Elefanter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Elefant (olika betydelser).
Elefanter
Stäppelefant (Loxodonta africana).
Stäppelefant (Loxodonta africana).
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Elefantdjur
Proboscidea
Familj Elefanter
Elephantidae
Vetenskapligt namn
§ Elephantidae
Auktor Gray, 1821
Utbredning
De idag förekommande elefanternas utbredningsområden. Grön = afrikanska elefanter, brun = asiatisk elefant, ljust+mörkt = vid början av 1900-talet, bara mörkt = vid början av 2000-talet
De idag förekommande elefanternas utbredningsområden. Grön = afrikanska elefanter, brun = asiatisk elefant, ljust+mörkt = vid början av 1900-talet, bara mörkt = vid början av 2000-talet
Släkten
Hitta fler artiklar om djur med

Elefanter (Elephantidae) är en familj bland däggdjuren inom ordningen snabeldjur. Elefanterna är den enda familjen av snabeldjur som inte dött ut. Familjen elefanter omfattar, förutom asiatisk elefant, afrikansk stäppelefant och afrikansk skogselefant,[1] samt mammutar och ett antal andra utdöda grupper av elefanter.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Evolution[redigera | redigera wikitext]

Elefanter är en jämförelsevis ung grupp i ordningen snabeldjur (Proboscidea). Ordningen snabeldjur uppkom under senare eocen för 55 miljoner år sedan i norra Afrika.[2] Inom gruppen utvecklades ett flertal familjer som idag är utdöda som Moeritheriidae, Deinotheriidae, Gomphotheriidae och Mammutidae. Dessa taxa liknade alla dagens elefanter men räknas inte till samma familj. Några av de nämnda grupperna levde fram till senaste istiden samtidigt med elefanterna. Elefanterna utvecklades ur familjen Gomphotheriidae under miocen för ungefär 6 miljoner år sedan med släkten som Primelephas[2] och Stegotetrabelodon.

Ett förenklad kladogram för familjen visas här nedan:

Elephantidae
├── Primelephas
├── Elephantini
│   ├── Elephas
│   └── Mammuthus
└── Loxodontini
    └── Loxodonta

Släktet Elephas uppkom under tidigt pliocen i Afrika och spred sig sedan över Eurasien.[2] En av de mest kända utdöda arterna i släktet är Elephas antiquus. De nordligaste fossilfynden av arten är känt från Thüringen och södra Polen. Till släktet hör även några utdöda dvärgformer som levde under pleistocen på sydostasiatiska öar och på öar i Medelhavet. Sedan slutet av pleistocen är släktet begränsat till Asien och idag finns bara arten asiatisk elefant (Elephas maximus) kvar. Släktet Loxodonta är bara känt från Afrika sedan mellersta pliocen.[2]

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Idag finns tre arter av ordningen snabel- eller elefantdjur kvar som alla tillhör familjen elefanter. :[1]

Familj: Elephantidae

Vissa auktoriteter kategoriserar även dvärgelefant som god art och ger den då det vetenskapliga namnet Loxodonta pumilio. Taxonet förekommer i tropisk regnskog i Gabon, Kongo-Brazzaville och Kamerun. Denna artstatus motsägs dock av många andra auktoriteter som menar att det kan röra sig om mindre individer av skogselefant. Inga genetiska studier som hittills genomförts på individer i den centralafrikanska regionen indikerar en fjärde art.[3]

Hybridisering[redigera | redigera wikitext]

En korsning mellan afrikansk och asiatisk elefant föddes i Chester Zoo i England på 1970-talet. Denna hybrid är den enda kända för vetenskapen. Elefanten dog vid nio dagars ålder men är ändå ett bevis på att arterna kan hybridisera. Dock vet man inte om denna hybrid var fertil.[4]

Utseende och anatomi[redigera | redigera wikitext]

Hane av asiatisk elefant (Elephas maximus).

Elefanterna är stora däggdjur med läderartat tjock hud, tjocka ben, stora öron och snabel. De vuxna djuren har betar av elfenben, hos asiatiska elefantkor är de dock sällan synliga. Det är de översta framtänder (inte hörntänder) som hos vissa individer når en längd av 3,30 meter. Tandformeln är I 1/0 C 0/0 P 3/3 M 3/3, alltså 26 tänder.[2]

Den kraftiga snabeln har bildats av att överläppen och nosen vuxit samman och snabeln består av omkring 400 muskler. Den afrikanska elefantens snabel har två "fingrar" längst ut på snabeln, medan den asiatiska har ett.[5]

Elefanter har fyra stora kindtänder. Dessa tänder ersätts sex gånger under elefantens livstid genom att den nya tanden växer ut från bakre delen av käken och skjuter fram den nedslitna tanden, som tappas bit för bit.[6] När den sista uppsättningen tänder har slitits ut svälter elefanten ihjäl.

