Drottning Kristinas Jaktslott, Göteborg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 57°42′13″N 11°57′31″E / 57.70350°N 11.95848°Ö / 57.70350; 11.95848

Drottning Kristinas Jaktslott på Otterhällan i centrala Göteborg – sett från Västra Liden.

Drottning Kristinas Jaktslott är ett korsvirkeshus i kvarteret 61, Käppslängaren,[1] på berget Otterhällan i stadsdelen Inom Vallgraven i centrala Göteborg. Gatuadressen är Otterhällegatan 16.[2] Tidigare adress var hörnet av Södra Liden 26 och Övre Kyrkogatan 1.[3] Huset disponeras av Kulturminnesföreningen Otterhällan.[4]

Uppkomsten till benämningen Drottning Kristinas Jaktslott är inte klarlagd, men ett antagande är att namnet kan komma från den tid i slutet av 1700-talet då det fanns en krog i nedervåningen av huset och att knektarna från den närbelägna bastionen, "Christina Regina", frekventerade krogen.[5]

Först med att i tryck lansera namnet Drottning Kristinas Jaktslott var troligen Göteborgs Morgonpost, som den 8 april 1931 skriver att "... Jaktslottet på Otterhällan snart kommer att skatta åt förgängelsen. Den lilla gula byggnaden, som av en dubiös tradition kallas Drottning Kristinas Jaktslott skall i modellens form räddas åt eftervärlden".[6][7]

Jaktslottet har även gått under namnet Otterhällans pärla och är kanske det hus i Göteborg som mest fångat allmänhetens intresse, så är till exempel dess dossier i Göteborgs Stadsmuseums arkiv större än Kronhusets.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Tomtens tidiga historia, 1600-talet[redigera | redigera wikitext]

En tidig men felaktig version anger, att översten Börje Nilsson Drakenberg byggde huset 1670 på en av de fyra tomter som kronan ställt till hans förfogande.[8] Drakenbergs far var Göteborgs förste stadspresident 1624–36 och hade synnerligen goda relationer med Gustav II Adolf. Modern Brita Thoresdotters morfar hade varit borgmästare i Älvsborgs stad.

Senare forskning av Olga Dahl har istället visat, att Drakenbergs fyra tomter i 2:a roten inte låg här, utan i nordvästra hörnet av Kungsgatan-Magasinsgatan.[9] Stadens magistrat ålade honom 1670, att bebygga dem. Istället valde han på hösten 1671, att sälja alla fyra tomterna. Han ägde redan ett stenhus, som han ärvt efter sin far, presidenten Nils Börgesson, på en stor tomt väster om Lilla Fisktorget - nuvarande Lilla Torget - vid Södra Hamngatan (5 roten 50). Därför behövde Drakenberg inte fler hus inne i Göteborg.[10]

Husets historia, 1700–1800-talet[redigera | redigera wikitext]

Den ursprungliga tomten var Nr 105 i Andra roten - utanför kvartersindelningen, "på andra sidan Övre Kyrkogatan"[11] Den låg i Södra Liden 26[4] (även Åkareliden) och bebyggdes av åkaren Lars Bryngelsson, som flyttade dit 1731.[12] Bouppteckningen efter hans änka Anna Dikman 1754 upptar ett litet hus med tomt på Otterhälleberget mellan båtsmännen Claes och Jacob Rams hus, bestående av en stuga, kök med ett litet avskift uti samt vind över, ett litet häststall och vedbod av bräder, allt värt 180 daler silvermynt.[13] Samma år i maj såldes gården på aktion för 250 daler smt till murgesällen Engelbert Assarsson.[14]

Fram till slutet av 1700-talet bodde här artillerister, arklimästare, underminörer, timmermän, fiskare, murmästare, saltmästare, stadsbetjänter med flera, ett tvärsnitt av dåtidens samhälle. I början av 1770-talet gjordes hela nedervåningen om till krog, som först drevs av krögaren Jonas Hernlund. Under åren 1786–87 ägdes tomten av hökaren Johannes Utberg, 1790 av hans änka.[11] Arbetskarlen Andr. Olsson kallades krögare, då han 1795 ägde hela tomten.[11] Han ägde 1800–02 häften medan halva gården 1800-01 ägdes av färgaredrängen Lars Jacobsson och 1802 av änkan Anna Isacsson.[11] Krogrörelsen fortsatte fram till den stora branden 1 november 1804 då flertalet av husen på Otterhällan brann ner.[14]

