Dykpetreller

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dykpetreller
Peruansk dykpetrell
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Petrellfåglar
Procellariiformes
Familj Dykpetreller
Pelecanoididae
Gray, 1871
Släkte Pelecanoides
Lacépède, 1799
Arter

Pelecanoides garnotii
Pelecanoides magellani
Pelecanoides georgicus

Pelecanoides urinatrix
Hitta fler artiklar om fåglar med

Dykpetreller eller dykstormfåglar (Pelecanoididae) är en familj i ordningen petrellfåglar (Procellariiformes) vilken omfattar det enda släktet Pelecanoides.

Familjen innehåller bara 4 arter vilka alla är små fåglar (15-23 cm) som finns på södra halvklotet. De skiljer sig ganska markant från de andra i gruppen Procellariiformes som ju alla är skickliga flygare. Dykstormfåglar är istället anpassade till att simma på havet. Med sina små kroppar, korta vingar, korta halsar, trubbiga näbbar och svartvita täckning påminner de om alkor. De fyra arterna är alla lika varandra och går bara att skilja på detaljer och utifrån var de befinner sig.

De är stannfåglar och häckar i stora kolonier på arktiska öar och på öar söder om Nya Zeeland, Sydamerika och sydöst om Australien i markhålor som de besöker om natten.

Dom lägger ett stort vitt ägg någon gång mellan juli och december som paret turas om att ruva i åtta veckor. Efter åtta veckor är ungen flygg och tar hand om sig själv. Till skillnad från de andra i gruppen Procellariiformes ruggar dykstormfåglarna alla sina vingpennor efter häckning och är därför oförmögen att flyga förrän det växt ut nya.

Darwin nämner särskilt dykpetrellerna som inspriration till tanken om parallell evolution. Han beskriver dessa fåglar som han såg från fartyget Beagle när han närmade sig Eldslandet och han slogs av hur oerhört lika dessa fåglar var alkorna.[1]

Arter[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Alfred Brehm (1926) Djurens liv. Fåglarna. 4:e fullständigt omarbetade & tillökade upplagan, Stockholm, vol.9, sid:465