Elefanten växer hela livet och deras storlek varierar därför mycket men stora afrikanska elefanttjurar (elefanthannar) blir drygt 3 meter i mankhöjd och väger då över 5 ton. Den tyngsta elefanten som påträffats var en afrikansk elefanttjur som sköts 1978 i Angola. Den hade möjligen en mankhöjd på 4,2 meter, en vikt på 12 ton (andra data nämner 4,0 meter och 10 ton[7]) och en längd på över 10 meter (från snabelspets till svansspets).[8] En högre men inte så tung elefant sköts 1978 i Namibia.[9]

Honornas spenar ligger på bröstet mellan de främre extremiteterna liksom hos primater och sirendjur.[10] Födelsekanalens öppning ligger inte direkt under svansen utan lite mer på buken mellan de bakre extremiteterna. Så faller ungdjuret vid födelsen bara 0,7 meter istället för 1,7 meter.

Under medeltiden antogs av vissa naturforskare att elefanter saknar armbågsled och knä[11] men senare kom fram att så är inte fallet.[12] Knäets konstruktion möjliggör däremot en vinkel av nästan 180 grad mellan lårben och skenben. Med denna egenskap är elefanter unik bland fyrfota däggdjur, annars har bara den tvåfota människan detta särdrag. Även angående meniskernas och korsbandens konstruktion liknar elefanter människan. Knäleden hos äldre elefanter är ofta utsatt för artros.[13]

Elefanter går på topparna av sina tår men de har ytterligare tår vid bakfoten som ibland betecknas som "sjätte tå".[14]

Morfologiska skillnader[redigera | redigera wikitext]

  Asiatisk elefant Afrikanska elefanter
Skogselefant Savannelefant
Antal tår fem fram, tre bak fyra fram, tre bak
Öronform mindre större
Snabel ett "finger" på snabelspetsen två "fingrar" på snabelspetsen
Ryggform (oftast) konvex, rund rygg konkav sadelrygg
Betar sällsynt, och endast hos hannar mycket vanligt, och hos båda könen
Hud något slätare skrynkligare

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Socialt beteende[redigera | redigera wikitext]

Vuxna elefanter lever på olika sätt. Honorna är utpräglade flockdjur medan vuxna hanar mestadels lever själva även om de i bland bildar mindre grupper men de är inte alls lika sammansvetsade som en flock med honor. De vuxna hanarnas (ibland kallade tjurar) umgänge med honorna begränsas mest till parningen.

En flock med elefanterhonor består förutom av modern med sina ungar även av andra nära släktingar som moderns syskon och mostrar. Flocken leds av familjegruppens äldste medlem, den s.k. matriarken. Studier av livet i elefantflockar har visat att de sociala banden är mycket starka. Elefanterna visar många beteenden som har tolkats som att de känner både glädje och sorg. Man har observerat elefanter i det vilda som har försökt hjälpa andra skadade medlemmar i gruppen och stannat i närheten av en livlös kropp i timmar eller t.o.m. dagar efter att en medlem i gruppen dött. Man har många gånger även observerat elefanter som begraver en död gruppmedlem med kvistar, löv mm. Få andra djur visar intresse för döende eller döda individer av den egna arten på samma vis.[15] Om en kalv föds död kan en elefanthona dröja kvar vid kroppen länge efter att resten av flocken gett sig av. Det finns också observationer av en afrikansk elefanthona som med hjälp av sin snabel bar sin döda kalv med sig i flera dagar innan hon lämnade den.[16] Elefanter som varit åtskilda en tid återförenas ofta under frambringandet av trumpetande ljud och berör varandra med snablarna.

