Duell

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Duell (olika betydelser).
Duell mellan Alexander Hamilton och Aaron Burr (1804)

En duell är en planerad strid mellan två personer, duellanter, enligt vissa regler. Den moderna duellen uppkom i Italien på 1500-talet som en ritual för att reglera hederssaker mellan adelsmän. Duellen spreds i slutet av 1500-talet via Frankrike till stora delar av övriga Europa. Duellens rötter går att spåra tillbaka till medeltidens tornerspel.

Redan 1562 beslöt katolska kyrkan att förbjuda duellerandet och bestämma att både duellanter och sekundanter skulle bannlysas och att den som dog i en duell inte skulle erhålla någon kyrklig begravning. Under 1600-talet instiftades lagar mot duellerande i de flesta länder.[1]

Redan vid mitten av 1800-talet började duellerna stävjas i Storbritannien, men på Europeiska kontinenten levde de kvar. Särskilt i Tyskland kom duellerandet av leva kvar länge. Redan 1652 hade duellförbud instiftats i Preussen, men straffen var förhållandevis låga och normal straffskala gällde inte adliga duellanter som följt gängse duellantregler. 1851 infördes i Brandenburg lagar som jämställde högborgerliga duellanter med adliga. Efterhand utvecklades en sed av "Satisfaktionsfähigkeit", där det ansågs som en hedersbetygelse att anses ha uppnått den sociala status som gav rättighet att få utkämpa en duell. Vilhelm I av Tyskland utfördes till och med 1874 en förordning om Ehrenräte som i praktiken innebar att den ämbetsman eller officerare som blivit kränkt av någon annan ur samma socialgrupp och inte utmanade denne på duell kunde avskedas ur sin tjänst. Att avsiktligt missa sin motståndare ansågs som feghet och brott mot duellens regler, det ansågs dock även ohedervärt att träffa avtal om duellvilkor som innebar att någon måste dödas.[2]

Vilhelm II försökte med nya bestämmelser om krav på förlikningsförsök vid tvister 1897. Det är oklart i vilken grad de regelverket spelade någon roll, men vid denna tid började kritiken mot duellerandet att öka. 1902 bildades en tyska avdelning av den internationella anti-duelligan, och fick stark anslutning bland tyska adelsmän. Utbrottet av första världskriget innebar att antalet dueller snabbt minskade. Efter kejsardömets fall och Weimarrepublikens införande blev intresset litet. Nationalsocialisterna romantiserade till en början duellerandet, men från slutet av 1938 ändrade man hållning och började aktivt bekämpa duellerandet. Mensurfäktningen kom dock att leva kvar längre i studentkretsar.[2]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Namnet kommer av ordet Bellum, som var ordet för krig på latin. Den ursprungliga formen var dock duellum, ett trestavigt ord, vilket bland annat framgår av skalden Ennius verser. Samma formväxling finns i namnet på krigets gudinna, Bellona, tidigare Duellona. I medeltidslatinet kom duellum genom kopplingen till duo (räkneordet för två), att omtolkas till tvekamp. Det blev i italienskan duello och battersi in duello (duellera), i franskan duel (belagt 1539). I Sverige har vi övertagit ordet från franskan. I äldre tid kunde det ha neutralt genus, och i en handling från 1662 talades det om "Något Duell eller Slagzmåhl".[3]

Dueller i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Dueller var i allmänhet otillåtna och straffbelagda. Först ut att förbjuda och fördöma dueller var kyrkan. Även kungamakter försökte förbjuda duellerna genom att stifta lagar mot dem. I Sverige förbjöds de i förordningar, "duellplakat" 1662 och 1682. Bestämmelser om förbud mot dueller fanns ännu i en kunglig förordning av 1861 som gällde fram till 1965. I 1962 års strafflag som trädde i kraft 1965 finns dock inga särskilda bestämmelser om dueller.

I Sverige frodades duellerna under stormaktstiden, främst bland officerare i armén. Vanligtvis var det adelsmän som duellerade, men även personer ur det högre borgerskapet kunde delta. De förekom fortfarande under den gustavianska tiden. År 1788 utspelades en uppmärksammad duell vid svenska hovet, då kapten greve Adolf Ludvig Ribbing utmanade riksmarskalk greve Hans Henrik von Essen på duell efter att Essen fått ja på sitt frieri till Charlotta Eleonora De Geer (1771–1798), medan Ribbing fått nej: orsaken var att Ribbing ansåg sig ha rätt att tro att De Geer var förälskad i honom och inte ville acceptera avslag, särskilt som Essens frieri till De Geer, som var mycket rik, djupt ogillades inom hovet av sympati för Augusta von Fersen, med vilken han sedan många år hade ett förhållande. Duellen utkämpades i kungliga ridhuset i närvaro av flera officerare och ledde till att Essen blev lindrigt skadad. Duellen gjorde skandal och betraktades som ett majestätsbrott.[4]

Den sista duellen i Sverige med dödlig utgång ägde rum i Lockerudsskogen utanför Vänersborg 1816. Den stod mellan två officerare vid Västgöta-Dals regemente, kapten Sabelfelt och baron Gustaf von Köhler.

Hur en duell gick till[redigera | redigera wikitext]

Med tiden utarbetades regler och ritualer kring duellerna. Under 1800-talet utkom flera handböcker och manualer. Bland de mer kända återfinns den franske greven Chatauvillards duellmanual L'Essai sur le duel från 1836 och den tyska Duell-Codex från 1891, skriven av Gustav Hergsell.[5]

Duellanterna utsåg vanligen vardera två sekundanter som hade till uppgift att bestämma tid och plats för duellen, mäta upp det avstånd på vilket duellen skulle utföras samt se till att gängse regler iakttogs. Duellen utkämpades vanligen med pistol eller värja. Den utmanade hade rätt att välja vapen.

Personer som blivit dödade i dueller[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagord duell)
  2. ^ [a b] Duellväsendet i kejserliga Tyskland, Per-Olof Holmäng i Armémusei årsbok 1997
  3. ^ Nya ord med historia, Gösta Bergman, Prisma, Stockholm 1981 ISBN 91-518-1350-5 s. 60-61
  4. ^ Cecilia af Klercker (1903) (på Swedish). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok II 1783-1788. P.A. Norstedt & Söners förlag. sid. 212 
  5. ^ Pedersen, S C, "På liv och död", s 72ff, Gyldendal, 2003
  6. ^ Pedersen, S C, "På liv och död", s 78ff, Gyldendal, 2003

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • På liv och död, Pedersen, S C, Gyldendal, 2003