Dubbelbeckasin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dubbelbeckasin
Status i världen: Nära hotad[1]
Spelande dubbelbeckasin.
Spelande dubbelbeckasin.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning Vadare
Charadrii
Familj Snäppor
Scolopacidae
Underfamilj Beckasiner
Gallinaginae
Släkte Gallinago
Art Dubbelbeckasin
G. media
Vetenskapligt namn
§ Gallinago media
Auktor John Latham, 1787
Utbredning
Dubbelbeckasinens ungefärliga utbredningsområde. Häckningsområde i mossgrönt och vinterkvarter i gult.
Dubbelbeckasinens ungefärliga utbredningsområde. Häckningsområde i mossgrönt och vinterkvarter i gult.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Dubbelbeckasin (Gallinago media) är en vadare inom familjen snäppor. Den är en flyttfågel som häckar i Eurasiens barrskogszon från Norge och österut till Jenisej i Ryssland och övervintrar i Afrika. Den brunspräckliga dubbelbeckasinen påminner om enkelbeckasinen men är något större, betydligt tyngre och har kortare näbb. Dräktmässigt skiljs de främst på att dubbelbeckasinen har tvärvattrad buk istället för vit och tydliga vita stjärtkanter. Vid häckningstid samlas hanarna på traditionella lekar för att spela och försvarar där sin tuva gentemot andra hanar. Under leken intar den en speciell kroppsställning och ger ifrån sig sitt spelläte. De som vinner får para sig med ett flertal honor. Honan lägger sedan 3-4 ägg och tar ensam hand om ungarna. Beståndet har sedan mitten av 1800-talet minskat kraftigt, speciellt i Nordeuropa, förmodligen främst på grund av utdikning av häckningsplatser och jakt under häckningssäsong. Den är idag fredad över hela sitt utbredningsområde förutom Ryssland, Vitryssland och Ukraina och IUCN kategoriserar den som nära hotad (NT).

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Dubbelbeckasinen, väl kamouflerad i sin rätta miljö.

Dubbelbeckasinen är 26–30 cm lång, har en vingbredd på 43–50 cm[2] och en vikt på 150–260 gram. Dubbelbeckasinen har en brunspräcklig fjäderdräkt med en ljusare tvärvattrad undersida vilket skiljer den från enkelbeckasinen som har vit ovattrad buk. Dubbelbeckasinen är något större och kraftigare byggd enkelbeckasinen med kraftigare, kortare näbb. På grund av vita spetsar på arm- och handtäckare bildas dubbla vita vingband och den har vita yttre stjärtpennor som i flykten ger den tydligt vit trekantiga stjärtsidor. Från näbbrot till öga går ett mörkare streck. Honan och hanen har i princip samma utseende, honorna är dock i genomsnitt något större. Juvenilerna liknar de adulta fåglarna, men skiljer sig från dessa genom mindre vitt på stjärtpartiet och diffusare vingband.[2]

Spellätet som hörs i skymningen brukar liknas vid ljudet av studsande pingpongbollar som sedan går över i småfågelliknande kvitter. Lätet kan höras upp till 200 meter.[3]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Dubbelbeckasinen är en flyttfågel som häckar i Eurasiens barrskogszon från Norge österut till Jenisej i Ryssland. I Skandinavien häckar den endast i fjällkedjan, men i Polen, Baltikum, Ukraina, Vitryssland och Ryssland finns fortfarande häckande dubbelbeckasiner på låglandslokaler.[4][5] I Centraleuropa häckar den endast i enstaka fall. Den övervintrar i Afrika i Liberia, Ghana, Nigeria, Etiopien, Gabon, Angola, Zambia, Malawi, Namibia, Zimbabwe och Sydafrika.

Dubbelbeckasinen i Norden[redigera | redigera wikitext]

Från att ha varit en allmän häckfågel i Skandinavien och Sverige, med bland annat stora mängder individer på spelplatser i Uppland i mitten av 1800-talet,[6] häckar dubbelbeckasinen nu enbart i fjällkedjan, och ingenstans i Skandinavien är den vanlig. Den finns främst i Lappland, Jämtland, Tröndelag och Härjedalen[7] Svenska sydgränsen för permanenta spelplatser går i Härjedalen och den norska vid Hardangervidda.[8]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Dubbelbeckasinen häckar på fuktiga myrar, i floddalar och på kala fläckar i barrskog, i fjällen och på låglandet. Dess lekplatser återfinns nästan alltid på så kallade översilningsmyrar, vilket är sluttande våtmarker där det ständigt tillförs nytt vatten från högre terräng. Dessa lekplatser ligger i anslutning till trädgränsen. Vegetationen runt lekplatsen består ofta av videbuskar, starrtuvor och enstaka dvärgbjörkar.[9]

Eftersom dubbelbeckasinens diet till stor utsträckning består av daggmask återfinns lekplatserna där jordmånen är optimal för daggmask. Detta innebär att jorden ska vara lagom porös, fuktig och ha basiskt pH. Detta resulterar i att lekplatserna ofta återfinns där berget består av basiskt material som kalk.[3]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Ägg av dubbelbeckasin.