Elefanten är det landdjur som har den största hjärnan, den väger drygt 5 kg. Den anses också vara ett av de mest intelligenta djuren. Det visar sig bl.a. i förmåga att samarbeta för att lösa problem, tillverka enkla redskap, visa medkänsla för sina artfränder mm. Test med elefanter har även visat att de har ett självmedvetande och känner igen sin egen spegelbild. Förutom människan är det få djur som visar dessa egenskaper. [17]

Den afrikanska elefanterna kan med sina två "fingrar" längst ut på snabeln fatta tag om saker, medan de asiatiska elefanten rullar sin snabel runt föremålet. Elefanter använder sin snabel till många olika saker, från att plocka upp föda, slita loss blad och grenar från träd, till att svalka kroppen genom att sprida sand och vatten på ryggen.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Elefanter är växtätare och konsumerar vanligen 100 till 150 kg växtmaterial per dag, sällan upp till 225 kg.[2] Deras föda består av gräs, löv, frukter och små grenar och kvistar. Snabeln används för att slita av gräs och kvistar. Elefantens betar kan användas för att skala bark av träden för att äta. Med sina stora kindtänder mal de sönder maten.

Elefanter är väldigt beroende av vatten och håller sig aldrig för långt borta från ett vattenhål. De dricker upp till 200 liter vatten per dag. Elefanterna lever tillsammans i grupper av honor och ungar. Grupperna består av cirka 20 individer, som är sociala och har starka familjeband. Vuxna tjurar lever ofta ensamma. De äldre honorna är de som hittar vattnet vid torrperioder och styr hjorden. Elefanter vandrar ofta långa sträckor för att hitta föda och vatten under torrperioden. De springer sällan men uppretade elefanter kan vanligtvis komma upp i 40 km/h (den högsta hastigheten som uppmätts var 48 km/h)

Fortplantning och livslängd[redigera | redigera wikitext]

Elefanterna blir könsmogna vid tolv till fjorton års ålder och får ungar vartannat till vart fjärde år. Dräktigheten varar i cirka 2 år. De starka sociala banden visas också genom en stor omsorg för avkomman. Förutom modern deltar även flockens övriga vuxna medlemmar i omvårdnaden.

Elefantens uppgivna livslängd är ofta överdriven, men mellan 40 till 60 år är normalt. Den äldsta dokumenterade elefanten levde i Taipeis zoo och blev 86 år gammal.[18][19]

Naturliga fiender[redigera | redigera wikitext]

På grund av sin storlek och sitt levnadssätt med flockar har elefanter nästan inga naturliga fiender. Bara i enstaka fall faller ungdjur offer för större kattdjur som lejon och tiger.[20] Under istiden utgjorde dessutom kattdjur av underfamiljen Machairodontinae (ibland kallat sabeltandstigrar) ett hot. Till exempel var arter av släktet Homotherium i vissa regioner skickliga jägare på Columbiamammuten.[21]

Elefanten och människan[redigera | redigera wikitext]

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Enligt en afrikansk legend fick elefanten sin långa snabel då en krokodil bet den i näsan och inte släppte taget förrän näsan blivit tre meter lång, denna berättelse har återgivits av bland annat Rudyard Kipling i Just så-historier från 1902. Elefanter har även spelat huvudrollen i ett flertal filmer och barnböcker, däribland Dumbo och Babar. Elefanten är maskot för Republikanska partiet i USA. Några idiom som syftar på elefanter är vit elefant som beskriver en kostsam egendom, och elefanten i rummet som syftar på något som är påtagligt för alla.

I djurparker[redigera | redigera wikitext]

Aveln av elefanter i djurparker är fortfarande liten. Sedan den första elefanten föddes i Europa 1902 har det fötts cirka 400 djur i fångenskap. Flertalet av dem som föddes före 1980 har inte uppnått avelsduglig ålder. Liknande statistik uppvisar Amerika och Asien, varför djurparkerna än idag inte är självförsörjande på elefanter.

I svenska djurparker[redigera | redigera wikitext]

Elefanter förekommer i två svenska djurparker: Kolmårdens djurpark och Borås djurpark. Dessutom fanns det mellan 1930 och 1992 elefanter på Skansen i Stockholm. Även Furuviksparken och Parken Zoo har tidigare hållit elefanter.

I Sverige föddes den första elefanten 2001 i Borås Djurpark. Sedan dess har det fötts ytterligare fyra afrikanska elefanter i Sverige, alla i Borås djurpark. Kolmårdens påtänkta avelsgrupp fick olyckligtvis avlivas efter att den blivit smittad av tuberkulos i början av 2000-talet, under den första dokumenterade dräktigheten hos asiatisk elefant i Sverige. I juli 2013 utgjordes elefantgruppen i Kolmårdens djurpark av tre vuxna honor och en nyfödd kalv av hankön. Ungen avlades genom konstbefruktning av modern Bua. Bua kom liksom honan Sao Noi 2004 till Sverige som en gåva av Thailands kung till Sveriges konung.[22]

Tjuvjakt[redigera | redigera wikitext]

Elefanten har räknats som ett storvilt och var en av de fem arterna som rika västerländska storviltsjägare förr i tiden skulle jaga i Afrika. Idag är jakt på elefant, och handel med elefantdelar förbjuden. De är dock ett eftertraktat byte bland tjuvskyttar, då deras betar av elfenben har ett högt värde. Dels används dessa till hantverk, dels anses de ha medicinska effekter.

