Emil Zilliacus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Gustaf Emil Zilliacus, född den 1 september 1878 i Tammerfors, död den 7 december 1961 i Helsingfors, var en finlandssvensk poet, författare, litteraturvetare och översättare av klassisk litteratur.

Emil Zilliacus.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Zilliacus växte upp i Viborg där släkten hade sin hemvist, och besökte stadens finska klassiska lyceum, där hans intresse riktades mot den antika världen. Han blev student 1896, studerade litteraturhistoria och avlade filosofie kandidatexamen 1900. Han var i ungdomen engagerad i kretsen kring Euterpe och var med om att grunda tidskriften Argus, vars chefredaktör han var 1911-33 och redaktionsmedlem ända till 1945. Han doktorerade 1905 med en avhandling om Den moderna franska poesin och antiken och verkade som docent i litteraturhistoria vid Helsingfors universitet 1907-1943. Som ekonomiskt oberoende kunde han prioritera dikten framom karriären och företa flera studieresor, förutom till Grekland och Rom också till Europas storstäder. Som skald debuterade han 1915 med Offereld. Professors namn erhöll han 1940 och var extraordinarie professor i antikens litteratur vid Helsingfors universitet 1943-1945.

Han var ordförande för Finlands Svenska Författareförening 1929 och 1933-35 och för Nordiska litteraturrådet 1929 med flera uppdrag.

Han var son till Mauritz Emil Zilliacus och Mathild Wilhelmina, född Grönfors, gift med Ingrid Wegelius och far till Henrik Zilliacus och Benedict Zilliacus.

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Fosterlandskärleken och hängivenheten för den klassiska kulturen var två riktlinjer i Zilliacus' livsverk. Den karelska hembygden satte sin prägel på hans upplevelser.

Liksom alla gränsbor älskade han fädernas mark med en stilla, men stark lidelse, som hade sitt upphv i den medvetna eller omedvetna känlan av gränsens fara. Det yppades i hans dikt i det lågmälta, varmt intensiva hängivenheten för de enkla, men betydelsefulla ting, som formar människans lycka: hemmet, hemgården, hustrun, barnen, allt detta som är så självfallet då det finns, men som i gränsens närhet får en djupare, smärtsam underton, och som i senare händelsers ljus har ristat de gångna drömmarnas dikter i en vemodsfylld, oförgänglig marmorskrift.[1]

Zilliacus är i sin poesi starkt påverkad av antiken. Dikterna utmärks av en behärskad form, sober ton och elegant utgestaltning. De konstnärliga visionerna anpassar sig dock tvångslöst efter den stränga formens krav. Klassiskt humanistiska ideal som en stark känsla för det måttfulla, det ordnade, det genomsiktigt klara visar hans hemvist i den antika världen.[1] Han ägde en oskuldsfullhet som fick honom att bortse från det dionysiska draget i klassisk poesi, det vill säga det vilda och extatiska, som framträder hos exempelvis Rabbe Enckell och Vilhelm Ekelund. Med den gyllene medelvägen som ideal undvek han också att låta sin skönhetsdyrkan bli allt för sensualistisk; det etiska draget får istället stor tyngd, särskilt temat lojalitet. Ett motiv från klassisk litteratur som han, Viborgaren, hade lätt att känna igen sig i var hellenerna som ansattes av barbarer från öst.[2]

I sina dikter beskriver han oftast människan i arketypiska situationer. De är till stor del personliga, men till sin form universella. Debutsamlingen tillkom mot bakgrunden av hans förstfödda sons död vid åtta års ålder. "Att utarbeta de strama dikterna som ger hans sorg en allmängiltig form blev hans väg att försona sig med traumat."[3] Sorgen och livets hårda villkor återkommer bland annat i Minnesaltaret som föranleddes av hans hustrus död. Förlusten av barndomens Karelen var också ett svårt slag, men prövningarna bemöts med jämnmod, offervilja och andlig spänst och mod. Den behärskade stilen och frånvaron av romantiska perspektiv har av en del kritiker upplevts som en begränsning. Johan Wrede ser tidlöshetens allmängiltiga och därför tröstande ro som en styrka.[4][1][3]

