Duinoelegier

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Duinoelegier
Förstaupplagans titelblad
Förstaupplagans titelblad
Författare Rainer Maria Rilke
Originaltitel Duineser Elegien
Originalspråk Tyska
Översättare Arnold Ljungdal
Erik Lindegren
Camilla Hammarström
Land Tyskland
Förlag Insel Verlag
Utgivningsår 1923
Utgiven på
svenska
1951
Antal sidor 43

Duinoelegier (tyska: Duineser Elegien), även utgiven som Duinoelegierna, är en svit dikter från 1923 av Rainer Maria Rilke. Boken består av tio elegier och kännetecknas av en tro på att människan kan nå en högre sanning genom litteraturen.[1] Boken har en framträdande plats i 1900-talets litteraturkanon och har citerats flitigt i populärkulturen.[2] Den finns i tre svenska översättningar: Arnold Ljungdals från 1951, Erik Lindegrens från 1967 och Camilla Hammarströms från 2010.[3][4][5]

Tillkomst[redigera | redigera wikitext]

Duinoelegier skrevs från 1912 till 1922. Rainer Maria Rilke började skriva verket i slottet Duino i Trieste, som gett det dess namn, och färdigställde det i Château de Muzot i Valais tio år senare. Dikterna bygger vidare på tankar från Rilkes tidigare verk. De har som syfte att mota den avhumanisering som riskerar uppstå till följd av nya rön och teknologier.[2] Dikterna innehåller hänvisningar till andra verk av bland andra Gaspara Stampa och Pablo Picasso.[1]

Mottagande[redigera | redigera wikitext]

Carl-Johan Malmberg recenserade Camilla Hammarströms översättning i Svenska Dagbladet 2010. Malmberg räknade boken som en av de fyra viktigaste långdikterna från 1900-talet, tillsammans med Det öde landet av T.S. Eliot, Cantos av Ezra Pound och En Mölna-elegi av Gunnar Ekelöf. Malmberg jämförde de tre översättningarna av Duinoelegier och menade att Arnold Ljungdals version, till skillnad från Erik Lindegrens, "flyter vackert och bevarar rytmen och musikaliteten hos originalet. Den ger det intryck en god översättning så ofta ger: att vara skriven på det språk den är översatt till." Malmberg skrev att Ljungdals version visserligen innehåller några allvarliga felöversättningar, men att han ändå föredrog den också framför Hammarströms. Malmberg skrev: "Det låter hårt att säga, Camilla Hammarströms nytolkning är både omsorgsfull och filologiskt korrekt. Och boken från det lilla förlaget Lejd är så vacker. Men Hammarström ignorerar helt och hållet Rilkes poetiska diktion, versmåttet hos elegierna."[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Malmberg, Carl-Johan (2010-11-28). ”En Rilke utan rytm och rörelse”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kultur/litteratur/en-rilke-utan-rytm-och-rorelse_5742613.svd. Läst 2012-12-05. 
  2. ^ [a b] Komar, Kathleen L. (2001). ”Rethinking Rilke's Duineser Elegien at the End of the Millennium”. i Metzger, Erika A.; Metzger, Michael M. (på engelska). A Companion to the Works of Rainer Maria Rilke. Rochester, New York: Camden House Publishing. Sid. 189-190. ISBN 1-57113-052-7. http://books.google.se/books?id=8cFgVFVxwEoC&pg=PA189. Läst 2012-12-06 
  3. ^ ”Duinoelegier (1951)”. Libris. Kungliga biblioteket. http://libris.kb.se/bib/1446303. Läst 2012-12-05. 
  4. ^ ”Duinoelegierna (1967)”. Libris. Kungliga biblioteket. http://libris.kb.se/bib/478482. Läst 2012-12-05. 
  5. ^ ”Duinoelegier (2010)”. Libris. Kungliga biblioteket. http://libris.kb.se/bib/11974496. Läst 2012-12-05. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]