I en handling, daterad den 17 januari 1805, avstod Lars Jonsson till Anders Olsson alla anspråk på del av tomt, där deras gemensamma hus hade stått emot det att han fick hälften av det utbetalade brandförsäkringsbeloppet och av det som blivit bärgat och hälften av tegelstenen. I justitieprotokollet av den 30 april 1806 omtalas det på tomten nr 105 i andra roten under fullbordan stående reverterade korsvirkeshuset.[14]

Det nuvarande huset uppfördes år 1806 av Andr. Olsson, efter det att Bryngelssons hus förstörts i storbranden 1804 ("...Detta befans nu endast bestå af förbränd och til största delen aldeles oduglig sten af murwärket och Stenfothen som ej kan skattas till högre wärde än 15.40 Riksdaler" ur Brandstodshandlingen, 24 november 1804). Före branden var huset värderat till "1092:32 riksdaler banco".[15] Källarmästare A. Andersson övertog fastigheten 1860[4], och under hela 1800-talet bytte huset ägare ett flertal gång. De flesta var hantverkare, men även källarmästare och tullmästare finns nedtecknade. En av de mer udda hyresgästerna var den blinde musikanten Peter Emanuel Fagerroth, som levde där med sin mor i största fattigdom. År 1899 står "Verkgesällen Lars Hansson" som ägare, och taxeringsvärdet är 9 700 kronor.[16]

Huset har endast 210 centimeter i takhöjd på nedervåningen och 180 centimeter på övervåningen.[17]

1900-talet och en ny stadsplan[redigera | redigera wikitext]

"Slottet" var mycket slitet när velocipedfabrikören Alfred Hansson köpte det 11 maj 1914, och han tvingades till en genomgripande renovering. Bland annat lät han mura in små lejonhuvuden ovanför fönstren[4]. Därigenom fick huset ett högreståndmässigt utseende, vilket kan ha givit upphov till beteckningen "Jaktslottet".[14] Lejonmaskaronerna hade han tagit vara på i samband med att artillerikasernen på Kungshöjd revs 1911.[18] Hansson lät rensa upp den gamla brunnen på gården, där flera föremål från hundratals år tillbaka, kom fram. Även en handkvarn av sten hittades under huset.[19]

När Hansson dog ville hans arvingar inte kosta på huset de nödvändiga reparationerna, varpå Göteborgs Morgonpost 8 april 1931 meddelade att "slottet" skulle rivas. Beskedet skapade en stark opinion mot beslutet och medel samlades in till en lindrigare reparation och bjöds ut till salu. Sjökapten Axel Nyborg blev 1942 nästa ägare av "slottet", och bekostade en modernisering samt ombyggnad, med ambitionen att bevara det ursprungliga. Den öppna gården med en fritrappa upp till vindsvåningen byggdes in till en hall med en innertrappa och balkong ovanför[4]. Samtidigt så revs det så kallade "Liljegrenska huset", som låg direkt intill och hade fungerat som "slottets" brandmur. Men Nyborg omkom i en bilolycka i New York. Några år senare köptes "slottet" av dess siste där boende ägare, assessor Ulf Grapengiesser, och en ny renovering företogs.

En ny stadsplan presenterades där "Jaktslottet" inte passade in, utan ett större nybygge planerades i dess ställe. Grapengiesser hemställde i en skrivelse till byggnadsnämnden att huset skulle bevaras för framtiden: "Huset torde vara ett av stadens äldsta och är välkänt för alla göteborgare som är intresserade av sin stad. Ehuru byggnaden under tidernas lopp undergått förändringar, har den behållit en ålderdomlig och egenartad prägel. Huset är utan like i Göteborg. Det är också föremål för stort intresse från allmänhetens sida." Han avslutar med: "Huset är solitt byggt och kan i nya århundraden stå som ett alltmera värdefullt minne av en gången tid och dess förhållanden, ett pittoreskt inslag i den moderna storstaden Göteborg. Husets kulturella värde kan i vår tid förbises av många men kommer sannolikt att ligga i öppen dag för kommande tiders göteborgare."[20]

