Dristigheten (1785)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Naval Ensign of Sweden.svg Dristigheten
Galjonsfigur Dristigheten
Galjonsfigur Dristigheten
Allmänt
Typ Linjeskepp
Historik
Design Fredrik Henrik af Chapman
Byggnadsvarv Karlskrona, Nyb nr 145
Sjösatt 1785-07-09
Tekniska data
Längd 49,58 m
Bredd 13,66 m
Djupgående 5,94 m
Deplacement 1925 ton
Besättning 567
Bestyckning 64 Kanoner

Dristigheten var ett av svenska flottans mest ryktbara linjeskepp. Byggd som nummer 8 i serien om 10 linjeskepp efter prototypen Wasa framtagen av af ChapmanKarlskronavarvet 1785. Hon var en tvådäckare och förde en bestyckning om 64 kanoner. Dristigheten deltog med framgång i Gustav III:s ryska krig, 1789-1790, då hon seglades under överstelöjtnanten Johan af Pukes befäl. Hon deltog bland annat i slaget vid Ölands södra udde 26 juli 1789, vid anfallet på ryska flottan i Reval 13 maj, under striderna utanför Kronstadt 3-4 juni, men framför allt vid Viborgska gatloppet den 3 juli 1790 då hon ledde genombrytningen av ryska flottan. Vid alla dessa tillfällen hade Dristigheten lägst nummer i flottan och seglade därmed främst i slaglinjen. 1806 genomgick hon en övergripande restauration och gjordes om till ett 74-kanonersskepp varpå hon deltog i Finska kriget, 1808-1809, samt i aktioner mot Norge 1814. Sedermera användes skeppet under en lång följd av år i fredliga övningsexpeditioner, 1856 förändrades hon till sjukskepp, ända tills hon utrangerades 1867 som den äldst överlevande bland hennes systerfartyg och hennes 90-åriga skrov användes vid sprängningsförsök med undervattensminor.

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

Dristigheten var utrustad med en galjonsfigur i förstäven utförd av Johan Törnström. Denna avbildade en jättelik kämpe med sköld och kort svärd. Legenden säger att figuren blev så svårt sargad under Viborgska gatloppet att endast huvudet gick att rädda, den restaurerade versionen med tre kronors vapensköld finns att se på Marinmuseum i Karlskrona.

Man använde timmer från Dristigheten till hennes befälhavare Johan af Pukes gravkista som ligger begravd i sitt gravkapell, en mindre sträcka ifrån dennes gods Göholm i Blekinge.


Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gunnar Unger (1923). Illustrerad svensk sjökrigshistoria, omfattande tiden 1680–1814. Stockholm: Albert Bonniers Förlag 
  • Erik Norberg (1993). Karlskronavarvets Historia Del 1 1680-1866. Karlskrona: Karlskronavarvet AB 
  • Lars Ericsson Wolke, Martin Hårdstedt (2009). Svenska Sjöslag. Värnamo: Medströms Bokförlaglag 

Se även[redigera | redigera wikitext]