Elöverkänslighet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Med elöverkänslighet (även elallergi, elkänslighet eller bildskärmssjuka) avses en upplevd extra känslighet för elektromagnetiska fält. Symtomen innefattar sömnstörningar, huvudvärk, allmän trötthet, koncentrationssvårigheter, yrsel, irriterad hud samt hjärtklappning.[1][2] Elöverkänslighet har ej kunnat påvisas i vetenskapliga försök trots omfattande forskning.[3] Elöverkänsliga patienter som i dubbelblinda försök trott sig blivit utsatta för signaler från en mobiltelefon har uppgett sig få kraftig huvudvärk, trots att inget fält har varit påslaget,[4] vilket tyder på att besvären inte orsakas av elektromagnetiska fält, utan har psykologiska orsaker, en så kallad noceboeffekt.[4][5] Svenska myndigheters linje är att elektromagnetisk strålning under de gränsvärden som Strålsäkerhetsmyndigheten utfärdat inte kan leda till besvär.[6]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Elöverkänslighet som sjukdomstillstånd blev allmänt känt under 1980-talet då det i media uppmärksammades människor som fått besvär av arbete vid datorbildskärmar. Den första artikeln om fenomenet skrevs av journalisten Gunni Nordström och publicerades i TCO-tidningen i oktober 1985. I och med att allt fler av TCO:s medlemmar fick problem vid bildskärmsarbete, införde denna fackförening från 1992 en egen kvalitetsmärkning av bildskärmar TCO-märkning där man ställer krav bland annat på låg strålning.[7][8]

Rådet för arbetslivsforskning, RALF, fick 1997 ett regeringsuppdrag att redovisa en översikt och en utvärdering av såväl svenska som internationella forskningsresultat vad gällde elöverkänslighet samt hälsorisker med elektriska och magnetiska fält. Att någon hälsofara skulle föreligga kunde dock inte påvisas av utredarna. En av utredarna, Olle Johansson, reserverade sig mot rapporten med hänvisning till att viss biologisk forskning på människor och djur utelämnades.[9] Då rapporten utkommit lämnade drygt 400 elöverkänsliga in vittnesuppgifter med beskrivning av sina besvär. En del av detta material utgavs senare i bokform av Rigmor Granlund-Lind och John Lind under titeln Svart på vitt.[10] En psykologisk förklaringsmodell varken förnekar att dessa symtom finns eller påstår att de är simulerade.[3][11]

I en majoritet av genomförda blindtester har det visat sig att personer som själva beskriver sig som elöverkänsliga inte kan skilja på när elektromagnetiska fält varit på- eller avslagna.[3][11] Detta gäller både mobiltelefonsignaler,[4]och annan, mer lågfrekvent, strålning.[12] Enligt Socialstyrelsen är orsaken till symptomen klassisk betingning.[1]

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

En enkät visade 2002 att i Kalifornien hävdade 3% av urvalsgruppen på 2 072 människor att de led av elöverkänslighet, definierat som "allergisk eller väldigt känslig mot att vara nära elektriska apparater, datorer eller kraftledningar". Svarsfrekvensen var 58%.[13] En undersökning i Schweiz 2004 visade på en förekomst av 5% i en urvalsgrupp på 2 048 personer.[14] 2007 visade en brittisk undersökning av en slumpmässigt utvald grupp på 20 000 personer på en 4% förekomst av symptom tillskrivna elektromagnetiska fält.[15]

I en hälsoenkät som Socialstyrelsen gjorde 1999 uppgav sig 3,1% av de svarande vara känsliga, överkänsliga eller allergiska mot elektriska eller magnetiska fält, vilket skulle motsvara 200 000 vuxna personer i Sverige.[16][17] En annan undersökning i Stockholms län 1997 rapporterade 1,5% av de tillfrågade att de var elöverkänsliga, definierat som "överkänslighet eller allergi mot elektriska eller magnetiska fält" (svarsfrekvens 73%).[18]

I en rapport till Europeiska kommissionen slås fast att skillnaderna i förekomst åtminstone delvis kan förklaras av skillnader i tillgänglig information och rapportering i media.[19][20][21] Andra har uttryckt liknande uppfattningar.[22][23]

Orsaker[redigera | redigera wikitext]

Både fysiologiska och psykologiska faktorer har föreslagits som orsaker. Världshälsoorganisationen listar luftföroreningar, oljud, dålig eller flimrande belysning och dålig ergonomi som möjliga fysiologiska orsaker till elöverkänslighet.[2]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Med tanke på avsaknaden av orsakssamband mellan symptom och elektromagnetiska fält bör behandling av elöverkänslighet inrikta sig på dels att identifiera eventuella andra fysiologiska orsaker och dels en psykologisk utvärdering av eventuella psykologiska orsaker.[2] Orsaker kan vara luftföroreningar, oljud, dålig eller flimrande belysning eller dålig ergonomi.[2]

