tilltag fullt av folk som ville se denna vilda kamp mellan två oförvägna bilförare. Snart nog spred sig nyheterna även till polisen som genast satte stopp för dessa körningar som ansågs utgöra en stor fara för allmänheten. Efter några år då det var omöjligt att ostört köra ett lopp annat än i hemlighet och utan att basunera ut var man tänkte hålla till, ansågs tiden vara mogen att införa en laglig form av drifting. Det var så D1 Grand Prix Racing Series grundades av motorjournalisten och numera nestorn inom all bilsport i Japan, Daijiro Inada.

Att fortsättningsvis tillåta körning uppe i bergen var uteslutet, istället spärrade polisen av parkeringsområden inför tävlingar, eftersom säkerhetstänkandet var A och O, för att få ett godkännande av FIA (Fédération Internationale de l'Automobile). Redan första evenemanget blev en succé, så däckföretaget Yokohama tillfrågades om det kunde tänka sig att hyra någon japansk racingbana inför nästa tävling. Yokohama svarade ja med villkoret att de fick bli tävlingens huvudsponsor. Därmed var ett avtal i hamn. Det var då D1 Grand Prix Racing Series riktigt fick luft under vingarna.

D1-serien[redigera | redigera wikitext]

För att få deltaga i D1 Grand Prix Racing Series måste bilen vara bakhjulsdriven. De fyrhjulsdrivnamodellerna som finns i D1GP är bakhjulsdriftskonverterade bilar som Subaru Impreza och Mitsubishi Lancer Evolution. Den vanligaste bilen som numera används i D1 är Nissan Silvia, som är en relativt lätt japansk sportbil. D1-serien hade körts några år i Japan, innan amerikanarna hörde talas om den. När tävlingsformen kort efteråt hade börjat utövas i USA, slutade man nästan helt att köra street race, vilket tidigare hade varit mycket populärt. Men snart dök ett problem upp, det fanns ingen som ville sponsra en olaglig D1-serie. Man bad då D1-förbundet om hjälp med att få tävlingen accepterad av de amerikanska myndigheterna. Förbundet åkte då till USA för att visa upp i hur laglig drifting går till och uppvisningen ägde rum 31 augusti 2003 på den lilla ovalbanan Irwindale Speedway i Kalifornien. Föreställningen drog rekordpublik. Aldrig tidigare hade så mycket folk samlats på den här lilla banan. Uppvisningen blev en succé. Drifting spred sig nu som en epidemi över hela USA, och snart insåg många amerikanska företag att det fanns goda reklammöjligheter i att sponsra tävlingsformen.

Bara några månader senare hade en amerikansk version av D1 grundats, som byggde på samma regler som den japanska. Efter detta spred sig D1 vidare till England, Nya Zeeland och Malaysia. D1-serien som sådan har inte spridit sig till fler länder, men själva tävlingsformen har gjort det. Drifting körs bland annat både i Sverige och i Norge. I Norge kör man en egen variant, som kallas för "brei-sladd". I den är det bara en kurva som föraren ska sladda sig igenom.

Den svenske föraren Samuel Hübinette vann den amerikanska D1 2006 i sin av Mopar sponsrade Dodge Viper. 2008 kom han tvåa i sin då också Mopar sponsrade Dodge Charger. Han har dessutom gjort de flesta driftingmomenten i filmen The Fast and the Furious Tokyo Drift.

2007 kommer D1 att standardiseras och poängsättningen blir internationell, så att alla D1-serier kan bedömas lika.

Tävlingsmoment[redigera | redigera wikitext]

Själva tävlingsmomentet och poängbedömningen av domare efteråt påminner om förfarandet vid simhopp och konståkning. Grenen är ny men är starkt växande både i Sverige, i Europa och i USA. Ursprunget finns i Japan. I USA körs en driftingserie som kallas Formula Drift som bland annat kör supportrace till Champ Car. I den amerikanska ligan är svensken Samuel Hübinette en av de största stjärnorna.

Det vanligaste tävlingsmomentet i drifting inleds med att ett antal deltagare ensamma kör ett eller flera så kallade varv och blir bedömda efteråt. Det finns inga begränsningar hur många som kan delta i detta moment. De sexton bästa går därefter vidare till nästa moment, där förarna kör två och två. Den ena bilen startar med några sekunders försprång, och den andra ska följa den första bilens linje och helst ligga så nära som möjligt utan att krocka. Har tvåan möjlighet, får tvåan gärna passera den som kör först. Klarar tvåan detta, blir det tvåan som får starta först vid nästa varv. Den som får flest poäng går vidare.

Det finns även lagtävlingar där fler bilar än två körs i varje lopp, och där bilarna ska följa varandra i ett fint led runt varvet.

Ett varv behöver nödvändigtvis inte betyda ett helt varv runt banan. I de större tävlingarna kör man oftast bara tre eller fyra kurvor beroende på hur banan ser ut.

Bilarna[redigera | redigera wikitext]

Bilarna som används i drifting är alltid bakhjulsdrivna, inga undantag. De bilar man kan se i de stora tävlingarna som Subaru Impreza, Nissan GT-R, Mitsubishi Lancer och Nissan Skyline GT-R som vanligtvis är fyrhjulsdrivna har blivit bakhjulskonverterade av trimföretag. De populäraste bilarna är just nu Nissan Silvia modellerna, som original är bakhjulsdrivna och har turbo motor original. Turbo motor är en fördel när man vill bygga driftingbil då det är lättare att få fram rätt antal hästkrafter i bilen.

