Egenmäktigt förfarande

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För romanen av Lena Andersson, se Egenmäktigt förfarande (roman).

Egenmäktigt förfarande är i svensk rätt ett tillgreppsbrott enligt 8 kap 8 § Brottsbalken.[1] Påföljden är böter eller fängelse i högst sex månader.

I Brottsbalkens 8 kapitel regleras stöld, rån och andra tillgreppsbrott. De tillgreppsbrott som inte särskilt reglerats i 8 kapitlet har samlats under beteckningen egenmäktigt förfarande.

Det finns tre situationer då ett brott utgör egenmäktigt förfarande

  1. då gärningsmannen olovligen har tillgripit något men inte har någon avsikt att behålla det tillgripna.
  2. då annans besittning olovligen rubbas på så vis att den rättmätige ägaren hindras att använda föremålet som det är tänkt.
  3. då gärningsmannen med våld motsätter sig laga självtäkt. Utövningen av våld omfattar inte bara personvåld utan kan även vara oriktat våld där gärningsmannen sliter i en sak.

Undantag gäller dock för tillgrepp av fortskaffningsmedel som är ett eget brott.

Den som sätter lås på annans cykel och på så sätt hindrar ägaren att nyttja den liksom den som parkerar på annans parkeringsplats eller den som gör en nyckel oåtkomlig kan dömas för egenmäktigt förfarande.

Grovt brott kan rendera fängelse, dock högst två år.[2]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ https://lagen.nu/1962:700#K8P8
  2. ^ https://lagen.nu/1962:700#K8P8S2

Se även[redigera | redigera wikitext]