År 2006 gjordes en översikt över nio kliniska prövningar för behandling av elöverkänslighet.[24] Författarna fastslog att fler studier behövdes, men att den information som stod till buds tydde på att kognitiv beteendeterapi är den föredragna behandlingsmetoden. Även andra studier föreslår kognitiv beteendeterapi som behandlingsform.[19]

I Sverige finns i dag personer som av läkare diagnostiserats för elöverkänslighet. Enligt Socialstyrelsens diagnoskod R68.8, "Andra specificerade generella symtom och sjukdomstecken", kan diagnosen "elöverkänslig" sättas för symptombilden. Ytterligare information finns i en skrivelse från Socialstyrelsen.[25]

Se även stycket om elsanering nedan.

Elsanering[redigera | redigera wikitext]

Trots att symptomen för elöverkänslighet inte orsakas av elektromagnetiska fält kan drabbade individer bli hjälpta av att minska sin exponering mot elektromagnetiska fält. Symptom orsakade av nocebo kommer följaktligen minska då den upplevda orsaken till besvären försvinner. Av denna anledning erbjuder vissa svenska kommuner ekonomiska bidrag för att minska elektromagnetiska fält i bostäder, så kallad elsanering. Umeå kommun subventionerar 75% av kostnaderna upp till maximala 50 000 kronor.[26] Åtgärder kan exempelvis omfatta byte till skärmade kablar, ommålning med ledande färg, byte av spis, inläggning av vattenrör av plast och nätfrånkopplare.[26] Även Skellefteå, Linköping och Stockholm erbjuder bidrag för elsanering.[27]

Många svenska kommuner tillåter dock inte ekonomiska bidrag till elsanering. Ingen kommun i Halland hade 2007 beviljat bidrag för elsanering, trots överklagan till länsrätten.[28] Varken kammarrätten eller regeringsrätten har velat ta upp fallen.[28] Enligt Boverket säger rättspraxis att elsanering inte ska ersättas enligt lagen om bostadsanpassningsbidrag.[28][29]

Beslutet att sjukhusen i Örebro län skall köpa in elavskärmande baldakiner har kritiserats av Lars-Gunnar Gunnarsson, docent och verksamhetschef för arbets- och miljömedicinska kliniken vid Universitetssjukhuset i Örebro, som menar att beslutet var enbart politiskt och att vården skulle ha sagt nej om de hade blivit tillfrågade.[27]

Elöverkänslighet i Europa[redigera | redigera wikitext]

I en del länder i Västeuropa har elöverkänsliga personer bildat föreningar för att tillvarata sina intressen.[30]

Europarådet har i en resolution från år 2011 uppmanat medlemsländerna att särskilt beakta elöverkänsliga personer och införa speciella skyddsåtgärder för dessa, inklusive att skapa strålningsfria zoner som inte täcks av trådlösa nätverk.[31]

Elöverkänslighet i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Sveriges riksdag har vid flera tillfällen fått in motioner rörande elöverkänslighet och dess erkännande som folksjukdom.[32][33][34][35][36][37] På 90-talet inlämnades 73 motioner nämnande elöverkänslighet och på 00-talet inlämnades 90 stycken.

Eftersom myndigheter och de elöverkänsligas organisationer intar oförenliga ståndpunkter om orsakerna till besvären, lät Statens strålskyddsinstitut, SSI under år 2004 och 2005 genomföra ett projekt ”Transparensforum”. Representanter från statliga och kommunala myndigheter, politiker, samt företrädare för telekomindustrin och de elöverkänsligas föreningar, bjöds in till seminarier för att tillsammans diskutera och om möjligt uppnå konsensus. Som moderator anlitades bland annat TV-programledaren Göran Skytte.[38] Efter att projektet avslutats lät SSI en fristående konsultfirma göra en utvärdering av det.[39] Projektet lyckades visserligen med att förbättra dialogen mellan de deltagande aktörerna, men fick inte något genomslag för dialogen ute i samhället.[39]

I Mora debatterades under flera år huruvida kommunen skulle upprätta en strålningsfri zon. I mars 2012 lade miljönämnden ned ärendet.[40] Beslutet att lägga ner ärendet överklagades i flera instanser. Mark-och miljööverdomstolen beslöt 2013-09-09 att inte ge prövningstillstånd, ett beslut som inte går att överklaga, mål nr 5713-13.

