Egnahemsrörelsen

Egnahemsrörelsen bildades under slutet av 1800-talet i Sverige för att uppmuntra arbetare och andra personer utan större tillgångar att skaffa sig en egen bostad i form av ett egnahem och i vissa fall också en försörjningskälla i form av ett småjordbruk, ett småjordbruksegnahem.

Historia

Efter 1700-talets relativa välstånd i Sverige, med goda skördar och få krig, hade Sverige redan på 1700-talet Europas längsta medellivslängd för fullvuxna. Befolkningen ökade dock inte särskilt fort, på grund av den höga spädbarnsdödligheten. Vid 1800-talets början gjorde dock ett antal samverkande faktorer att befolkningen på landsbygden började öka snabbt. Barnadödligheten gick ner, potatisen började odlas allmänt i landet, och jordbruksmetoderna förbättrades. Även överlevnaden för den vuxna befolkningen steg, tack vare en del medicinska framsteg, som t.ex. vaccinet.

Detta ledde dock snabbt till en viss överbefolkning, i förhållande till jordbrukets förmåga att producera livsmedel. Överbefolkningen gjorde också att arvsdelningen på gårdarna plötsligt blev komplicerad, eftersom många fler personer än tidigare skulle dela på arvslotterna. Överbefolkningen ledde också till livsmedelsbrist på sina håll (särskilt i isolerade bygder), där den förbättrade jordbrukstekniken inte höll jämna steg med folkökningen.

Lösningen blev antingen nyodling på tidigare förbisedda platser (t.ex. utdikning och myrodling vid tidigare våtmarker), eller emigration till främst Amerika, där man kunde hitta ny jord att bruka. En ganska stor del av bondebefolkningen blev också, efter arvsdelning, hänvisade till boende utan jord, t.ex. som backstugusittare, eftersom böndernas jord inte räckte till den kraftigt ökande befolkningen i Sverige från c:a 1840-talet och framåt.

Ytterligare andra var tvungna att söka arbete i städerna, även om stadsbefolkningens andel av befolkningen fortfarande vid början av 1880-talet var mycket liten. Den vanligaste lösningen för någon som blivit jordlös var att emigrera, och från 1850-talet började allt fler personer utvandra. Detta satte på 1890-talet igång en debatt om emigrationens orsaker. I den allmänna debatten menade många att det var just bristen på jord och acceptabla bostäder som fick många svenskar att lämna landet. Rädslan var stor i många akademiska kretsar att landet helt skulle utarmas på sin unga befolkning om utvecklingen fortsatte, och man framkastade idéer för att försöka minska utvandringen.

Situationen i städerna

Trångboddheten i storstäderna hade vid slutet av 1800-talet börjat bli ett stort problem. Genom de kommunikationer som skapats av järnvägen kunde de bättre bemedlade fly städernas ohälsa och ändå ta sig in till ett arbete i staden. I början av 1900-talet växte villastäder och trädgårdsstäder snabbt fram i utkanterna av storstäderna. Områdena köptes upp och styckades till tomter som såldes genom olika företag. Några av dessa områden var Saltsjöbaden (etablerat 1891), Stocksund (1904), Storängen och Lidingö villastad (1906). I Malmö växte villaområdena Fridhem och Bellevue upp vid havet i väster under årtiondena kring 1900. I Kristianstad började stadsdelen Egna hem byggas 1909 och den Egnahemsförening som då bildades lades ner 1960 då området var färdigbyggt. Många av husen var byggda för bättre bemedlade, tex Storängen i Nacka, Stocksund i Danderyd samt Viggbyholm i Täby.

De tidiga villaområdena var ibland skapade med initiativ från företagen i området, i samarbete med de järnvägsbolag som trafikerade sträckan eller föreningar med syfte att samla liksinnade. De dyrare områdena var inte avsedda för vanligt folk, men även välbeställda arbetare och lägre tjänstemän skulle komma att få chansen att bosätta sig något mindre attraktiva områden som t ex Duvbo och Älvsjö. De dyrare områdena karaktäriseras av sin närhet till vatten och kommunikationer med järnväg medan de enklare områdena ofta bara hade närhet till järnvägen.

