Eldkastare

Wikipedia

Teknisk beskrivning av eldkastare.

Amerikansk soldat med eldkastare under Vietnamkriget

Eldkastare (även benämnd eldspruta), ett militärt vapen, som åstadkommer en 25–100 m lång eldstråle. Den introducerades av tyskarna under första världskriget och användes främst i strider om befästa ställningar. 1934 hade tyskarna utvecklat den första enmanseldkastaren och portabla eldkastare användes och vidareutvecklades av alla sidor under hela andra världskriget. Under Vietnamkriget användes eldkastare frekvent av amerikanska styrkor då de brände ner byar som bedömdes som motståndsfästen. I svenska armén användes under en tid eldspruta m/41.

[redigera] Eldkastarnas föregångare

Detta avsnitt är en sammanfattning av Grekisk eld

Enligt legenden ska "grekisk eld", som korsfararna kallade det, ha utvecklats av en kristen syrier omkring år 670. Han var i tjänst hos det Bysantinska rikets militär och hans uppfinning utgjordes av en synnerligen lättantändlig vätska som kunde sprutas mot fienden med hjälp av en handpump.

Vad vätskan bestod av vet man inte, men fienden fruktade vapnet och både vikingar och araber berättar om den "grekiska elden" som inte gick att släcka.

Sista kända gången då denna uppfinning användes var 1202-1204, då man använde den för att försvara Konstantinopel.