Elisabeth Olin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Elisabeth Olin, gravyr av Wilhelm Meyer efter teckning av Vicke Andrén i boken Svenska operasångare av Frans Hedberg. Bilden i sin tur baserad på en oljemålning av Lorens Pasch den yngre.[1]

Elisabeth Olin, född Lillström, 8 december 1740, död 26 mars 1828, var en svensk sångerska. Olin var en av Sveriges första professionella sångerskor, och Sveriges första infödda operaprimadonna. Hon var hovsångerska, skådespelerska och tonsättare. Tillsammans med Fredrica Löf var hon den mest framgångsrika kvinnliga skådespelaren under 1700-talet i Sverige.

Biografi och karriär[redigera | redigera wikitext]

Olin verkade i Bollhuset och på Kungliga Teatern. Hennes mor var sångerskan och skådespelaren Lisa Söderman-Lillström, sin tids primadonna på scenen i Stora Bollhusets teater och ledamot i teaterns styrelse, och hennes far, Petter Lillström, var musiker i teaterns orkester. Elisabeth Olin debuterade på scenen som barnskådespelare i pjäsen "Syrinx" vid sin mors sida år 1747. Då den svenska teatertruppen avskedades säsongen 1753-1754, skulle hon komma att bli känd som konsertsångerska. Som sådan torde hon ha debuterat på 1750-talet, men hennes namn finns inte säkert bekräftat förrän flera år senare. Hon är känd som elev till den italienska operasångaren Giovanni Croce, som då var verksam i Stockholm. År 1760 gifte hon sig med kunglige sekreteraren, assessorn Gabriel Olin. År 1761 finns hon för första gången bekräftat som konsertsångare vid en konsert av Ferdinand Zellbell d.y.. År 1768 utgav hon en egen komposition. Hennes komposition ingick i Gustaviade. Hjältedikt i tolv sånger av Erik Skjöldebrand, där svenska tonsättare hade bidragit med var sin komposition i en samling av tolv stycken sammanlagt; hennes bidrag var sång nummer åtta.

Som konsertsångerska förekommer hennes namn den 15 oktober 1769 då hon uppträdde vid en konsert som gavs till förmån för hennes far hovkapellisten Petter Lillström i Riddarhuset. Konserten anfördes av Uttini. Sedermera framträdde hon vid årliga frimurarekonserter. Hon framträdde i samtliga kavaljerskonserter 1769-1770.

Johan Gabriel Oxenstierna skriver den 19 november 1769[2]:

Jag var i dag på kavaljerskonserten. Fru Olin sjöng därvid. Jag tror knappast, att Italien har någon ljufligare röst. Oviss om man skall älska henne för hennes fägring eller för hennes gudaröst, vinner hon på en gång kärlek och förundran.

Enligt räkenskaperna uppträdde hon vid konserter anordnade av musikaliska akademien, både 1772 och 1794. År 1773 medverkade Elisabeth Olin i den berömda operaföreställningen Thetis och Pelée, som invigde den svenska Operan, där hon spelade huvudrollen mot Carl Stenborg, med vilken hon även privat hade ett förhållande. Denna pjäs brukar räknas som startpunkten för den svenska teaterns och operans födelse. Även hennes dotter och syster uppträdde i denna opera: den förra var sedan anställd till 1776, den senare gjorde endast rollen som Echo i denna opera.

Om de båda huvudrollsinnehavarna sades sedan:

"Fru Olin har en stark och komplicerad roll, som måste lämna sig åt våldsamma och stridande känslor, uppfyller alla dessa scener på ett sätt, som visar både begrepp och lifaktighet. Af det man redan sett af fru Olin är lätt att döma till hennes ofelbara skicklighet att bestrida hvad svår roll som helst i en tragedi. Huruvida detta senare kan sägas om hr Carl Stenborg lämnas ännu därhän...men hvad man med obestridlig visshet kan försäkra är det, att uti alla pastorala representationer är han hos oss ännu den förste aktör. Hans ställning, utseende, röst- allt träffar in med den lekande, den glada, den välgörande aktionen. Äfven i komdien intager hr stenborg ett af de första rummen, kort sagt uti alla de roller, som ej böra beklädas af tunga personer, ej få utföras med besvärade gester."