Intresseföreningar i Sverige är Elöverkänsligas förbund, en handikapporganisation som uppbär statsbidrag.[41]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Elektriska och magnetiska fält och hälsoeffekter, Rapport från Socialstyrelsens expertgrupp, SoS-rapport 1995:1, ISBN 91-7201-004-5, sid. 135-136, 181, 185, 187
  2. ^ [a b c d] ”Electromagnetic fields and public health”. Världshälsoorganisationen(WHO). http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs296/en/. Läst 2010-09-17. 
  3. ^ [a b c] Rubin, James (March-April 2005). ”Electromagnetic hypersensitivity: a systematic review of provocation studies”. Psychosomatic Medicine "67" (2): ss. 224–32. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/sites/entrez?cmd=Retrieve&db=pubmed&dopt=Abstract&list_uids=15784787. 
  4. ^ [a b c] Rubin, James (2006). ”Are some people sensitive to mobile phone signals? Within participants double blind randomised provocation study”. British Medical Journal "332" (7546): ss. 886–891. doi:10.1136/bmj.38765.519850.55. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16520326. 
  5. ^ Rubin, James (January 2010). ”Idiopathic Environmental Intolerance Attributed to Electromagnetic Fields”. Bioelectromagnetics "31" (1): ss. 1–11. doi:10.1002/bem.20536. PMID 19681059. 
  6. ^ [1] Socialstyrelsen om elektromagnetiska fält 2010-11-12
  7. ^ ”TCO Development and the TCO labelling system”. http://www.tcodevelopment.com/pls/nvp/Document.Show?cid=4146&mid=192. Läst 2009-11-14. 
  8. ^ ”Milestones in the history of the TCO label”. http://www.tcodevelopment.com/pls/nvp/Document.Show?CID=4146&MID=199. Läst 2009-11-14. 
  9. ^ Arbetslivsinstitutet (1998). ”Elektromagnetiska fält, elöverkänslighet och neurologisk sjukdom - en kunskapsöversikt”. http://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/4180/1/ah1998_23.pdf. 
  10. ^ Rigmor Granlund-Lind, John Lind (2002). Svart på Vitt. Sala: Mimers Brunn. ISBN 91-88884-05-8 
  11. ^ [a b] Röösli M (2008). ”Radiofrequency electromagnetic field exposure and non-specific symptoms of ill health: a systematic review”. Environ. Res. "107" (2): ss. 277–87. doi:10.1016/j.envres.2008.02.003. PMID 18359015. 
  12. ^ Wallace D, Eltiti S, Ridgewell A, Garner K, Russo R, Sepulveda F, Walker S, Quinlan T, Dudley S, Maung S, Deeble R, Fox E (2011). ”Cognitive and physiological responses in humans exposed to a TETRA base station signal in relation to perceived electromagnetic hypersensitivity”. Bioelectromagnetics. doi:10.1002/bem.20681. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21647932. 
  13. ^ Levallois, P (2002). ”Study of self-reported hypersensitivity to electromagnetic fields in California”. Environ Health Perspect "110" (Suppl 4): ss. 619–23. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/sites/entrez?cmd=Retrieve&db=pubmed&dopt=Abstract&list_uids=12194896. 
  14. ^ Schreier, N (2006). ”The prevalence of symptoms attributed to electromagnetic field exposure: a cross-sectional representative survey in Switzerland”. Social and Preventive Medicine (Springer) "51" (4): ss. 202-209. doi:10.1007/s00038-006-5061-2. http://www.springerlink.com/content/q5n731u88v6m1642/. 
  15. ^ Stacy Eltiti, Denise Wallace, Konstantina Zougkou, Riccardo Russo, Stephen Joseph, Paul Rasor, Elaine Fox (2007). ”Development and evaluation of the electromagnetic hypersensitivity questionnaire”. Bioelectromagnetics "28" (2): sid. 137--151. doi:10.1002/bem.20279. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17013888. 
  16. ^ Socialstyrelsen - Miljöhälsorapport 2001
  17. ^ Johansson O (2006). ”Electrohypersensitivity: state-of-the-art of a functional impairment”. Electromagn Biol Med "25" (4): ss. 245–58. doi:10.1080/15368370601044150. PMID 17178584. http://adante.vingar.se/electrohypersensitivity1.pdf. 
  18. ^ Hillert, L (2002). ”Prevalence of self-reported hypersensitivity to electric or magnetic fields in a population-based questionnaire survey”. Scand J Work Environ Health "28" (1): ss. 33–41. PMID 11871850. 