Dubbelbeckasinen har så kallat lekbeteende vilket yttrar sig i ett parningsspel som utspelar sig på traditionella arenor där hanarna samlas för att spela och dit honorna bara kommer för att para sig. Spelet sker i skymningen och på natten, då upp till 35 hanar försvarar sina tuvor på ett område på ungefär 100 kvadratmeter. Under leken intar den en högrest kroppsställning med uppburrat bröst, uppstickande stjärt och ger ifrån sig sitt speciella spelläte.[3] Utgången av detta spel är att vissa hanar får para sig med flera honor medan andra hanar inte får para sig alls.[10] Spellätena från en lek hörs endast några hundra meter vid bra förhållanden och vid hög aktivitet.[9] Boet byggs av honan och placeras i våtmarkshabitat och utgörs av en grund fördjupning som fodras med lite mossa eller gräs och som oftast skyddas av tät vegetation.[1] Hon lägger tre till fyra ägg som ruvas i 22-24 dagar.[3] Honan tar sedan hand om ungarna som förmodligen blir flygga efter 21-28 dagar.[3]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Dubbelbeckasinen livnär sig främst av daggmask men även insekter, och i liten utsträckning växter, som den pickar ur mjuk dy.[1]

Dubbelbeckasinen och människan[redigera | redigera wikitext]

Status[redigera | redigera wikitext]

I mitten av 1800-talet var dubbelbeckasinen fortfarande en vanlig häckfågel i norra Europa men sedan dess har utbredningen minskat kraftig.[11] Redan i början av 1900-talet hade arten försvunnit från sina gamla häckningslokaler i Tyskland, Danmark och södra Sverige.[12] De två viktigaste orsakerna till tillbakagången är troligen utdikning av häckningsplatser och jakt under häckningssäsongen.[7]

Det skandinaviska beståndet uppskattas till 15 000-40 000 individer och det sibiriska och nordeuropeiska beståndet uppskattas till 450 000-1 000 000 individer.[1] En undersökning gjord på 2000-talet visar på att det kan finnas cirka 1800 spelande hanar i Sverige.[9]

Dubbelbeckasinen är upptagen som nära hotad (NT) både på svenska och internationella rödlistan över hotade arter. Den omfattas också av EU:s Fågeldirektiv.[13] I Sverige har Naturvårdsverket tagit fram ett åtgärdsprogram för att skydda dubbelbeckasinen.

Jakt[redigera | redigera wikitext]

Förr i tiden var jakt på dubbelbeckasin vanlig, främst på grund av att den är lättskjuten eftersom den flyger tämligen sakta och rakt fram. Dubbelbeckasinen är idag skyddad från jakt i alla länder där den häckar förutom Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Man räknar med att det skjuts 32 000 dubbelbeckasiner i Ryssland varje år.[14]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Delar av artikeln är översatt från tyska Wikipedias artikel Doppelschnepfe

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Gallinago media Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b] Svensson et al. (1999) sid:150
  3. ^ [a b c d e] Staav & Fransson (1991) sid:195-196
  4. ^ M. Borowski (1990) Great Snipe in Poland. Birding world, vol.3, sid:54–60
  5. ^ A. Kuresoo & E. Leibak (1994) Breding status of snipes in Estonia and in eastern Baltic region. IWRB Publication, vol.31, sid:81–84
  6. ^ C. Söderberg. (1832). Några ord om dubbla Becasinen (Scolop. Major). svensk Jakt Tidskrift, vol.1, sid:177–181.
  7. ^ [a b] L. Elveland & M. Tjernberg (1984). Vegetationsförhållanden på några spelplatser för dubbelbeckasin (Gallinago gallinago) i västra Härjedalen och södra Lappland. Memoranda Soc Fauna Flora Fennica, vol.60, sid:125–139.
  8. ^ T. Shandy (1984) Dobbeltbekkasinens Gallinago media forekomst og habitatvalg på hardangervidda. Vår Fuglefauna, vol:7, sid:2005–2008.
  9. ^ [a b c] Ekblom & Carlsson (2007) sid:37–47
  10. ^ P. Fiske, J. A. Kålås & S. A. Sæther (1994) Correlates of male mating success in the lekking great snipe (Gallinago media): results from four-year study. Behavioral ecology, vol.5, sid:210–218
  11. ^ L. Løfaldi, j. A. Kålås, P. Fiske (1989) Dobbeltbekkasinens tilbakegang i skandinavia - et historisk tilbakeblikk. Vår Fågelfauna, vol.12, sid:39–43
  12. ^ G. Kolthoff (1907) Om förändringar i svenska fågelfaunan under det sist förflutna halfseklet. Zoolgiska studier tillägnade prof. T. Tullberg. Uppsala.
  13. ^ Naturvårdsverket - Fågelskyddet i EU 25 år
  14. ^ Länsstyrelsen i Norrbottens län - Dubbelbeckasin

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]