Elsa Eschelsson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Elsa Eschelsson
Elsa Eschelsson
Född 11 november 1861
Död 10 mars 1911 (49 år)
Yrke/uppdrag Juris doktor, docent, författare

Elsa Olava Kristina Eschelsson, född 11 november 1861, död 10 mars 1911 i Uppsala,[1] var Sveriges första kvinnliga juris doktor och docent.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Inom det akademiska livet i Sverige har Elsa Eschelsson blivit symbolen för orättvis behandling av kvinnor. Redan vid riksdagsdebatterna på 1860-talet hade vissa ledamöter hävdat att kvinnor inte passade för prästämbetet och juristämbetet, som ansågs kräva en högre nivå av moraliskt och rättsligt medvetande.

Elsa Eschelsson gjorde först en lysande karriär. Hon avlade en fil.kand. efter tre år vid Uppsala universitet (1885), hon blev jur.kand. och satt ting vid Uppsala läns södra domsaga. Därefter tog hon jur.lic.-examen och disputerade för juris doktorsgrad som den första kvinnan i Sverige (1897). Hon var den första kvinnan i en juridisk karriär, blev docent i civilrätt efter disputationen och var produktiv som vetenskaplig författare.

De manliga professorerna kunde inte mota henne förrän hon ville bli professor. Då tog man till de mest formella formuleringar för att stoppa henne. Det absurda inträffade att hon fick föreläsa men inte bli professor. Först med behörighetslagen 1923 skulle de formella hindren i sådana fall undanröjas. Trots att Elsa Eschelsson hade stöd av Hjalmar Öhrwall och flera radikala professorer, blev hon inte professor. Andra professorer, inte minst Alfred Ossian Winroth, trakasserade henne och desavouerade henne öppet inför studenterna. Hon föreslogs till professor först i civilrätt och sedan processrätt, men Uppsala universitets ledning stoppade utnämningarna.

Som svar på ett förslag till ny grundlag år 1909 uttalade Uppsala universitets juridiska fakultet att kvinnor inte borde tillåtas söka professur. Grundlagsändringen gav kvinnor rätt att inneha professorsämbeten, men 1911 meddelade Uppsala universitet att professuren i civilrätt skulle undantas och därmed även i fortsättningen vara förbehållen män. Eschelsson tog sitt liv genom en överdos sömntabletter några dagar efter beslutet. Hon testamenterade 60 000 kr till en stipendiefond för kvinnliga juris studerande.[2]

Elsa Eschelsson var också en av grundarna av Akademiskt bildade kvinnors förening och dess första ordförande.

Sedan 1997, då ett symposium hölls till 100-årsminnet av hennes disputation den 31 maj 1897, har Juridiska fakulteten i Uppsala firat detta datum, Elsa Eschelssondagen, med ett symposium om kvinnor och genusfrågor.

Elsa Eschelsson ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • 1897 - Om begreppet gåfva enligt svensk rätt
  • 1901 - Éléments de droit civil scandinave (Danemark, Norvège, Suède)
  • 1903 - Om civiläktenskapets framträdande i svensk och utländsk rätt
  • 1904 - Bidrag till läran om besittning enligt svensk rätt. En rättsencyklopedisk studie
  • 1906 - Om fullbordandet af gåfva af lös egendom enligt svensk rättspraxis
  • 1906 - Några ord med anledning af Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående folkskolelärarnas lönereglering
  • 1906 - Propedeutisk kurs i civilrätt hållen höstterminen 1906
  • 1907 - Ännu några ord om fullbordandet af gåfva af lös egendom enligt svensk rättspraxis
  • 1912 - Om skuldebref enligt svensk rätt

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • 1929 - Elsa Eschelsson. : En minnesskrift utg. av Akademiskt bildade kvinnors förening vid dess 25-årsjubileum 1929
  • 1997 - Elsa Eschelsson : ad studium et ad laborem incitavit (svensk och engelsk text) av Nils Jareborg ISBN 91-7678-369-3
  • Ann-Sofie Ohlander. Begåvad, visst ... men hon var ju kvinna : för 100 år sedan inledde Elsa Eschelsson sin kamp mot Uppsala universitet. I: Dagens Nyheter, 1998-01-22

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010): Eschelsson, Elsa Olava Kristina
  2. ^ Tore Frängsmyr: Svensk idéhistoria del II