Under de följande åren innehade hon vanligen den kvinnliga huvudrollen i de flesta pjäser som uppfördes. Hon spelade Galathea i Acis och Galathea av Händel mot Carl Stenborg 1773, Eurydike i Orfeus och Eurydike (opera) av Gluck mot Carl Stenborg och Silvie i Silvie av Berton och Trial mot Carl Stenborg säsongen 1773-1774, Aline i Aline, drottning av Golconda av Uttini mot Carl Stenborg 1775-1776, Procris i Procris och Cephal mot Carl Stenborg 1777-1778, Klytaimnestra i Ifigenia i Aulis av Glück mot Carl Stenborg (1778-1779) och Zulma i Cora och Alonzo 1782-1783.

År 1774 spelade hon Mechtild i Birger jarl och Mectild mot Stenborg i Rikssalen vid hertig Carls bröllop. Vid Athalie 1776 övertalades hon, som engagerats för sångpartier, att spela en talroll. Direktör Zibet skriver till Gustav III att man utnyttjat hennes förhållande med Carl Stenborg: "Hon är utan tvifvel alt för ömsint för at vilja förödmjuka sin älskare genom at vägra at upträda i et stycke, i hvilket han icke kan undandraga sig at spela." Olin hade nämligen genom sin sociala ställning som medlem av överklassen ett övertag i alla förhandlingar eftersom det betraktades som en stor eftergift av en person ur hennes samhällsklass att alls uppträda; skådespelerksor betraktades på den här tiden som prostituerade, även om just Olin aldrig drabbades av detta rykte. Då man vid Operans grundande letade efter sångare, vågade man "knappt kasta tankan" åt Olin, som efter sitt giftermål räknades till ståndspersonerna. Det gav henne ett mycket bra förhandlingsläge, och Gustav sade efter henne löneförhandling: "Hon håller sig mycket dyr"; hon fick högre lön än någon annan artist i Sverige, och högre än någon annan kvinna oavsett yrke betalats i Sverige före henne. Hon hade som enda skådespelare i landet en privat reserverad loge på tredje raden.

Hon kallades "Sveriges första dramatiska artist", "Den svenska Maran" (efter den berömda tyska operasångerskan Elisabeth Mara), och som "en av Operans patriarker". Hon mottog en lön på 666 riksdaler och 32 shilling, vilket var en högre lön än någon annan anställd vid Operan. Carl Stenborg, den manliga stjärnan, fick 444 riksdaler samt en beneficieföreställning årligen.

Elisabeth Olin invaldes som ledamot nr. 85 av Kungliga Musikaliska Akademien den 5 december 1782. Hon blev därmed den första kvinnan i akademien. Olin begärde avsked från Operan 1782 och avgick 1784. Orsaken skall ha varit dotterns förhållande med Carl Stenborg. Hon kvarstod formellt i yrket fram till år 1803, men uppträdde i själva verket inte utom på några få gästuppträdanden. Hon ombads att framträda på en föreställning vid kungens bröllop år 1797. 27 februari 1808 gjorde hon sin sista offentliga föreställning då hon sjöng en aria av Traetta vid en konsert i Riddarhuset biträdd av Haeffner, konsertmästare Müller, Jeanette Wässelius och pianisten Karolina Stenborg, som debuterat i Norrköping vid tio års ålder 1804, till förmån för Carl Stenborg, som nu sjöng för sista gången.

En kort tid före sin död år 1828 framträdde Elisabeth Olin privat för den berömda operasångerskan Angelica Catalani, som sades ha blivit imponerad över henne förmåga.

Hon blev mor till Betty Olin, också kallad Elisabet Olin den yngre, som även hon blev en operasångerska som framträdde i både Danmark och Norge 1794-1795.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hedberg, Frans (1885). Svenska operasångare: karakteristiker och porträtter. Stockholm: Fritze. Libris 810364 
  2. ^ Carl Forsstrand i Sveriges Riddarhus, ss 391 - 400. Stockholm 1926.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]