Elise Ottesen-Jensen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Elise Ottesen-Jensen
Ottar (1:a f. v.) är en av de betydande personer som avbildas i Pye Engströms skulptur Efter badet utanför Västertorpsbadet, Stockholm.
Ottar (1:a f. v.) är en av de betydande personer som avbildas i Pye Engströms skulptur Efter badet utanför Västertorpsbadet, Stockholm.
Pseudonym Ottar
Född 2 januari 1886
Norge (Svensk-norska unionen) Høyland, Rogaland fylke
Död 4 september 1973
Sverige Stockholm
Yrke Journalist
Nationalitet Ursprungligen norsk
Ämnen Sexualupplysning

Elise Ottesen-Jensen, kallad Ottar, född Ottesen 2 januari 1886 i Høyland, utanför Stavanger i Rogaland fylke i Norge, död 4 september 1973 i Stockholm, var en norsk-svensk sexualupplysare, journalist och frihetlig socialistisk agitator. Hon var gift med Albert Jensen åren 19151945.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Ottesen-Jensen föddes 1886 i Norge. Hennes far var prästen Immanuel Ottesen och modern var biskopsdottern Karen Essendrop. Hon var det sjuttonde barnet av arton. Barndomens studier ägnades åt såväl hushållslära som teoretiska studier. Familjerelationerna blev ansträngda när hon vägrade konfirmera sig på grund av religiösa tvivel.[1]

Istället för att som flertalet syskon välja en yrkesbana inom religionen började Ottesen-Jensen vid sjutton års ålder att studera till tandläkare. En explosion, då hon förlorade två fingrar, satte dock stopp för dessa planer och hon utbildade sig till riksdagsstenograf. Hon skrev flera mindre noveller och artiklar och arbetade på de norska tidningarna Nidaros, Ny tid och Arbeidet.[1]

första världskriget bröt ut 1914 träffade hon Albert Jensen, en framstående svensk syndikalist och fredsagitator. De levde ihop i många år, men gifte sig inte förrän flera år senare. Paret flyttade till Köpenhamn och fick en son som endast överlevde i två dagar. 1919 flyttade paret till Stockholm och hon började arbeta inom den syndikalistiska pressen. Då började hon även använda signaturen Ottar och startade en månadstidning, Vi kvinnor. [1]

Sexualupplysaren och agitatorn[redigera | redigera wikitext]

Ottesen-Jensen håller föredrag någonstans i Sverige under 1940-talet.

Ottesen-Jensens syster Magnhild avled, efter att hon sexton år gammal, hade måst adoptera bort sin nyfödda dotter. Magnhild blev psykiskt nedbruten av detta och avled tio år efter barnets födelse på ett sjukhus för psykiskt sjuka. Detta antas vara en bidragande orsak till Jensens intresse för sexualupplysning och preventivmedel.[2]

Som anställd vid Arbeidet fick hon tillåtelse att göra en kvinnosida där läsarna kunde skicka in frågor. Av dessa fick hon bekräftat att de många oönskade graviditeterna utgjorde ett problem för många familjer.[3]

Genom sina artiklar och även de mindre böcker hon skrivit blev hennes namn känt och hon fick förfrågningar om att föreläsa. Hon började föreläsa runt om i Sverige och informerade om preventivmedel och agiterade mot "könslagarna". Det var efter att hon kommit i kontakt med läkaren Anton Nyström som undervisade henne i sexualkunskap och lärde henne prova in pessar, som hon gav sig ut på sin första landsomfattande turné. Under dessa provade hon bland annat ut pessar på kvinnor under de förhållanden som bjöds vilket innebar att det kunde ske bakom draperier eller dragiga uthus. Under fem år fick 1800 kvinnor pessar utprovade av Ottesen-Jensen.[1]

Från 1920-talet ägnade hon sin tid i huvudsak åt sexualupplysning och -politik. Hon fick ett internationellt kontaktnät och lärde känna många utländska sexualupplysare, läkare och forskare. 1933 grundade hon Riksförbundet för Sexuell Upplysning, RFSU. Hon var ordförande för organisationen 1933–1959 och RFSU växte med många medlemmar och ideella krafter. För att få verksamhetens ekonomi att gå ihop och för att sprida preventivmedel började RFSU sälja preventivmedel och sjukvårdsartiklar. Genom hela Sverige undervisade Ottesen-Jensen arbetarklassen i hur den skulle skydda sig emot graviditet. Hon agiterade också för fri abort, för preventivlagarnas avskaffande, för homosexuellas rättigheter med mera. Hennes arbete var olagligt och riskerade i och med detta stränga påföljder och var vid ett flertal tillfällen nära att hamna i fängelse.[1]