  19. ^ [a b] Irvine, N. (2005). Definition, epidemiology and management of electrical sensitivity. Report for the Radiation Protection Division of the UK Health Protection Agency, HPA-RPD-010.
  20. ^ Hillert, L., Berglind, N., Arnetz, BB., Bellander, T. (2002). Prevalence of self-reported hypersensitivity to electric or magnetic fields in a population-based questionnaire survey. Scand J Work Environ Health, 28(1):33-41.
  21. ^ Bergqvist U, Vogel E (1997). ”Possible Health Implications of Subjective Symptoms and Electromagnetic Fields”. Arbetslivsinstituet. 
  22. ^ Hillert L, Kolmodin-Hedman B (1997). ”Hypersensitivity to electricity: sense or sensibility?”. Journal of Psychosomatic Research "42": sid. 427-432. 
  23. ^ Liden S (1996). ”'Sensitivity to electricity' - a new environmental epidemic”. Allergy "51": sid. 519-524. 
  24. ^ Rubin GJ, Das Munshi J, Wessely S (2006). ”A systematic review of treatments for electromagnetic hypersensitivity”. Psychother Psychosom "75" (1): ss. 12–8. doi:10.1159/000089222. PMID 16361870. 
  25. ^ ”Frågor angående diagnoser 2009 (frågenummer 1448)”. Socialstyrelsen. http://www.socialstyrelsen.se/klassificeringochkoder/diagnoskoder/Documents/Diagnosfragor_total_091009.pdf. Läst 2010-09-04. 
  26. ^ [a b] ”Regler för bidrag till elsanering av bostäder”. Umeå kommun. http://www.umea.se/download/18.4f3da07a11a52dd8434800025145/regler_elsan.pdf. Läst 2010-09-05. 
  27. ^ [a b] Sara Rörbecker (2010-09-15). ”Miljoner till ovetenskaplig diagnos”. Sydsvenskan. 
  28. ^ [a b c] ”Inga bidrag ges till elsanering i Halland”. Hallandsekot. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=1509864. Läst 2010-09-05. 
  29. ^ Handbok för bostadsanpassningsbidraget. Fritzes/Norstedts Juridik AB och Boverket. 2009. Sid. 6.7.11. ISBN 91-38-31743-5 
  30. ^ Länkar till ideella organisationer från Elöverkänsligas riksförbund
  31. ^ The potential dangers of electromagnetic fields and their effect on the environment Doc 12608 punkt 8.1.4
  32. ^ Lindholm, Jan (mp) (2011). ”Icke-joniserande strålning”. Motion 2011/12:Fö213. Sveriges riksdag. http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=410&dokid=GZ02F%C3%B6213. Läst 2011-10-10. 
  33. ^ Carlsson, Ulrika (c) (2010). ”Elöverkänslighet”. Motion 2010/11:Fö249. Sveriges riksdag. http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GY02F%C3%B6249. Läst 2011-07-19. Okänd parameter medförfattare
  34. ^ Carlsson, Ulrika (c) (2009). ”Erkännande av elöverkänslighet som sjukdom”. Motion 2009/10:Fö262. Sveriges riksdag. http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GQ02Bo268. Läst 2010-09-05. Okänd parameter medförfattare
  35. ^ Olander, Ronny (s) (2002). ”Ökat stöd till elöverkänsliga”. Motion 2002/03:Bo268. Sveriges riksdag. http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GQ02Bo268. Läst 2010-09-05. 
  36. ^ Andersson, Marianne (c) (2000). ”Elöverkänslighet och mobiltelefoni”. Motion 2000/01:MJ844. Sveriges riksdag. http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2000/01&bet=MJ844. Läst 2010-09-05. 
  37. ^ Olsson, Rolf (v) (2000). ”Elöverkänslighet och mobiltelefoni”. Motion 2000/01:MJ843. Sveriges riksdag. http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2000/01&bet=MJ843. Läst 2010-09-05. 
  38. ^ ”2007:15 Transparensforum om mobiltelefoni –utbyggnaden av 3:e generationensmobiltelefoni i Sverige”. SSI. http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/Publikationer/Rapport/Stralskydd/2007/200715/. 
  39. ^ [a b] Faugert & Co:Transparensforum - en utvärdering av genomförandet och effekterna av projektet Transparensforum om mobiltelefoni
  40. ^ Rebecca Haimi (6 mars 2012). ”Ingen strålningsfri zon i Mora”. DN. http://www.dn.se/nyheter/sverige/ingen-stralningsfri-zon-i-mora. Läst 6 mars 2012. 
  41. ^ [2] Statsbidrag till handikapporganisationer

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]