Eldkvarn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 59°19′39″N 18°3′17″Ö / 59.32750°N 18.05472°Ö / 59.32750; 18.05472

För musikgruppen, se Eldkvarn (musikgrupp).
Eldkvarn och Kungsholmsbron ca 1860.
Byggnadsritningarna från 1859
Stentavla om "Eldqvarnen" i Stockholms stadshus' portvalv.

Eldkvarn kallades en ångdriven kvarn i Stockholm som skadades vid en brand torsdagen den 31 oktober 1878. Kvartersnamnet Eldkvarn påminner fortfarande idag om denna kvarn. På platsen ligger idag Stockholms stadshus.

Händelsen har givit upphov till uttrycket ”inte sen Eldkvarn brann” i betydelsen för väldigt länge sedan.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Kvarnen byggdes 1805 åt akademiledamoten Abraham Niclas Edelcrantz och försågs med en 20 hk ångmaskin av fabrikat Boulton & Watt som drivkälla. Samuel Owen var anställd vid detta företag och kallades över till Stockholm för att hjälpa till med installationen och ingångkörning. Namnet Eldkvarn har sitt ursprung i att ångmaskinen, när den introducerades som drivmotor på slutet av 1700-talet, kallades "eld - och luftmachin",[1] det vill säga drevs av eld och luft, där "luft" avsåg vattenånga. Den mer korrekta benämningen på kvarnen borde egentligen ha varit "ångkvarn", en benämning som dock började användas först i mitten på 1800-talet när ångdriften hade etablerat sig som den viktigaste drivkällan inom industrin och även för kvarnar för malning av spannmål. Kvarnen såldes 1815 till staten.

1845 köptes kvarnen av bagaren Fredrik Althainzsom från 1847 drev rörelsen vidare genom firman Svanberg & Althainz. Med hjälp av mekanisk utrustning från det närbelägna Bolinders tillverkade man framgångsrikt bland annat skeppsskorpor till flottan och rederierna. 1859 lät man uppföra ett nytt ståtlig magasinshus i stem vid det framträdande läget på kajens hörn. För ritningarna svarade arkitekten Ludvig Hedin.[2]

Branden[redigera | redigera wikitext]

31 oktober 1878, Eldkvarn brinner
Målning av Gustaf Carleman.

Branden tros ha orsakats av en nerfallande gaslampa som antände mjöldammet. Den började strax före klockan 17, en eller två trappor upp i nordöstra hörnet av hus nr 1 vid HantverkargatanKungsholmen.

Dagens Nyheter publicerade en artikel om branden dagen efter, den 1 november 1878 med följande text;

Ett utomordentligt storartat, fastän hemskt skådespel, erbjöds huvudstaden i går eftermiddag, vid och efter mörkrets inbrott, då den å Kungsholmen belägna Eldkvarnen med sina väldiga upplag av säd och mjöl härjades av en brand, vartill man dess bättre hos oss ej ofta får se ett motstycke. I anseende till brandens häftiga utbrott och eldens raska kringgripande upplystes hela huvudstaden och dess närmaste omgivningar som genom ett trollslag. På Djurgården tycktes det som ett ofantligt elektriskt ljus skulle kastat ett mäktigt strålknippe åt detta håll, och vattnet mellan Djurgården och Skeppsholmen var redan då eldfärgat. Ofantliga människoskaror voro på benen. Norrbro, Vasabron och gångbanan voro till trängsel fyllda av åskådare, bland vilka de mest varierande rykten gingo om brandens uppkomst och de otroligaste historier uppdukades.[3]

Efter branden[redigera | redigera wikitext]

Kvarnen kunde dock fortsätta att mala även efter branden och användes ända fram till 1906. Byggnaden revs 1910. På Eldkvarnstomten, som fick kvartersbeteckningen Eldkvarn byggdes sedermera Stockholms stadshus. En stentavla i stadshusets portal påminner om det.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Inte långt ifrån platsen där Eldkvarn låg förvärvade Samuel Owen 1809, efter att ha flyttat till Sverige, den "Appelqvistska egendomen" på Kungsholmen där han byggde upp det egna företaget Kungsholms Mekaniska Verkstad, en anläggning som innehöll både gjuteri och mekanisk verkstad. Gatan intill verkstaden heter Samuel Owens gata än idag, och en del av de gamla verkstadslokalerna ligger fortfarande kvar.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Maskin" stavades tidigt som machin, förmodligen ett arv från tyskans Maschine som på slutet av 1800-talet ändrades till maskin
  2. ^ Kallstenius, Per; Ploom Lennart (2013). Stockholm - ett världsminne: stadens byggnader i ritningar 1713-1913. Stockholm: Max Ström. Libris 14010337. ISBN 9789171262523 
  3. ^ Bevingat, Birgitta Hellsing, Magdalena Hellquist och Anders Hallengren, 2:a upplagan, sidan 93-94, 2005. ISBN 91-0-010252-0

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]