Katalog över egna hem med typritningar av bland annat Jacob J:son Gate.

Ritning på mindre egnahemshus från 1920-talet.

Egnahemsrörelsen ville på olika sätt underlätta för arbetare att skaffa sig ett eget bostadshus med tillhörande mindre odlingar eller ett eget småjordbruk. Många av de små hus som växte upp runt storstäderna var tänkta att vara bostad för två familjer som i trädgården kunde odla frukt och bär för hushållet. Husen var ofta befattade så att kök fanns i båda planen på huset för att möjliggöra för två familjer att bo i huset. Till skillnad från statarlängor, torp och hyreslägenheter skulle egnahem inte ägas av någon annan än den boende själv. Flera av områdena tillät endast ett kök i varje hus för att undvika den spekulation som till exempel förekommit i Duvbo där husen ofta byggdes med en uthyrningslägenhet. Det kunde dock dröja innan innehavaren helt och fullt själv ägde sitt egnahem då det ofta var nödvändigt att ta upp lån som skulle betalas tillbaka under lång tid.

Egnahemsrörelsens start

Bildandet 1892 av Sveriges första egnahemsförening av betydelse, Föreningen Egna Hem (FEH) i Motala (med säte i Motala från 1893), brukar betecknas som den svenska egnahemsrörelsens start. Föreningen inköpte ett stort antal fastigheter på olika håll i Sverige och styckade upp dem i egnahem. Den tog också initiativet till ett av Sveriges första områden med småbruksegnahem. Föreningen utgav tidskriften Egna Hem. Ett annat tidigt exempel är Limhamn där disponenten R F Berg i slutet av 1800-talet och under tidiga 1900-talet lät sitt företag stycka upp tomter som såldes till bruksarbetarna.

1899 bildades ett bolag AB Hem på landet som deltog i skapandet av flera egnahemsområden i bland annat stockholmsområdet, exempelvis Duvbo, Enskede och Älvsjö.

Från konservativt och inte minst frikyrkligt håll såg man oftare att egnahemmen borde ges som belöning till skötsamma och ordningssamma arbetare och att ett eget ägt hus med tillhörande tomt skulle minska risken för kommunism och ge arbetarna ett sundare liv. På många sätt och vis går tankarna bakom egnahem igenom i samtidens debatt om Trädgårdsstaden (eng. Garden city).

En del dyrare områden byggdes efter samma princip som egnahemsområdena, dock hade man regler som bland annat stipulerade yrkestillhörigheten och inte tillät annat än enfamiljsboende. I vissa fall (exempelvis Storängen) var man tvungen att bli godkänd av föreningen för att få uppföra en villa i området.

De egnahemskommittéer som fanns ställde upp särskilda kriterier för att man skulle bli beviljad ett lån. Ett exempel på ett sådant villkor kunde vara att man inte fick driva någon näringsverksamhet i huset, det vill säga en affär eller dylikt. Andra villkor kunde vara t.ex. en viss familjestorlek, förbud mot att inneha hundar och andra husdjur m.m. Andra krav kunde gälla att mannen i familjen hade motbok eller var nykterist och/eller ansågs vara en skötsam person, det vill säga inte tidigare straffad. Vidare skulle ekonomin vara i ordning, något som oftast innebar att endast arbetare med fast anställning fick lån beviljat. Några få av dessa områden har än idag kvar servitut som i viss mån reglerar gatubyggnad, byggnadsyta och begränsning till enfamiljsboende.