Bilarna trimmas ofta upp till runt 500 hästkrafter. Men motorerna kan vara gjorda för runt 800 hästkrafter, bara att man stryper dem till det antalet hästkrafter man tycker bilen går bäst i. Detta gör man för att inte påfresta motorn allt för mycket och slippa motor ras.

I bilen så tar man bort allt som väger och som man inte behöver, till exempel baksäten och reservhjul. Ofta byter man även ut kaross delar till lättare delar i kolfiber, så som motorhuv och bagagelucka. Man vill få bilen att bli så lätt som möjligt. Ofta väger bilarna runt ett ton när man kör dem, så de är bra mycket lättare än original.

Säkerhet finns det såklart också i bilarna, då man ofta sladdar i höga hastigheter. Några säkerhetskrav som finns i tävlings driftingen i Sverige är skyddsbur, Fia godkänt bälte och heltäckande skyddsoverall och hjälm när man kör. Men i de stora serierna har man ofta byggt bilen så att man har rör runt motorn och vid bagaget med så att bilen blir mer stabil och krocksäker.


Karosseriet på bilarna ser ut som på många banbilar. Man har anpassat karosseriet för att få så bra grepp som möjligt. Det låter kanske konstigt att man vill ha bra grepp när man ska sladda, men detta är för att man vill ha kontroll på de sladdarna som går riktigt snabbt så man inte kör av banan. Däcken man har på bilarna är vanliga gatlegala däck. Bakhjulens däck måste vara helt vanliga mönstrade däck, men framhjulens däck kan bestå av så kallade r-däck, vilket är näst intill helt plant gummi för så bra grepp som möjligt.

Klasser i svensk drifting[redigera | redigera wikitext]

Pro Int[1][redigera | redigera wikitext]

Detta är den högsta klassen i svensk drifting.

Motor: Motor och trimning är fritt, så länge man inte använder lustgas.

Hjulupphängning: Fritt, men original infästningspunkter måste användas.

Bur: Bilen måste ha godkänd bur.

Modified[2][redigera | redigera wikitext]

Motor: Motor och trimning är fritt, så länge man inte använder lustgas.

Hjulupphängning: Fritt, men original infästningspunkter måste användas.

Bur: I denna klassen är bur valfritt.

Olika sladdtekniker[redigera | redigera wikitext]

För att få sladd på bakhjulen använder man sig av en rad olika tekniker. Det klassiska "gasa tills däcken skriker" är bara en av dem. Det går att sladda både med framhjulsdrivna, bakhjulsdrivna och fyrhjulsdrivna bilar. Alla tre typer förekommer i dessa sammanhang. Vanligaste är dock bakhjulsdrivna så kallade driftingbilar. Här följer några exempel på vilken sladdningsteknik som kan användas för en bakhjulsdriven bil.

Kansei drift[redigera | redigera wikitext]

Utförs endast i höga hastigheter av bilar med tyngdpunkten i mitten av bilen. Genom att släppa upp gasen precis innan en snabb kurva får föraren bilens bakhjul att släppa. Därefter balanseras sladden med jämna doser av gasning, bromsning och styrning.

Bromsdrift[redigera | redigera wikitext]

Den här tekniken går ut på att föraren bromsar hårt precis innan föraren svänger, för att vikten ska förflyttas mot framhjulen och ge dem mer fäste.

Scandinavian flick[redigera | redigera wikitext]

Det klassiska rallyknepet för att få ekipaget i rätt riktning före en sväng. Föraren styr först åt kurvans motsatta håll och styr därefter snabbt tillbaka. Bilens bakvagn hänger inte med, utan gör ett kast som föraren kan utnyttja genom att låta hjulen spinna.

Kopplingstramp[redigera | redigera wikitext]

I en kurva trampar föraren ner kopplingen, och släpper upp den snabbt samtidigt som föraren gasar. Drivlinan tar då ett skutt, och hjulspinn blir ett faktum.

Nedväxling[redigera | redigera wikitext]

Inför en kurva växlar föraren snabbt ner, vilket gör att hjulen tappar fäste. Detta medför stort slitage på drivlinan. Denna teknik används helst på våta underlag.

Användning av handbromsen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Handbromssladd

Detta är en enkel teknik där föraren drar i handbromsen för att låsa bakhjulen. När bakvagnen tappar fästet gasar föraren varvid hjulen börjar spinna. Den används även för att finjustera linjen på bilen för att få ännu mer ”ställ”, används ofta när fler än en bil kör och när kurvan blir snävare.

Hoppdrift[redigera | redigera wikitext]

Det inre hjulet i kurvan körs över en curb, för att bilen ska förlora sitt väggrepp.

Choku Dori[redigera | redigera wikitext]

Höghastighetstrick som går ut på att man redan på raksträckan drar i handbromsen och orsakar ett tidigt hjulspinn, vilket man sedan behåller ända fram till, och genom kurvan.

Power over[redigera | redigera wikitext]

För bilar med hög effekt räcker det att gasa hårt genom en kurva för att framkalla en sladd.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svenska Bilsportförbundet, DG-P, Tekniska Regler, ProInt DG
  2. ^ Svenska Bilsportförbundet, DG-M, Tekniska Regler, Modified DG