Grapengiesser blev utnämnd till rådman i en annan stad, men ville behålla "Jaktslottet". Han hyrde ut huset till ett par unga chalmerister, varav en släkting, som bestämde sig för att rädda huset. Ett team bildades och en alternativ stadsplan presenterades, men avslogs i oktober 1969. År 1970 gav Grapengiesser upp och sålde huset till Byggnadsfirman Anders Diös AB i Uppsala.

Huset flyttas till närbelägen tomt[redigera | redigera wikitext]

Drottning Kristinas Jaktslott på Otterhällan i centrala Göteborg – sett från Otterhällegatan. Foto: Harri Blomberg.

Det blev många turer med olika kulturinstanser, politiska läger, Göteborgs Hembygdsförbund, Göteborgs Historiska Museum, AMS, landshövdingen Erik Huss med flera, där Göteborgs museer i ett tjänsteutlåtande skrev att "jaktslottet" är; "... ett av stadens äldsta hus och torde kunna betecknas som oersättligt både som historiskt minne och som ett pittoreskt inslag i storstadens centrum. Starka skäl talar för att huset bevaras intakt".[21] Anders Diös visade sig ha ett stort personligt intresse för gamla hus och han skänkte[22] därför "Jaktslottet" till "Kulturminnesföreningen Otterhällan".

Hans byggnadsfirma medverkade[23] till att huset kunde flyttas cirka 75 meter till en tomt i hörnet av Otterhällegatan och Västra Liden, dess nuvarande plats. Det var Göteborgs fastighetsnämnd, som från den 1 november 1971 upplät en ny tomt, cirka 220 kvadratmeter stor, utgörande delar av stadsägan nr 8540 samt tomten nr 101 I och 101 D och E i 2:a roten i stadsdelen Inom Vallgraven mot en årlig arrendeavgift av 1 290 kronor.[21] Fastighetsdirektör Louis Campanello som tillträtt sin befattning några år tidigare var känd för okonventionella lösningar. Han tog egenmäktigt detta beslut i strid mot gällande föreskrifter i stadsplanen, vilket givetvis hälsades med glädje av alla dem som kämpat för att bevara byggnaden. Stora Otterhällans nydaning var ett hårdhänt ingrepp i stadsbilden som mötte stark kritik från många håll. Att jaktslottet fick vara kvar på berget mildrade den starka opinionen mot de alltför stora förändringarna.[24]

Då möjligheten till statsbidrag genom Arbetsmarknadsstyrelsen undersöktes, visade det sig att det inte kunde lämnas om byggnaden ägdes av enskild person. Av den orsaken bildade några intresserade personer den 7 september 1971 "Kulturminnesföreningen Otterhällan" med stadgar som sade "... att utan vinstintresse förvärva och förvalta kulturhistoriskt intressanta byggnader inom centrala staden". Och enligt §11 i den 23 november 1971 antagna stadgarna skall, "... om föreningen upplöses, dess tillgångar tillfalla Göteborgs kommun..."[21] Den 13 december 1971 blev det klart, AMS bidrog med kostnaden för flytt med mera, uppgående till cirka 375 000 kronor och Göteborgs Stad bidrog med resterande 125 000 kronor.[25] Två järnbalkar sköts in under huset och därefter drogs det på trärullar på utlagda slipers[26]. Själva flytten tog 12 dagar och huset förblev intakt efter en transport på cirka 75 meter[4].

Öppningshögtiden blev den 9 september 1972 och ett vårdträd, en ek, planterades på husets nya gräsmatta. Pådrivande i räddningsarbetet var Marie-Louise de Vylder-Lehmann. En minnesplatta, bekostad[27] av Anders Diös, vid husets entré erinrar om räddningsaktionen.[28] På plattan står det:[29] "Drottning Kristinas Jaktslott - Överste Börje Drakenberg byggde 1670 detta hus som räddades undan rivningshot av M-L de Vylder-Lehmann 1971 - A.D. 1972."

