Emalj

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Emalj kan även syfta på Tandemalj
Bysantinskt emaljarbete av Cloisonné-typ från ungefär år 1100
Emaljerad hink från Kockums emalj.

Emalj är en glas- eller glasliknande beläggning som smälts fast på hårt underlag. Emaljkonst är ett konsthantverk som utförs genom att man helt eller delvis täcker föremål som vanligen är av metall med emalj av olika färg.

Man använder en mer eller mindre lättsmält, i de flesta fall ogenomskinlig, vit eller färgad glasmassa, så kallad glasfluss. Den består oftast av bly-, kalium- och natriumsilikater, ibland uppblandade med borsyrade salter.

Glasflussen pulveriseras, fuktas och anbringas med hjälp av pensel eller annat verktyg på ytan som kan vara av metall, fajans, porslin, glas, med mera. Glasflussen fastsmältes vid ytan (vid 500 – 700 grader), får svalna långsamt och poleras. Vit, ogenomskinlig emalj kan innehålla tennoxid och bereds genom att en legering av tenn och bly upphettas och syrsättes vid kontakt med luft och bildar oxider som slammas och smälts med kvartspulver och alkalier. Emaljer kan färgas med tillsats av metalloxider. De smälta emaljerna pulveriseras fint och anbringas i degform på föremål som ska emaljeras. Därefter upphettas de i en ugn, ofta en muffelugn, så att emaljpulvret smälter.

Champlevé eller gropemalj åstadkoms genom att emaljen smältes ned i med gravstickel utförda fördjupningar i metallen.

Cloisonné eller cellemalj åstadkoms genom att emaljen gjuts i celler (cloisons) formade av ett nätverk av fastlödda metalltrådar vilkas överkanter förblir synliga och skiljer färgfälten åt.

I forntiden var babylonierna, assyrierna och elamiterna mästare i konsten att emaljera tegel.

Av betydelse ur konstnärlig synpunkt är guldsmedsemaljen och målaremaljen.

Guldsmedsemalj[redigera | redigera wikitext]

Guldsmedsemaljen är ett slags mosaik där de olika färgerna anbringas bredvid varandra antingen i direkt anslutning till varandra eller skilda genom tunna metallkanter. Det finns flera underarter.

Cellemalj[redigera | redigera wikitext]

I cellemalj eller väggemalj (franska émail cloisonné) utförs teckningen genom att använda fina metalltrådar i guld eller mässing som löds fast på ytan (på t.ex. guld, koppar eller porslin) och bildar låga väggar (cloisons) mellan de olika figurerna och figurdelarna. Mellanrummen (cellerna) fylls med emalj. Detta emaljeringssätt utövades tidigt i Bysans och överfördes därifrån till Västeuropa, där Köln, Trier och andra städer vid nedre Rhen under den äldre medeltiden var huvudorter för tillverkningen. I början på 1900-talet utfördes cellemaljer med stor skicklighet i Indien, Kina och Japan, men på enklare material (koppar, porslin, mässing). Gamla cellemaljer är ytterst sällsynta och dyrbara.

Gropemalj[redigera | redigera wikitext]

I gropemalj (franska émail champlevé) utförs teckningen genom gravering, antingen genom att figurerna och figurdelarna eller mellanrummen mellan figurerna fördjupas i metallytan, och de på detta sätt uppkomna fördjupningarna (groparna) fylls med emalj. Underlaget är oftast koppar, vars oemaljerade partier då vanligen förgylls, så att figurerna antingen framstår i emalj mot guld eller i guld mot emalj. Denna teknik utövades från och med 300-talet f.Kr. bland folken norr om Alperna.

Reliefemalj[redigera | redigera wikitext]

I reliefemalj (franska émail de basse taille eller émail translucide sur relief) utförs teckningen med gravstickel i låg relief och färgläggs därefter med genomskinlig emalj som bildar en jämn yta genom vilken reliefens högre ställen skimrar ljusare och de lägre mörkare. Detta görs på ett underlag av guld eller silver. Arbetssättet uppkom i Italien, överfördes därifrån till Frankrike och Tyskland, samt blomstrade på 1400-talet i Montpellier och vid Rhen. Dess äldre alster är mycket sällsynta.

Transparent emalj[redigera | redigera wikitext]

Det finns två typer av emalj, genomskinlig och ogenomskinlig. Den transparenta emaljen används främst till smycken och ädla metaller. Transparent emalj utan underlag (franska émail plique á jour) är genombrutna guld- och silverfiligransarbetens utfyllning med färgad, genomskinlig emalj. Glasflussen införs i pulverform i mellanrummen och smälts de jour (för dagen, d.v.s. utan underlag, med arbetets baksida obetäckt) i flera upprepade omgångar. Denna svåra teknik har använts till exempel till skedskaft, smycken och små vaser.

Emalj på upphöjda partier[redigera | redigera wikitext]

Till kategorin guldsmedsemalj måste också föras emalj på upphöjt arbete (franska baisse taille eller émail de haut relief): metallföremål med upphöjda partier av olikartad form, överdragna med färgade glasflusser.

Målaremalj[redigera | redigera wikitext]

Äldre emaljskylt för försäkringsbolaget Fylgia.

Målaremaljen (franska émail peint) är en verklig målning med emaljfärger på metall (vanligen koppar) som, åtminstone i de flesta fall, först fått en särskild grundning genom att överdragas med ett tunt lager av genomskinlig emalj. Denna teknik uppkom, sannolikt under påverkan av glasmålningen, på 1300-talet i Limoges (sådana arbeten benämns därför också Limoges-emaljer), nådde en hög grad av fulländning på 1500-talet och har därefter utövats i de flesta europeiska länder. I Sverige var Johan Georg Henrichsen (död 1779) framstående på detta område. Även i Kina och Japan har denna konstart varit känd mycket länge. Emaljmålning har använts på en mängd olikartade föremål: i äldre tider på bords- och dryckeskärl och på tavlor, under senare tider framför allt på smärre föremål, som dosor, etuier, urfoder, smycken och miniatyrporträtt; i Kina och Japan på husgeråd, som brickor, skrin, dosor, kannor och till och med möbler (bord och liknande).

Kall emalj är en benämning som använts om vissa lackfärger som har viss likhet med emalj, en annars inte har någon likhet med den verkliga emaljen.[1]

Emaljliknande lackering[redigera | redigera wikitext]

Besläktad med målaremaljen, men vanligen med en annan beteckning är emaljdekorationer på fajans, porslin och glas. Under detta oegentliga och vilseledande namn skall med emalj i detta sammanhang förstås ett slags lackering på metall, som imiterar verklig emaljdekoration, men som saknar dennas typiska solida och egenskaper.

Andra användningsområden[redigera | redigera wikitext]

Gatuskylt i Uppsala.

I slutet av 1800-talet hade kostnaden för emaljering sjunkit så, att emaljerade föremål kunde saluföras som bruksvaror. Genom sin täta och lättrengjorda yta blev emaljerad plåt populärt material för badkar och husgeråd. 1884 började Kockums sin tillverkning av emaljerade kärl. På senare tid har användningsområden för emalj breddats. Numera återfinns emalj både som exempelvis väggmaterial på fasader och i gång- och biltunnlar samt som alternativ till kakel i köket.

För att stå emot väder och vind utfördes ofta gatuskyltar emaljerade. I en del svenska städer finns sådana fortfarande kvar, exempelvis i Uppsala och Borlänge. Det vanligaste utförande var vit text på blå botten.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1931

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Emalj, 1907.

Linda Darty: The art of enameling; Techniques, projects, inspiration datum=2004

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]