Dyslexi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om medfödd dyslexi. För förvärvad dyslexi, se Alexi.

Dyslexi eller specifika läs- och skrivsvårigheter är en varaktig funktionsnedsättning som innebär svårigheter med att läsa och skriva. Funktionsnedsättningen beror på en störning i vissa språkliga funktioner vilket hindrar automatisering av ordavkodningen. Dyslexi är inte relaterat till intelligensnivå. Dyslexi omfattar vidare inte läshinder som orsakas av synproblem eller av brister i undervisning, sociala förhållanden eller motivation. Dyslexi kan vara en medfödd egenskap, utvecklingsdyslexi, eller ha uppkommit vid skada eller sjukdom.

En bild som försöker simulera hur en text framstår för en person med dyslexi.

När undervisning i att läsa och skriva blev mer utbrett på 1800-talet uppmärksammades en störning som bara gick ut över läsning och skrivning. Man trodde då att problemet hängde ihop med förmågan att bearbeta synintryck och kallade det för ordblindhet. Vad dyslexi egentligen beror på är fortfarande omdiskuterat. Idag är forskarna dock relativt eniga om att dyslexi är en störning i vissa språkliga funktioner, framför allt bearbetning av språkljud, som hindrar att ordavkodningen kan automatiseras. Några problem som ofta uppvisas i samband med dyslexi är diffusa föreställningar om ords ljudstruktur, oklar artikulation, brister i verbalt korttidsminne och långsam åtkomst till ordförrådet.

Ibland förekommer dyskalkyli, specifika räknesvårigheter, tillsammans med dyslexi.

Gränsdragningen mellan normal läsförmåga och läsproblem är ungefär lika godtycklig som gränsen mellan normalvikt och övervikt. Den är till stor del beroende av de krav som samhället ställer på individers läsförmåga. En vanlig uppskattning är att 4-8 procent av befolkningen har så stora svårigheter att läsa och skriva att de kan få en dyslexidiagnos. Fler män än kvinnor har specifika läs- och skrivsvårigheter.

Definitioner av dyslexi[redigera | redigera wikitext]

Det finns åtskilliga definitioner av dyslexi. Olika yrkesgrupper använder sig ibland av olika definitioner. En vanligt förekommande definition kommer från The International Dyslexia Association, som genom åren har uppdaterat sin definition av dyslexi flera gånger. Den senaste formuleringen kom år 2002 och lyder i översättning:

Dyslexi är en specifik inlärningssvårighet som har neurologiska orsaker. Dyslexi kännetecknas av svårigheter med korrekt och/eller flytande ordigenkänning och av dålig stavnings- och avkodningsförmåga. Dessa svårigheter orsakas vanligen av en störning i språkets fonologiska komponent, som ofta är oväntad med hänsyn till andra kognitiva förmågor och trots möjligheter till effektiv undervisning. Sekundära konsekvenser kan innefatta svårigheter med läsförståelse och begränsad läserfarenhet, vilket kan hämma tillväxten av ordförråd och bakgrundskunskap.

I det diagnossystem som används inom den svenska sjukvården, ICD-10, återfinns dyslexi under diagnosen F81.0 Specifik lässvårighet:

Störningens främsta kännetecken är en specifik och klart försämrad utveckling av läsförmågan, som inte bara beror på mental ålder, synproblem eller inadekvat skolgång. Läsförståelse, ordigenkännelse, högläsningsförmåga och problemlösning som kräver intakt läsförmåga kan alla påverkas menligt. Stavningssvårigheter är ofta förbundna med specifika lässvårigheter och varar ofta upp i adolescensen, även efter att läsförmågan förbättrats. Specifika lässvårigheter föregås ofta av störningar i tal- och språkutvecklingen. Associerade emotionella störningar och beteendestörningar uppträder ofta under skolåldern.

Läs- och skrivutredning[redigera | redigera wikitext]

I Sverige utförs idag de flesta läs- och skrivutredningar med frågeställningen dyslexi av logopeder, specialiserade specialpedagoger eller psykologer. Genom att undersöka talspråkliga, skriftspråkliga, auditiva och visuella förmågor samt minne och intelligens utreder man om svårigheterna med att bearbeta eller tillägna sig skriftspråket överensstämmer med kriterierna för att ställa diagnosen specifik läs- och skrivsvårighet/dyslexi. En viktig del av utredningen är frågorna om personens tidiga språkutveckling och om det finns dyslexi i släkten. Personer med dyslexi har ofta varit sena i uttalsutvecklingen eller haft vaga insikter om språkljudssystemet (till exempel svårt för att rimma eller hitta ords begynnelseljud) innan läsinlärningen började. Dyslexi verkar ofta ha en ärftlig komponent.

Åtgärder[redigera | redigera wikitext]

Då en specifik läs- och skrivsvårighet konstaterats ska åtgärder sättas in inom två olika områden, träning och anpassning.

Träning[redigera | redigera wikitext]

Med god läs- och skrivpedagogik utvecklas även läs- och skrivförmågan hos den som har en specifik läs- och skrivsvårighet. Vilka läs- och skrivförmågor som behöver stärkas varierar mycket från person till person. Det kan exempelvis handla om att uppnå ett ökat läsflyt för den som läser bokstav för bokstav, eller att uppnå en säkrare avkodning för den som gissningsläser i stor utsträckning. Exempel på olika nivåer i avkodningsprocessen som kan behöva stärkas är kopplingarna mellan språkljud (fonem) och bokstäver (grafem), förmågan att uppmärksamma orddelar (stavelser och morfem) i läsningen och att utöka antalet etablerade ordbilder i minnet.

Anpassning[redigera | redigera wikitext]

Genom att ta till olika alternativa och kompensatoriska strategier kan man sänka de yttre kraven på en högt automatiserad läs- och skrivförmåga och därmed öka individens möjligheter att delta i samhället på samma villkor som en med normal läs- och skrivförmåga. Det kan handla om att skapa en mer strukturerad och distraktionsfri skolmiljö för en elev så att mer av elevens energi kan ägnas åt själva lärandet och mindre åt att sortera bort störningar. För läsning av litteratur för innehållets skull, såsom kunskapsinhämtning och läsning av skönlitteratur, bör man använda sig av någon typ av uppspelningsmetod, till exempel mp3-spelare, mobiltelefon, dator eller Daisy-spelare. På så sätt behöver man inte gå miste om förståelsen för innehållet för att man har svårt för att avkoda skrift. Det finns gott om användbara datorprogram, såsom stavningsprogram särskilt anpassade för personer med stavningssvårigheter och talsyntesprogram. Det finns nu även ett datorprogram som underlättar läsningen, där man själv kan välja en svensk text där längre, sammansatta ord automatiskt segmenteras upp i stavelser/morfem, vilket underlättar avkodningen för den dyslektiske läsaren, och därmed ökar läsförståelsen. Bakgrundsfärgen på såväl text som bakgrund kan också anpassas i syfte att minska kontrasten. Risken om man inte tar till sig kompensatoriska strategier är att man förlorar intresset för läsrelaterade sysslor. Med hjälp av alternativa och kompensatoriska strategier förbättras ens möjligheter till att exempelvis studera och att genom litteratur tillägna sig omvärldskunskap och ett rikt språk.

Alternativa behandlingsmetoder[redigera | redigera wikitext]

Trots att det idag råder konsensus inom forskarvärlden om att dyslexi beror på brister i den språkliga bearbetningen i hjärnan och att dyslektikerns läs- och skrivförmåga endast kan förbättras genom systematisk läs- och skrivpedagogik ges mindre vetenskapligt förankrade behandlingsmetoder stort utrymme i mediaflödet.

En del menar att man kan få dyslexi om man inte genomgår något krypstadium innan man lär sig att gå, det vill säga hoppar över ett stadium i den motoriska utvecklingen och som en följd därav inte uppnår god koordination av sina rörelser. Det finns behandlingsprogram som utformats utifrån hypotesen att man därför bör backa tillbaka några steg för att automatisera sådana motoriska mönster på rätt sätt och därmed träna upp sin koordination. Ett annat behandlingsprogram som stödjer sig mot samma forskningsfynd och som har fått starkt fotfäste är massage mot dyslexi. Det förekommer även medicinering mot läs- och skrivsvårigheter.

Gemensamt för ovan nämnda behandlingsprogram verkar vara att de är bra för personer som är motoriskt oroliga och har vissa koncentrationssvårigheter. Genom att stärka koncentrationsförmågan uppnår man alltså indirekt en bättre läs- och skrivförmåga. Jämför man grupper som får behandling av ovan nämnda slag med kontrollgrupper som inte får någon behandling alls kan man alltså se förbättrade resultat på test av läs- och skrivförmåga, men å andra sidan skulle man antagligen även se förbättrade resultat på uppgifter som inte ställer krav på läs- och skrivförmågan. Befintliga studiers avsaknad av kontrollgrupper som också fått behandling men av annat slag än försöksgruppen är en annan anledning till att ifrågasätta metodernas effektivitet.

Med ord lånade från Mats Myrberg, professor i specialpedagogik vid Stockholms Universitet: "Pedagogiska program som ägnar tid och uppmärksamhet åt annat än den språkliga utvecklingen är kanske inte skadliga i sig. De får ändå negativa effekter genom att de ersätter eller reducerar insatser som dokumenterat leder till bättre läs- och skrivutveckling." (Myrberg 2003)

Intresseföreningar[redigera | redigera wikitext]

Dyslexiförbundet FMLS tillhör de svenska handikappförbunden http://www.dyslexi.org
Föräldraföreningen för Dyslektiska Barn http://www.fdb.nu
Svenska Dyslexiföreningen är en förening för yrkesverksamma inom området, se dyslexiforeningen.se.

Resurser och ytterligare information[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]