Han har översatt de grekiska tragedierna och mycket av den klassiska poesien. Det antika arvet förmedlar han också i konstnärligt framstående reseskildringar från Grekland och Rom, liksom i essäsamlingar. I sitt skriftställarskap stimulerade han läsningen av klassisk litteratur på svenskt språkområde och kom därigenom att återerövra och fördjupa andliga värden som hos samtiden med vikande klassisk bildning höll på att gå förlorade. V.A. Koskenniemi kallade honom "den sista hellenen".[3][1] Trots att han ur ett modernistiskt perspektiv kunnat te sig gammalmodig har han haft många efterföljare. Bland de författare som tagit intryck av honom finns bland andra Rabbe Enckell och Bo Carpelan.[2]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Lyrik
  • Offereld (1915)
  • Hellenika (1917)
  • Sophokles (1919)
  • I grottan (1920)
  • Soluret (1926)
  • Templet (1931)
  • Minnesaltaret (1936)
  • Vandring (1938)
  • Finlands festspel. Ett knippe tidsdikter
    (1940)
  • Silverhöst (1943)
  • Xenion. Ett knippe tillfällighetsvers (1953)
  • Hellas och Hesperien. Ett dikturval (1935)
  • Brunnarna. Valda dikter 1915-1950 (1958)
Noveller
  • Eldprov (1927) Pseud. Johan Alvik
  • Karelare och annat folk (1934)
Översättningar

Aischylos

  • Agamemnon (1929)
  • Gravoffret (1929)
  • Eumeniderna (försoningen) (1930)
  • Fyra sorgespel (1948)
  • Orestien I-III (1929-30)
  • Prometheus (1931)
  • Perserna (1934)
  • De sju mot Thebe 1932
  • De skyddssökande (1933)

Sofokles

  • Konung Oidipus (1942)
  • Oidipus i Kolonos (1945)
  • Philoktetes (1947)
  • Aias (1953)
  • Elektra (1955)
  • Kvinnorna från Trachis (1957)

Övriga

  • Sonetter och sånger (1921)
  • Grekiska epigram (1922)
  • Menandros: Skiljedomen (1943)
  • Euripides: Trojanskorna (1953)
  • Lukianos: Den narraktige boksamlaren
    (1948)
Litteraturvetenskap
  • Den moderna franska poesin och antiken
    (1905, diss.)
  • Giovanni Pascoli et l’Antiquité. Étude de
    littérature comparée (1909)
  • Grekisk lyrik (1911, rev. 1928)
  • Lans och lyra. Litterära studier och kåserier (1933)
  • Choros. Studier över grekisk körlyrik (1939)
  • Eros och Eris. Studier i grekisk poesi
    (1948)
  • Aischylos (1951)
  • Xenion (1953)
  • Vid brasan med Horatius (1953)
Reseskildringar
  • Pilgrimsfärder i Hellas (1923)
  • Romerska vandringar och raster vid
    vinbrunnar och vattenfontäner (1924)
  • Italienare (1930)
  • Tempe och Thermopyle. Resebilder (1937)

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Torsten Steinby: "Emil Zilliacus 1.9.1878-7.12.1961", i Historiska och litteraturhistoriska studier 37. Helsingfors 1962, Svenska litteratursällskapet i Finland.
  2. ^ [a b] George C. Schoolfield: A History of Finland's Literature s. 416. Lincoln 1998, University of Nebraska Press. ISBN 978-0-8032-4189-3
  3. ^ [a b c] Johan Wrede: "Den traditionella poesin", i Finlands svenska litteraturhistoria. Andra delen: 1900-talet - uppslagsdel, s. 77. Helsingfors 2000, Svenska litteratursällskapet i Finland.
  4. ^ Erik Hjalmar Linder i Henrik Schück & Karl Warburg: Illustrerad svensk litteraturhistoria VIII Fyra decennier av nittonhundratalet, s. 404f. Stockholm 1949, Natur och Kultur.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]