I jordbruket[redigera | redigera wikitext]

Vilda elefanter har tämjts av människan i tusentals år för att användas som hjälpreda i både jord och skogsbruk. Framförallt är det den asiatiska elefanten som används i dessa syften.

I krig[redigera | redigera wikitext]

Elefanter har använts i ett flertal krig, däribland de puniska krigen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 2 december 2008.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Wilson & Reeder, red (2005). ”Elephantidae” (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  2. ^ [a b c d e f] Nowak, R. M. (1999) sid. 993-1000 delvis online
  3. ^ Status of the so-called African pygmy elephant (PDF)
  4. ^ Motty the elephant crossbreed
  5. ^ Markus Kappeler: Ceylon-Elefant – Elephas maximus maximus, 1986 (tyska) (publicerad i WWF Conservation Stamp Collection, Groth AG, Unterägeri).
  6. ^ ”Elephant Anatomy”. Indianapolis Zoo. Arkiverad från originalet den 3 maj 2007. http://web.archive.org/web/20070503205357/http://www.indyzoo.com/content.aspx?cid=302. Läst 28 maj 2007. 
  7. ^ Macdonald, D (2001). The New Encyclopedia of Mammals. Oxford: Oxford University Press.
  8. ^ Fenykovi, Jose (June 04, 1956). ”The Biggest Elephant Ever Killed By Man”. USA: CNN. ss. 7. http://sportsillustrated.cnn.com/vault/article/magazine/MAG1069744/7/index.htm. 
  9. ^ Ask: The tallest recorded elephant was shot near Sesfontein, Damaraland on 4 April 1978 after it had killed 11 people - 13 feet 10 in.
  10. ^ Jeheskel Shoshani & Pascal Tassy (1996) (på engelska). The Proboscidea – Evolution and paleaeoecology of elephants end their relatives.. Oxford University Press. sid. 20. ISBN 978-0198546528 
  11. ^ Der Neue Physiologus: Elefant (tyska)
  12. ^ Wilhelm Eigener: Enzyklopädie der Tiere, Nikol Verlagsgesellschaft 2004, ISBN 978-3-933203-98-4.
  13. ^ G. E. Weissengruber, F. K. Fuss, G. Egger, G. Stanek, K. M. Hittmair und G. Forstenpointner: The elephant knee joint: morphological and biomechanical considerations (PDF)
  14. ^ nature.com 22 december 2011: How the elephant got its sixth toe. Bone used as a thumb by pandas supports elephants' feet. (doi:10.1038/nature.2011.9712)
    John R. Hutchinson et al.: From Flat Foot to Fat Foot: Structure, Ontogeny, Function, and Evolution of Elephant ‚Sixth Toes‘. I: Science, band 334, nr. 6063, 2011, sid. 1699–1703, DOI:10.1126/science.1211437
  15. ^ Scientists see depth of elephant feelings
  16. ^ wildlifeinformation.org
  17. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/Elephant#Intelligence
  18. ^ Guinness World Records 2007, Bibliographisches Institut, Mannheim 2006
  19. ^ New York Times: World’s Oldest Elephant, 86, Is Dead (23 februari 2003)
  20. ^ Vratislav Mazak: Der Tiger. reproduktion av tredje upplagan från 1983. Westarp Wissenschaften Hohenwarsleben, 2004 ISBN 3-89432-759-6
  21. ^ Mauricio Anton, Angel Galobart, Alan Turner: Co-existence of scimitar-toothed cats, lions and hominins in the European Pleistocene. Implications of the post-cranial anatomy of Homotherium latidens (Owen) for comparative palaeoecology. Quaternary Science Reviews 24 (2005) 1287–1301.
  22. ^ Kunglig elefantfödsel på Kolmården (välj Nyheter/Elefant), Pressmeddelande 2013-07-29, Kolmårdens djurpark, läst 10 mars 2014

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak: Walker’s mammals of the world. 6 upplaga. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-8018-5789-9.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]