Elfenbenskustens historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Denna artikel handlar om Elfenbenskustens historia från äldsta tid till våra dagar.

Tidig historia[redigera | redigera wikitext]

Väldigt lite är känt om den ursprungliga befolkningen i Elfenbenskusten. Historiker tror att de antingen ersattes eller införlivats med förfäderna till den nuvarande befolkningen. [1]

Regionens äldsta nedtecknade historia återfinns i berättelser från nordafrikanska handelsmän, vilka, vid tiden för romerska rikets uppgång, uppförde en handelskaravan genom Sahara för att handla med salt, slavar, guld och andra varor. De södra slutstationerna av trans-sahara handelskaravanerna låg i kanten till öknen och via sina förbindelsekaravaner sträckte de sig söderut ända till kanten på regnskogen. De viktigaste slutstationerna, Djenné, Gao och Timbuktu, växte till kommersiella centrum runt vilka de stora sudanesiska rikena utvecklades. Genom att kontrollera handelsrutterna med sina militära styrkor kunde dessa riken dominerade närliggande länder.[1]

De sudanesiska riken blev även lärdomscenter för Islam. Islam hade introducerats i västra Sudan av arabiska handelsmän från norra Afrika och spreds fort genom omvändelse av flera betydelsefulla härskare. Från 1000-talet, då ledarna i de sudanesiska imperierna hade konverterat till islam, spred sig religionen söderut till de norra delarna av nutida Elfenbenskusten.[1]

Ghanariket, de tidigaste av de sudanesiska imperierna, blomstrade i östra delen av nutida Mauretanien från 300-talet till 1200-talet. Vid höjdpunkten av sin makt på 1000-talet sträckte sig dess gränser från Atlanten till Timbuktu. Efter att Ghanarikets makt minskade växte Maliriket till ett mäktig muslimskt imperium, vilket nådde sin höjdpunkt under den tidigaste delen av 1300-talet. Malirikets territorier i nutida Elfenbenskusten var begränsat till det nordvästra hörnet runt Odienné. Malirikets långsamma sönderfall började i slutet av 1300-talet till följd av intern oenighet och revolt bland lydstaterna. En av dessa lydstater, Songhai, blomstrade som ett eget rike, Songhairiket, från 1300-talet till 1500-talet. Songhai blev även det försvagat av intern oenighet vilket ledde till krig mellan olika fraktioner. Denna oenighet resulterade i folkvandringar söderut till skogsbältet.[1]

De täta regnskogar som täckte de södra delarna av landet skapade en barriärer till de omfattande politiska organiseringar som förekom längre norrut. Befolkningen här bodde i byar eller samlingar av byar och dess kontakt med omvärlden skedde genom långväga handelsresande. Byarna försörjde sig på jordbruk och jakt.[1]

Flera viktiga stater blomstrade i Elfenbenskusten under den för-europeiska eran. [1]

Det muslimska Kongriket etablerades av julla-folket i början på 1700-talet i den norra centrala regionen som befolkades av Sénoufo, vilka hade flytt islams spridning under Malirikets era. Trots att Kong blev ett blomstrande centrum för jordbruk, handel och hantverk ledde etiska tvistefrågor och religiös oenighet till gradvis försvagning av riket. Staden Kong förstördes 1895 av Samori Touré.[1]

Det abronska riket Jaman etablerades på 1600-talet av en del av det akanska folket, Abron, vilka hade flytt den tillväxande Ashanti förbundet i det nutida Ghana. Från sina bosättningar söder om Bondoukou expanderade abronerna gradvis sitt herravälde över julla-folket i Bondoukou, vilka nyligen utvandrat från handelsstaden Begho. Bondoukou utvecklades till ett stort centrum för handel och Islam. Kungadömets koranskolor lockade studenter från alla delar av Västafrika.[1]

