Elisabeth av Hessen (1864-1918)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Storfurstinnan Elisabeth ca 1890
Storfurstinnan Elisabeth som nunna 1910

Elisabeth av Hessen, senare Elisabeth Feodorovna Romanova (Ryska: Елизавета Фëдоровна Романова), som helgon St. Elizabeth Romanova, allmänt kallad Ella, född 1 november 1864, död 18 juli 1918, var en rysk storfurstinna, abbedissa och helgon, gift i Vinterpalatset i juni 1884 med storfurst Sergej Alexandrovitj av Ryssland, som var farbror till tsar Nikolaj II av Ryssland, och syster till tsaritsan, Alexandra av Hessen.

Elisabeth är även ett rysk-ortodoxt helgon; kanoniserad av den ryska exilkyrkan 1981 och av Moskvas patriarkat 1992. Efter makens död vid ett attentat 1905 förlät hon offentligt makens mördare och drev utan framgång en kampanj för att få honom frisläppt. Hon grundade klostret Marfo-Mariinsky som var aktivt med socialhjälp i Moskva. Hon avrättades av bolsjevikerna under ryska revolutionen.

Bakgrund och äktenskap[redigera | redigera wikitext]

Hon var dotter till Alice av Storbritannien och Ludvig IV av Hessen-Darmstadt. Hennes barndom beskrivs som trygg men också enkel; hon och hennes syskon fick städa sina egna rum och modern sydde deras kläder. Elisabeth beskrevs som en av Europas största skönheter och hennes personlighet som charmfull och tillmötesgående, och hon mottog efter hand ett stort antal frierier, bland annat från kejsar Vilhelm II av Tyskland.

Sergej Alexandrovitj av Ryssland besökte ofta Darmstadt med sin mor och sin bror Paul, och friade två gånger till henne; de var båda allvarliga och religiösa, och efter hans föräldrars död tackade hon ja till hans frieri, trots sin mormor Viktoria I av Storbritanniens missnöje.

Elisabeth blev genast populär i Ryssland, och det sades att alla hade blivit förälskade i henne vid hennes ankomst till S:t Petersburg. År 1891 konverterade hon till den rysk-ortodoxa tron; motiven ifrågasattes, men konverteringen bedöms ha varit religiöst betingad. Hon levde från 1892 i Kreml i Moskva, där maken blivit utnämnd till generalguvernör. Paret fick inga barn, men blev 1891 fosterföräldrar åt Sergejs brorsbarn Dimitrij Pavlovitj och Maria Pavlovna av Ryssland.

Filantropiskt arbete[redigera | redigera wikitext]

År 1905 mördades hennes man i ett politiskt attentat utanför Kreml av kommunisten Ivan Kalyayev. Makens död var en svår chock, men hon ville trots detta inte att Kalyayev skulle avrättas. Hon besökte honom i fängelset, förklarade att hon hade förlåtit honom och uppmanade honom att ångra sig, efter vilket hon skulle be tsaren att förskona honom från avrättning. Kalyayev svarade att han hade begått mordet av politiska orsaker och att han var nöjd med att dö för dessa, och vägrade att ångra sig.

Efter makens död anlade Elisabeth sorgkläder och blev vegetarian; år 1909 sålde hon sina värdeföremål, inklusive sin vigselring, och öppnade ett kloster i Moskva för pengarna, varefter hon inträdde i det själv som dess abbedissa. Klostret drev ett sjukhus, ett kapell, ett apotek och ett barnhem och uppmuntrade religiösa kvinnor att ägna sig åt välgörenhet; hon föreslog inrättningen av ett diakonat för kvinnor, men det avslogs av ortodoxa kyrkan.

Arrestering och död[redigera | redigera wikitext]

År 1918 arresterades Elisabeth på Lenins order och sattes i husarrest i först Perm och därefter i Jekaterinburg, där hon fick sällskap i fångenskapen av storfurst Sergei Mikhailovich Romanov och hans sekreterare Feodor Remez, furst Ioann Konstantinovich, furst Konstantin Konstantinovich, furst Igor Konstantinovich och furst Vladimir Pavlovich Paley och Varvara Yakovleva, en nunna från Elisabeths eget kloster. Fångarna fördes 20 maj 1918 till Napolnaya-skolan i Alapaevsk. Den 17 juli fråntogs de sina pengar och meddelades att de skulle förflyttas till Siniachikhenskys fabriksområde. Samma natt fördes de av tjekan till ett tjugo meter djupt gruvschakt från en gammal järngruva vid byn Siniachikha utanför Alapaevsk.

Fångarna blev misshandlade och slutligen slängda ned i gruvschaktet; Elisabeth var den första som knuffades ned. Handgranater slängdes därefter ned i schaktet. Handgranaterna lyckades dock inte döda fångarna, trots ett upprepat försök; enligt uppgift kunde de istället höras sjunga en rysk hymn. Man samlade därför ihop risved som tändes på och lät falla ned i schaktet, och satte en vakt vid hålet. Då Alapaevsk erövrades av vita armén blev kvarlevorna upptäckta den 8 oktober 1918 och undersökta. Undersökningen visade att Elisabeth hade blivit dödligt skadad genom fallet i schaktet, men levt länge efter det, då hon haft tid och kraft att bandagera furst Ioann. Hennes kvarlevor fördes till Jerusalem, genom systern Viktorias försorg, där de begravdes i Maria Magdalena-kyrkan.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia