Elof Eriksson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För riksdagsmannen och industrialisten, se Elof Ericsson

Elof Jakob Thorvald Eriksson, född 1883, död 1965, var en svensk antisemitisk politisk författare och tidningsredaktör. Tillsammans med Einar Åberg räknas Eriksson som antisemitismens främsta företrädare i Sverige under mellankrigstiden.

Den politiska karriärens början[redigera | redigera wikitext]

Elof Eriksson började sin politiska karriär 1914 i den bonderörelse som var kopplad till Jordbrukarnas Riksförbund. Där ledde han en ytterst reaktionär fraktion som var misstänksam mot demokrati och argumenterade för rashygien. [1] När Jordbrukarnas Riksförbund 1921 gick ihop med Bondeförbundet, lämnade Eriksson den politiska världen och blev istället författare och redaktör. År 1923 tog han över redaktörsposten på den officiellt frisinnade,[2] men i realiteten mycket konservativa Södertälje Tidning. Det var under perioden som han skrev för denna tidning som hans antisemitiska åsikter kom fram.[1]

Nationen och andra skrifter[redigera | redigera wikitext]

Elof Eriksson avskedades 1925 från tidningen för sina extremistiska åsikter. Han grundade då sin egen tidning, Nationen med vars redaktör Julius Streicher Eriksson hade en del kontakt. Tidningen, som startade den 2 oktober 1925, var den första fascistiska tidningen i Sverige och såldes i omkring 3 000 exemplar per nummer. Toppen nåddes med 10 000 exemplar, vilket var en hög siffra för en extremisttidning vid den tiden.[1] Andra liknande tidningar var Vidi och Malmö-Blixten.[3] Journalisten Tobias Hübinette har sedermera publicerat en lista på 649 av Nationens prenumeranter.[4] Nationen publicerades fram till 1941 och agiterade för antisemitism, för den italienska fascismen samt mot frimureri.[5]

Tillsammans med Einar Åberg gav Eriksson i mitten av 1930-talet ut en svensk utgåva av Sions vises protokoll, förfalskade protokoll från en judisk konferens där judarna påstods konspirera för att ta över världen.

Under en period var Eriksson medlem i Sveriges Fascistiska Folkparti, men han kom i konflikt med sådana ledare som Konrad Hallgren, Sven Hedengren och Sven Olov Lindholm, eftersom de stöttade nazismen.[5] Trots sin antisemitism, tog Elof Eriksson avstånd från nazismen, delvis eftersom han ansåg att den var revolutionär och han föredrog den reaktionära politiken.[1]

Ideologi[redigera | redigera wikitext]

Redan från tidiga år var Eriksson en kritiker mot moderniteten. Han började så småningom utveckla tankar om en judisk konspiration mot den moderna världen, något som senare blev hans grundläggande världssyn.[1] Han förutsåg att en ny sorts nordisk kristendom skulle växa fram, och att den skulle förinta judendomen, men menade att en förutsättninga var ett andligt nyvaknande bland Nordens folk. Eriksson ansåg också att kampen mellan judar och icke-judar var ett påbud från Gud.[1] Hans sista bok, från 1962, Världskulturer, innehåller en diskussion om hans religions-filosofiska infallsvinkel på antisemitismen.[1]

Bibliografi (i urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Bonderörelsens organisation (1922)
  • Sveriges hemliga regering (1932)
  • "Det fria ordet" under frimurar-terror (1940)
  • Die Juden in Schweden : Anhang: Die Machtstellung der Juden in Schweden (1943, översatt till tyska av Erich Buchmann)
  • Vad är judisk religion? : efter vittnesbörd av överrabbin Marcus Ehrenpreis (1939)
  • Bondetågets 30-årsminne (1944)
  • Bonderörelsen : en historisk återblick (del 1: 1946, del 2: 1950)
  • Minnen från bonderörelsens kampskede (1963)
  • Bondetåget 1914 : en akt i apokalypsdramats utanverk (1965)

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Eric Wärenstam: Fascismen och nazismen i Sverige (1972)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia
  1. ^ [a b c d e f g] National Enlightenment: Traits in the History of Swedish Antisemitism
  2. ^ Kungliga Biblioteket, Nya Lundstedt
  3. ^ Hatets rötter i Expo.
  4. ^ Tidningen Nationen: 649 prenumeranter 1934-41 Källa: Redaktör Elof Erikssons arkiv (volym 6, Riksarkivet)
  5. ^ [a b] Roger Griffin & Matthew Feldman, Fascism: The "Fascist Epoch", 2004, s. 180