År 1931 bildades den första naturistföreningen i Sverige, "Sällskapet för Fri Kroppskultur". Det fanns en vilja att skapa naturlig och jämlik gemenskap mellan män och kvinnor. I Tyskland och Schweiz hade ”freikörperkultur”, kommit att betona dels ett hälsotänkande, sund diet och ett härdande friluftsliv, dels ett ideal om en naturlig gemensam nakenhet. Detta skulle senare starkt komma att påverka inställningen till nakenhet under 1900-talet. "Sällskapet för Fri Kroppskultur" bytte år 1932 namn till "Hälsa genom Nakenkultur" och år 1941 till Svenska friluftsföreningen. Den förste ordföranden blev medicinprofessorn Johan Almkvist (1869–1945). Senare blev Elise Ottesen-Jensen under en period föreningens ordförande.[4]

Hon var från och med 1950 verksam som redaktör och ansvarig utgivare av Populär tidskrift för psykologi och sexualkunskap. På 1940-talet samlade hon representanter från olika familjeplaneringsorganisationer till ett möte i Stockholm vilket mynnade ut i organisationen IPPF (International Planned Parenthood Federation) vilken hon var president för 19591963. För sitt arbete utnämndes hon till medicine hedersdoktor vid Uppsala universitet 1958, och erhöll medaljen Illis Quorum 1951.[1]

Hon författade flera böcker, hennes memoarer Och livet skrev utkom 1965 och 1966 Livet skrev vidare.

Hon fortsatte att arbeta för sexualupplysning och RFSU hela sitt liv, och sitt sista framträdande gjorde hon på RFSU:s kongress 1973.[1]

Ottesen-Jensens motto var

Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet.[1]

Koppling till rasbiologi[redigera | redigera wikitext]

Hon var inte främmande för att steriliseringar skulle kunna ske under tvång, något hon formulerar som att ”man måste skilja mellan rätten att leva och rätten att ge liv”. Argumenten är de välkända, om att ”fel” människor förökar sig alltför mycket. I en artikel i tidningen Brand 1926 ställer hon sig också bakom de svenska rashygienikernas strävanden: ”Rashygienikernas strävande över hela världen kämpa därför för, att allt må göras, som göras kan, för att hindra dessa undermåliga individer från att skaffa avkomma. Detta kräva de i vetenskapens namn.”[5][6]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Könslagarnas offer: interiör från de dömdas och sjukas värld : vad läkare, jurister och riksdagsmän säga : vad säger det allmänna rättsmedvetandet (2. uppl.). Stockholm: Brand. 1928. Libris 1341686 
  • Ovälkomna barn: ett ord till kvinnorna \ (2. uppl.). Stockholm: Brand. 1926. Libris 1341687 
  • Människor i nöd: det sexuella mörkrets offer. Stockholm: Federativ. 1932. Libris 1366164 
  • Säg barnet sanningen. Stockholm: Liber. 1945. Libris 1593069 
  • Så kom du till (4. omarb. uppl.). Stockholm: Liber. 1961. Libris 820789 
  • Och livet skrev. Stockholm: Bonnier. 1965. Libris 805005 
  • Livet skrev vidare. Stockholm: Bonnier. 1966. Libris 23122 
  • Arbetarrörelsen - männens eller mänsklighetens rörelse?: ett urval av Elise Ottesen-Jensens kvinnopolitiska artiklar i Arbetaren och Brand på 20-talet (1. uppl.). Stockholm: Federativ. 1980. Libris 7744710. ISBN 91-85016-71-3 


Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h] Biografi på RFSU:s webbplats
  2. ^ Sexualupplysning Artikel i Primavi tidskrift
  3. ^ Artikel
  4. ^ Naturismens sekel
  5. ^ http://web.archive.org/web/20110108103609/http://www.levandehistoria.se/files/Rasbiologin%20i%20Sverige.pdf
  6. ^ Lena Lennerheds. "Steriliseringar och sexuell reform" i Fem uppsatser om steriliseringen i Sverige, red. Broberg, Johannisson, Tydén. Lunds universitet 2000.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]