En hemlig gång[redigera | redigera wikitext]

Ett rykte gjorde länge gällande att det skulle funnits en hemlig gång mellan "Jaktslottet" och kommendantbostaden på Otterhällan, där överste Drakenberg bodde vid sina besök i staden. Detta ansågs av senare forskare som fullt rimligt. Göteborgskännaren doktor Maja Kjellin ansåg ända fram till på 1970-talet, att Drakenberg "har väl förmodligen haft detta hus som uppehållsort vid sina besök i staden. Påståendet att det skulle ha funnits en hemlig gång mellan 'jaktslottet' och kommendantbostaden på Otterhällan har ej kunnat bekräftas, men är således ej alls otroligt".[30] Marie-Louise de Vylder-Lehnmann påpekade, att "den stora källaren under huset är ännu outforskad – det är mycket möjligt att det visar sig vara en veritabel skattgömma".

Då källaren frilades i samband med flyttningen, visade det sig emellertid, att det inte fanns några spår av någon hemlig gång. Det enda som fanns var resterna av den gårdsport som togs bort 1945.[31]

Huset idag[redigera | redigera wikitext]

Byggnaden är den enda i sitt slag som är bevarad inom Vallgraven från tiden före 1800. Nuvarande utseende är resultatet av flera ombyggnader. Det brutna taket och de små fönsteröppningarna är typiska för 1700-talet. Även de frilagda takbjälkarna inomhus och väggkonstruktionen av korsvirke har 1700-talskaraktär. Fönsterglasen och sockeln av kullersten tillkom i samband med restaureringen 1972.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lönnroth, (2003), s. 421.
  2. ^ Otterhällegatan 16, hitta.se
  3. ^ Stora Otterhällan, Gustaf Bondesson, Tre Böcker Förlag, Göteborg 1998, ISBN 91-7029-365-1. s. 21.
  4. ^ [a b c d e f g] Lönnroth, (2003), s. 425.
  5. ^ Göteborgs hjärta: Del I, Kungsgatan, dess kvarter och omgivning från Carolus Rex till Västra Hamngatan, Sven Gulin med flera, Göteborg 1977, s. 69.
  6. ^ Hermansson, (2001), s. 22
  7. ^ Elfving, Folke (1996). Kring Göteborgs museum: händelser, människor, minnen. Göteborg: Tre böcker. Libris 7592964. ISBN 91-7029-303-1 , s. 71.
  8. ^ Lars O. Carlsson med flera, redovisar att modern forskning visat att denna version inte stämmer. Källa: Ögonblick av Nostalgiska återblickar 41-60, Lars O. Carlsson, K-G Fridman, Göteborgs Stadsmuseum, Göteborgs-Posten, Innerstaden Göteborg samt Svenska kyrkan, Göteborg 2013 ISBN 978-91-979958-2-5, s. 19.
  9. ^ Av Olga Dahls forskning framgår vilka fyra tomter, som överste Börje Nilsson Drakenberg ägde vid norra delen av Kungsgatan mellan Ekelundsgatan och Magasinsgatan – II:123 och II:124.Olga Dahl:Göteborgs tomtägare 1637–1807, Andra roten, tomt 123. Olga Dahl:Göteborgs tomtägare 1637–1807, Andra roten, tomt 124.
  10. ^ Göteborgs hjärta: Del I, Kungsgatan, dess kvarter och omgivning från Carolus Rex till Västra Hamngatan, Sven Gulin med flera, Göteborg 1977, s. 70, s. 154.
  11. ^ [a b c d] Olga Dahl: Göteborgs tomtägare 1637–1807, 2004, Andra roten, tomt 105.
  12. ^ Carlsson, Lars O. (2013). Ögonblick av nostalgiska återblickar. 41-60. Göteborg: Innerstaden Göteborg AB. Libris 15220150. ISBN 9789197995825 , s. 19.
  13. ^ Carlsson, Lars O. (2013). Ögonblick av nostalgiska återblickar. 41-60. Göteborg: Innerstaden Göteborg AB. Libris 15220150. ISBN 9789197995825 , s. 20.
  14. ^ [a b c d] Göteborgs hjärta: Del I, Kungsgatan, dess kvarter och omgivning från Carolus Rex till Västra Hamngatan, Sven Gulin med flera, Göteborg 1977, s. 70.
  15. ^ Hermansson, (2001), s. 33-34
  16. ^ Göteborgs Adress- och Industrikalender år 1899, [Tjugondeandra Årgången], utgiven av Fred. Lindbergs Kalenderexpedition, Göteborg 1899, s. 137
  17. ^ de Vylder-Lehmann, s. 13
  18. ^ Hermansson, (2001), s. 24
  19. ^ de Vylder-Lehmann, s. 11
  20. ^ Ny Tid, 2 juni 1960, "Jaktslottet kan ej räddas, men Carlbergs hus blir kvar."
  21. ^ [a b c] Hermansson, (2001), s. 29
  22. ^ de Vylder-Lehmann, s. 29.
  23. ^ de Vylder-Lehmann, s. 30
  24. ^ Stora Otterhällan, Gustaf Bondesson, Tre Böcker Förlag, Göteborg 1998, ISBN 91-7029-365-1. s. 24.
  25. ^ de Vylder-Lehmann, s. 29-30
  26. ^ Hermansson, (2001), s. 32
  27. ^ de Vylder-Lehmann,"Drottning Kristinas jaktslott" på Otterhällan i Göteborg, s. 33.
  28. ^ Göteborgs hjärta: Del I, Kungsgatan, dess kvarter och omgivning från Carolus Rex till Västra Hamngatan, Sven Gulin med flera, Göteborg 1977, s. 71.
  29. ^ Hermansson, (2001), s. 36
  30. ^ Hermansson, (2001), s. 26.
  31. ^ Hermansson, (2001), s. 32.

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Carlsson, Lars O. (2013). Ögonblick av nostalgiska återblickar. 41-60. Göteborg: Innerstaden Göteborg AB. Libris 15220150. ISBN 9789197995825 
  • Elfving, Folke (1996). Kring Göteborgs museum: händelser, människor, minnen. Göteborg: Tre böcker. Libris 7592964. ISBN 91-7029-303-1 , s. 71.
  • Fredberg, Carl Rudolf A:son (1919-1924). Det gamla Göteborg: lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag. Göteborg. Libris 2054905 
  • Det gamla Göteborg del II - den inre staden, Carl Rudolf A:son Fredberg, Göteborg 1921. ISBN 91-7408-015-6 (hela verket).
  • Bondeson, Gustaf; Westerlind Ann Mari (1998). Stora Otterhällan: en berättelse om bebyggelsen och människorna på berget. Göteborg: Tre böcker. Libris 7593024. ISBN 91-7029-365-1 
  • Garellick, Robert (1997). Göteborg före grävskoporna: ett bildverk. Stockholm: R. Garellick. Libris 7452031. ISBN 91-630-5465-5  s. 208 (foto).
  • Gulin, Sven (1977). Göteborgs hjärta: en bok om människor, affärer och byggnader kring Kungsgatan. D. 1, Kungsgatan, dess kvarter och omgivning från Carolus Rex till Västra Hamngatan. Göteborg: [Gulins/Pepita]. Libris 164477  s. 69-71.
  • Hermansson, Alf (2001). Hur tre gamla Göteborgshus räddades: Cofferdicaptainens hus, Taubehuset, Drottning Kristinas jaktslott. Lilla Göteborgsserien, 9901463114 ; 8. Göteborg: Göteborgs hembygdsförbund. Libris 9056407. ISBN 91-631-1545-X : 60:00  s. 22-36.
  • Hjern, Kjell (1964). Stora Otterhällan i gamla tider. Göteborg: Rundqvist. Libris 871355 
  • Lönnroth Gudrun, red (2003). Hus för hus i Göteborgs stadskärna. Göteborg: Stadsbyggnadskontoret. Libris 9326427. ISBN 91-89088-12-3  s. 425.
  • de Vylder-Lehmann, Marie-Louise (1975). "Drottning Kristinas jaktslott" på Otterhällan i Göteborg: bidrag till dess historia och räddning för framtiden. Uppsala: Byggnadsfirman Anders Diös. Libris 1034821 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]