Egnahemsrörelsens historia på senare tid

Egnahemsrörelsen växte i omfattning under 1920-talet och många kunde skaffa sig egna småhus för enfamiljsboende. Byggandet började nyttja standardiserade och ibland prefabricerade delar. Borohus, eller Bo-i-Ro som Landsbro Trävarubolag först kallade det, var bland de första att ge ut en huskalatog med typhus för egnahem som kunde beställas via bolaget. Prefabricerade hus var dock inget nytt, redan på 1820-talet fanns monteringsfärdiga hus, dock inte i huskataloger som riktade sig till medelklassen. Boro-hus kom att följas av flera framgångsrika husleverantörer, redan i slutet av 1920-talet fanns flera tillverkare, bland annat Myresjöhus och Standardhus i Hultsfred.

På 1930-talet blev egnahemsrörelsen en politisk angelägenhet. Under 1930-talet började egnahemsområden byggas i en allt större skala över hela landet, delvis finansierade av statliga och kommunala medel. Det var också nu som en allt större standardisering av egnahemmen skedde: Före 1930-talet var det t.ex. ovanligt att egnahemmen byggdes med badrum.

Egnahem är ett begrepp som är starkt förknippat med statsminister Per Albin Hansson och socialdemokraterna, som manifestation av folkhemstanken. Socialdemokraterna såg i egnahemmen en frigörelse från hyreshusen som hade vuxit upp under 1800-talets industrialisering och som kännetecknades av miserabla sociala förhållanden och av höga hyror.

En del av egnahemsområdena kallas idag för villaområden. Ordet egnahem var från början avsett som ett ord för blygsamma bosättningar, till skillnad från större villor. Tanken var att även mindre bemedlade skulle ha möjlighet att själv äga sin bostad och en bit mark. Socialdemokraterna rörde sig senare bort från denna politik och förespråkade vid kommunal byggnadsplanering under den senare delen av 1900-talet oftare skapandet av hyresbostäder.

På 1940 hade rörelsen växt i omfattning och många kunde åtnjuta det egna boendets frihet. Efter andra världskriget kunde plötsligt betydligt fler i medelklassen få tillgång till bil, varför områden kunde tillåtas växa även utanför de platser som kunde nås från järnvägen.

Egnahemsepoken kan nog sägas tagit slut i och med den nya bostadspolitiken som lanserade miljonprogrammet (1965–1975).

Statens egnahemslånefond

Ett av egnahemsrörelsen mål var att engagera staten i frågan om lån till de som ville skaffa sig ett egnahem. Så skedde också med inrättandet 1904 av statens egnahemslånefond. I både Danmark och Norge hade sådana fonder då redan införts. Fram till 1908 kunde lånemedlen endast användas för egnahem på landsbygden. Därefter gick det att låna också till egnahem i städerna men med begränsningen att de skulle ligga utanför stadsplanerat område. Med möjligheten till statliga egnahemslån växte egnahemsrörelsen till sig runtom i landet med nya egnahemsföreningar och egnahemsbolag.

Motiv bakom egnahemsrörelsen

Egnahemsrörelsen brukar ofta definieras som borgerlig eftersom det var liberala och konservativa politiker som drev fram den statliga egnahemsreformen 1904. En del av dessa såg egnahemspolitiken som ett sätt att motverka arbetarrörelsens framväxt, andra ville försäkra sig om en stabil tillgång på arbetare i industriföretagens närhet. Det fanns även de som ville åstadkomma social stabilitet genom en växande skara självständiga småjordbrukare som inte var beroende av lönearbete utanför den egna gården.

Ytterligare ett motiv var att motverka den omfattande emigrationen till USA. Den 1907 bildade Nationalföreningen mot emigrationen (NME) medverkade till bildandet av 13 regionala egnahemsbolag för att ge dem som funderade på att emigrera ett lockande alternativ. Av egnahemsbolagen blev moderbolaget AB Svensk jordförmedling det mest framgångsrika.

Det fanns även en mer radikal strömning inom egnahemsrörelsen. Delar av denna samarbetade med NME efter storstrejken 1909.

