Elvis Costello

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Elvis Costello
ElvisCostello09TIFF.jpg
Elvis Costello 2009
Födelsenamn Declan Patrick MacManus
Född 25 augusti 1954 (60 år)
Bakgrund Storbritannien London, Storbritannien
Genre(r) New Wave, pubrock
År som aktiv 1970–nutid
Skivbolag Stiff, Radar, F-Beat, Demon, Columbia, Warner Bros., Mercury, Island, Deutsche Grammophon, Lost Highway, Verve, HearMusic, Rykodisc, Rhino, Hip-O
Relaterade artister The Attractions, The Imposters, Diana Krall, Burt Bacharach, Brodsky Quartet, Nick Lowe, Madness, The Strokes, The Specials, Squeeze, Paul McCartney, The Roots
Elvis Costello när han spelade i Italien i juni (2005).
Elvis Costello, 1979

Elvis Costello, egentligen Declan (Aloysius) Patrick MacManus (mellannamnet Aloysius gavs inte vid födseln utan lades till senare), född 25 augusti 1954 i Paddington, London, är en brittisk sångare, låtskrivare och gitarrist. Costello har irländskt ursprung, vilket han i vissa fall återknutit till i kommentarer och musikinfluenser. Till hans mest kända låtar hör "Watching the Detectives" (1977), "Radio Radio" (1978), "Oliver's Army" (1979), och "I Can't Stand Up For Falling Down" (1980), den sistnämnda en cover på en obskyr låt av Sam & Dave.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Costello föddes i London-stadsdelen Paddington men växte upp i Twickenham i samma stad. Som 17-åring, 1971, flyttade han med modern till Birkenhead i Liverpool. Under 1970-talet spelade Costello på mindre scener i London och etablerades som större artist i samband med punkvågen. Han etablerade sig mot slutet av decenniet snabbt som ett av de stora namnen i den nya brittiska rocken[1]. Detta faktum gör att hans skivor alltjämt i många sammanhang sorteras in under "punk".

I samband med att han fick sitt första skivkontrakt, på Stiff Records, skapades hans artistnamn. Elvis, efter den nyss avlidne Elvis Presley, och Costello, som var hans mors flicknamn. Med hjälp av namnet Elvis kunde Stiff Records marknadsföra honom med slogans som "Elvis Is King" och "Help Us Hype Elvis", vilket skapade chockvågor i musikindustrin.

Costellos musik har dock mycket lite med punk att göra, och utgör snarare en motpol genom sin alltigenom helgjutna musikaliska bildning och förfinade framförande. När termen new wave myntades passade den perfekt för att beskriva Costello – ett tag i alla fall; Costello hade snart lämnat även den genren bakom sig.

Bland de kompositörer han samarbetat med finns bland annat Paul McCartney och Burt Bacharach.

Intimt förknippat med Costellos genombrott och tidiga karriär är kompbandet The Attractions (Steve Nieve, Bruce Thomas och Pete Thomas). Costellos första skiva spelades dock in med bandet Clover som senare skulle komma att bli kända som Huey Lewis and The News.

Costello växlar obehindrat genre när det passar honom. En kritiker skrev att "Costello, the pop encyclopedia, can reinvent the past in his own image".[2]

De direkta influenserna bakom Costellos musik är otaliga. Mest iögonfallande är kanske Buddy Holly, delvis på grund av den visuella image Costello skapade sig i början av sin karriär.

Elvis Costello hyllade Joe Strummer efter hans död genom att på Grammygalan 2003 framföra London Calling tillsammans med Dave Grohl, Bruce Springsteen och Steven Van Zandt mfl.

I december 2008 inledde Elvis Costello en TV-serie, Spectacle: Elvis Costello with..., som även visas på svensk TV, "Elvis Costello med gäster".

Familj[redigera | redigera wikitext]

Han är sedan 6 december 2003 gift med jazzpianisten och sångerskan Diana Krall.

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Elvis Costello

Elvis Costello and the Attractions

Elvis Costello

Elvis Costello and the Brodsky Quartet

Elvis Costello

Anne Sofie von Otter och Elvis Costello

Elvis Costello

Elvis Costello and the Imposters

Elvis Costello & Allen Toussaint

Elvis Costello

Elvis Costello and The Roots


Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Elvis Costello". NE.se. Läst 6 februari 2014.
  2. ^ Allmusic.com

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]