I mitten på 1700-talet etablerade andra delar av det akanska folket ett baoulésiskt kungadöme vid Sakasso och två agniska kungadöme Indénié and Sanwi i de östra centrala delarna av landet. Baouléerna utarbetade en centraliserad politisk och administrativ struktur under tre på varandra följande härskare men riket splittrades slutligen till mindre hövdingadömen. Trots att deras kungadömen fallit samman lyckades baouléerna göra starkt motstånd mot de franska erövrarna.[1]

Ättlingar till härskarna i Agnirikena har, vid flera tillfällen, försökt återuppväcka sina separata identiteter, även efter att Elfenbenskusten blev självständigt. Så sent som 1969 försökte Sanwi av Krinjabo att bryta sig ut och skapa ett självständigt kungadöme.[1]

Kolonialtiden[redigera | redigera wikitext]

Den afrikanska kontinenten, belägen mellan Europa och de förväntade skatterna i Fjärran Östern, blev snabbt destination för de Europeiska upptäcktsresande på 1400-talet. De första européerna som utforskade Västafrika var portugiserna.[2] Portugisiska sjöfarare besökte Elfenbenskusten i slutet av 1400-talet.[3] Andra europeiska sjömakter följde snart efter och handel etablerades med många av kustfolken i Västafrika. Till en början inkluderade handeln guld, elfenben och peppar men bildandet av amerikanska kolonier på 1500-talet ökade efterfrågan på slavar, vilka snart blev den huvudsakliga exportvaran från den västafrikanska kustregionen. Lokala härskare, under avhandling med européerna, förvärvade varor och slavar från befolkningen i inlandet. Mot slutet av 1400-talet hade den kommersiella kontakten med Europa gett upphov till starka europeiska influenser vilka trängde in i områdena norrut från den västafrikanska kusten.[2]

Elfenbenskusten, likt resten av Västafrika, var föremål för dessa influenser men frånvaron av skyddade hamnar längs dess kust förhindrade européerna från att etablera permanenta handelsstationer. Sjöburen handel var därför oregelbunden och spelade endast en mindre roll i det europeiska inträngandet och slutliga erövringen av Elfenbenskusten. Slavhandeln hade i praktiken liten effekt på befolkningen i området. En vinstbringande handel men elfenben, vilket gav området sitt namn, pågick under 1600-talet. Handeln förde med sig en så stor minskning av elefanterna att den så gott som hade avvecklats i början på 1700-talet.[2]

De tidigaste återgivna franska resan till Västafrika inträffade 1483. Den första västafrikanska franska kolonin, Saint-Louis, grundades i mitten på 1600-talet i Senegal, ungefär samtidigt överlät nederländarna kolonin Île de Gorée utanför Dakar till fransmännen. En franks missionsstation etablerades 1687 i Assinie och det blev den första europeiska utposten i området. Assinis överlevnad var osäker och först i mitten på 1800-talet etablerade fransmännen sig stadigt i Elfenbenskusten. Vid den tiden hade de redan grundat kolonier vid Senegalflodens utlopp och på andra platser längs kusten i det som idag är Senegal, Gambia och Guinea-Bissau. Under tiden hade britterna permanenta utposter i samma områden och i Guineabukten öster om Elfenbenskusten.[2]

Aktiviteter längs kusten stimulerade europeiska intressen i inlandet, speciellt längs de två stora floderna Senegalfloden och Niger. Samlad fransk utforskning av Västafrika började i mitten på 1800-talet men rörde sig långsamt och baserades mer på individuella initiativ än på regeringens politik. På 1840-talet ingick fransmännen en serie avtal med lokala västafrikanska härskare som möjliggjorde för byggadet av befästa posteringar längs Guineabukten som tjänade som permanenta handelsstationer. Den första posteringarna i Elfenbenskusten inkluderade en vid Assinie och en annan vid Grand-Bassam, vilket blev kolonins första huvudstad. Avtalen föreskrev franska suveränitet inom posteringarna och handelsfördelar i utbyte mot avgift vilken skulle betalas årsvis till de lokala härskarna för användande av landet. Arrangemanget var inte helt tillfredsställande för fransmännen eftersom handel var begränsad och missförstånd angående handelsförpliktelse ofta uppstod. Icke destu mindre upprätthöll den franska regeringen avtalen och hoppades på expanderad handel. Fransmännen ville även upprätthålla närvaro i regionen för att motarbeta den växande brittiska influensen längs Guineabuktens kust.[2]