Se även

• Bostadskommissionen
• Emigrationsutredningen
• Stockholms kooperativa bostadsförening
• Nationalföreningen mot emigrationen
• Koloniträdgård
• Jordreform
• Trädgårdsstad
• Landboreformerna

Referenser

Tryckta källor

• Edling, Nils (1996). Det fosterländska hemmet: egnahemspolitik, småbruk och hemideologi kring sekelskiftet 1900. Stockholm: Carlsson. Libris 7622129. ISBN 91-7203-143-3 (inb.) 
• Egna Hem nr 2 1972 (Föreningen Egna Hem - Motala 80 år)
• Germundsson, Tomas (1993). Landsbygdens egnahem: egnahemsrörelsen, småbruket och landskapet i sydsvenskt perspektiv. Meddelanden från Lunds universitets geografiska institution. Avhandlingar, 0346-6787 ; 117. Lund: Lund Univ. Press. Libris 7677602. ISBN 91-7966-244-7 
• Kjellberg, Anders (1999). ”Uppstod egnahemsrörelsen på landet eller i staden?.”. Folkets historia (Stockholm : Riksföreningen för folkets historia, 1980-) 1999 (27:3/4),: sid. 130-132. ISSN 0349-6279. ISSN 0349-6279 ISSN 0349-6279.  Libris 3139167
• Lindkvist, Anna (2007). Jorden åt folket: Nationalföreningen mot emigrationen 1907-1925. Skrifter från institutionen för historiska studier, Umeå universitet, 1651-0046 ; 19. Umeå: Institutionen för historiska studier, Umeå Universitet. Libris 10560948. ISBN 978-91-7264-387-1. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-1385 
• Lindström, Staffan; Remmare Per-Olof (1984). Egnahemsrörelsen och pionjärföreningen, Föreningen Egna hem upa i Motala. Stockholm: Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet. Libris 10099513 
• Remmare, Per-Olof (1998). ”Föreningen Egna hem i Motala: egnahemsrörelsens pionjär”. Folkets historia (Stockholm : Riksföreningen för folkets historia, 1980-) 1998 (26:1),: sid. 22-27 : ill.. ISSN 0349-6279. ISSN 0349-6279 ISSN 0349-6279.  Libris 2667284

Vidare läsning

• Berg, Karin (1993). Landala egnahem: en byggnadslovshistoria. Libris 1683313 
• Ekvall, Gittan; Kahn Anna (1996). En modern boendehistoria: byggande och vardagsliv i Utby egnahem 1937-94. Skrifter från Etnologiska föreningen i Västsverige, 0283-0930 ; 24BoACTH, 0281-1685 ; 1996:R2. Göteborg: Etnologiska fören. i Västsverige. Libris 7752709. ISBN 91-85838-29-2 
• Germundsson, Tomas (1999). ”Egnahem som småbruk: den statliga egnahemsverksamhetens omfattning och utfall, med exempel från Sydsverige”. Bebyggelsehistorisk tidskrift (Uppsala : Swedish Science Press, 1981-) 1998 (Nr 35),: sid. 19-34 : ill.. ISSN 0349-2834. ISSN 0349-2834 ISSN 0349-2834.  Libris 3207858
• Hem för egen del. Göteborg: Utg. Göteborgs stads egnahems AB. 1976. Libris 260033 
• Lind, Olle (1992). Landala egnahem. Riksintressen för kulturmiljövården, 1100-665X ; 3. Göteborg: Länsstyr. i Göteborgs och Bohus län. Libris 1550022 
• Tivert, Maja; Linder Ulf (2006). Minnen från Landala egnahem. Göteborg: Logator. Libris 10380049. ISBN 978-91-633-0057-8 

Externa länkar

• Om F.W. Johansson – initiativtagaren till Föreningen Egna Hem och egnahemsrörelsens pionjär
• Länsmuseum i stockholms informativa webbsida om egnahem
• Artikel om egnahem på Byggnadsvårds hemsida