1840-talet påbörjade fransmännen koloniseringen av inlandet. De möttes då av långvarigt väpnat motstånd från de olika folkgrupper som bodde där.[4]

Frankrikes nederlag i det Fransk-tyska kriget (1871) och de efterföljande tyska annekteringen av den franska provinsen Elsass-Lothringen tvingade den franska regeringen att överge sina koloniala ambitioner och dra tillbaka sina militära garnisoner från sina västafrikanska handelsstationer och lämnade dem i händerna på de bofasta handelsmän. Handelsstationen vid Grand-Bassam i Elfenbenskusten lämnades i händerna på en skeppare från Marseille vid namn Arthur Verdier.[2]

Officiellt blev Elfenbenskusten en fransk koloni 10 mars 1893 genom Louis Gustave Binger (1856-1936), som blev landets första guvernör.

Fransk expansion i Elfenbenskusten[redigera | redigera wikitext]

1885 samlade Frankrike och Tyskland alla de europeiska makterna med intressen i Afrika på Berlinkonferensen. Dess främsta mål var att rationalisera det som blev känt som den Europeiska rusningen efter kolonier i Afrika.[5]

Prins Otto von Bismarck ville också att Tyskland skulle ha en starkare ställning i Afrika, något som han trodde han kunde åstadkomma genom att uppmuntra konkurrens mellan Frankrike och Storbritannien.[5]

Avtalet som undertecknades av samtliga deltagare bestämde att längs den afrikanska kustlinjen skulle endast europeiska annekteringar eller influenser som involverade effektiv europeisk ockupation erkännas.[5]

En annan överenskommelse 1890 utvidgade denna regel till att även innefatta Afrikas inland och startade en rusning efter territorium som framför allt bedrevs av Frankrike, Storbritannien, Portugal och Belgien.[5]

1904 införlivades Elfenbenskusten i Franska Västafrika.[4]

Självständighetstiden[redigera | redigera wikitext]

1958 fick landet visst självstyre inom Franska samväldet.[6] 1960 blev landet självständigt med den nationella rörelsens ledare, Félix Houphouët-Boigny, som första president. Félix Houphouët-Boigny behöll denna post fram till sin död 1993.[3] Landet har upprätthållit nära band till Frankrike sedan självständigheten.[4]

Den 25 december 1999 tog militären makten i en statskupp - den enda i Elfenbenskustens historia. Detta ledde till ekonomisk nedgång för landet. Den nya regimen lovade att återlämna makten till en demokratiskt vald regering under år 2000. I oktober 2000 efterträdde Laurent Gbagbo juntaledaren Robert Guei som president, och därmed blev militärregimen bara en 10 månader lång parentes.

President Gbagbos motståndare försökte genomföra en kupp i september 2002. Rebellstyrkor gjorde anspråk på landets norra halva. Detta bemöttes genom att ge rebellerna ministerposter. Regeringen har dock ännu inte full kontroll över de norra regionerna och spänningarna är fortsatt stora mellan Gbagbo och rebelledarna. Större franska och västafrikanska trupper finns i landet för att upprätthålla freden och hjälpa till att genomföra fredsöverenskommelsen.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j] Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Ivory Coast (Côte d'Ivoire), Pre-European period
  2. ^ [a b c d e f] Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Ivory Coast (Côte d'Ivoire), Arrival of the Europeans
  3. ^ [a b] Bonniers Stora Lexikon, På CD-rom, 2000
  4. ^ [a b c] Bra Böckers lexikon, band 6, tredje upplagan
  5. ^ [a b c d] Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Ivory Coast (Côte d'Ivoire), French expansion in Côte d'Ivoire
  6. ^ Respons (uppslagsverk), band 1, andra upplagan

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]