Empati

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Empati betecknar förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor. Empatibegreppet är nära besläktat med inlevelse och medkänsla. Empati handlar om en psykisk förmåga att förstå och känna med andra, vare sig personen håller med eller inte; till exempel en psykolog kan ha empati med en brottsling utan att bli likadan eller vara likadan.

Inom empatiforskningen finns en bred konsensus om att empati är ett komplext fenomen som saknar en enkel definition. Empati studeras inom socialpsykologi, kognitionspsykologi och neurovetenskap.

Empati är en komplex psykisk process som innebär (1) att känna vad den andre känner (affektiv empati) (2) att förstå vad den andre känner (kognitiv empati) och (3) en mekanism som kan avgöra från vem (själv/annan) känslan härrör (empatisk precision). De här tre mekanismerna anses vara tätt sammanflätade och beroende av varandra för att empati ska ske. Ibland inkluderas även en fjärde aspekt av empati - att besvara den andre med en medkänsla och vänlig intention (empatisk omtanke). Om du t.ex. ser ditt barn ramla och skrapa upp benet så väcks en automatisk smärtsam respons inom dig (affektiv empati), du kan förstå att ditt barn har ont och kan minnas gånger du själv råkade ut för samma smärta (kognitiv empati) och du är tillräckligt emotionellt medveten för att förstå att det är ditt barn och inte du som har ont (empatisk precision). Detta kan sägas vara komponenterna som är involverade i det empatiska systemet.

Empatisystemet aktiveras däremot endast om du är intresserad av och värdesätter den andres välmående. Du behöver också uppfatta att den andra är i ett smärtsamt tillstånd. Det första, att värdesätta den andres välmående, innebär att om du av någon anledning inte skulle värdesätta barnet som föll och fick ont i exemplet ovan, som t.ex. en nazist som inte är intresserad av ett icke-ariskt barns välmående, eller kanske till och med vill se barnet lida, så kommer empatisystemet inte att aktiveras även om nazisten ser att barnet är i smärta. En sådan person kommer framför allt ha svårigheter att känna med barnet (affektiv empati) och kan eventuellt också få svårare med att förstå barnets upplevelse av smärta (kognitiv empati). Ibland kan dock kognitivt perspektivtagande vara intakt men utan att vi känner med någon annan, som t.ex. i krig när man försöker lista ut fiendens taktik. Man tror att psykopater lider av just ett sådant handikapp, försämrad affektiv empati där man har svårigheter att värdesätta andras upplevelser. Enkla fördomar kan dock effektivt också blockera empati, så som om vi har fördomar mot vissa folkgrupper. Det är relaterat till att vi inte värdesätter den andres välmående. Vi kan med andra ord placera ett positivt värde på någon annan (ditt välmående är viktigt för mig), ett neutralt värde (ditt välmående är varken viktigt eller oviktigt för mig) eller ett negativt värde (ditt illabefinnande är viktigt för), vilket kommer att påverka vår empati för just den personen. Detta styrs av våra fördomar, åsikter eller värderingar om den andre eller dennes etnicitet, kön eller sexuella läggning. Hur starkt vi upplever att den andre är i smärta kommer sedan att avgöra kraften i vår respons. En sådan respons kallas medkänsla och är ett affektivt tillstånd som produceras med hjälp av ditt empatisystem. Medkänsla involverar en stark önskan att lindra någon annans smärta. En sådan önskan, innebär sannolikt ett motsvarande beteende. T.ex. kanske du automatiskt rusar fram för att lindra ditt barns smärta och ger tröst.

Studier visar att om vi placerar ett negativt värde på någon annans välbefinnande, aktiveras belöningscentra i hjärnan snarare än empatisystemet när vi ser dessa lida. Detta är något som är tätt relaterat till känslan av aggression och önskan att hämnas, bestraffa, eller "lära den andre en läxa". Det känns med andra ord skönt att se en negativt värderad annan lida.

Empati: dess delkomponenter[redigera | redigera wikitext]

Affektiv empati är den aspekt av empati som involverar att det automatiskt väcks en matchande eller instrumentell affekt hos subjektet när denne observerar en annan. Matchande affekt är delvis beroende av emotionell smitta och refererar till att en liknande affekt väcks hos subjektet - den som känner empati, som hos den andre dvs. att exempelvis ledsamhet väcks då den andre observeras vara ledsen. En instrumentell affekt refererar till en komplementär affekt, så som exempelvis tröst då den andre observeras vara ledsen.[1]

Kognitiv empati är den aspekt av empati som innebär att empaten tar den andres perspektiv, samt anpassar och reglerar affekterna utifrån det specifika sociala sammanhanget. Den här förmågan är nödvändig för att kunna förstå och besvara en annan person på ett adekvat sätt. Den här förmågan utvecklas senare och är beroende av frontala delar av hjärnan. De allra första tendenserna till kognitiv empati, anses först vara då barnet är runt två år gammalt.[2] Ett visst minimum av kognitiv empati (perspektiv tagande) krävs för att hjälpande beteende och tröstande av en annan ska kunna ske.

Både affektiv empati och kognitiv empati är beroende av empatisk precision, dvs. att empaten korrekt kan identifiera den andres tillstånd och skilja på om känslan härrör från självet eller den andre. Projektion - där empaten felaktigt tolkar den andre utifrån sitt eget känslomässiga tillstånd, innebär försämrad empatisk precision.

Graden av empati har också visat sig ha samband med hur lik man själv är den andre, samt hur välkänd den andre är. Större likhet och en större välkändhet är förenat med rikare mentala representationer. Det betyder att vi bättre kan förstå och känna empati för personer som vi känner väl och som är lika oss själva i högre grad än okända personer, som är olika oss själva. Denna mekanism anses vara förknippat med fördomar mot (och i värsta fall "dehumanisering" av) individer som inte tillhör samma demografiska kategorier som oss själva.[1]

Empati ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv[redigera | redigera wikitext]

De flesta forskare är eniga om att empati är beroende av både arv och miljö. Det innebär att våra gener i samspel med miljöfaktorer leder fram till en viss personlighet.

Det är en traditionell uppfattning att bara människor kan känna empati, men även vissa andra djurarter har tillgång till olika grader av empati. Emotionell smitta anses grunda sig i den evolutionära utformningen av nervsystemet, en enkel mekanism vi delar med många andra djurarter.

Hos människor innebär det att nyfödda barn automatiskt börjar gråta om de hör andra jämnåriga gråta. Detta härstammar från att när vi observerar något hos någon annan, aktiveras på en neuronal nivå en liknande mental representation hos oss själva. Så när vi ser någon som ler så känner vi oss oftast gladare, när vi ser någon som ser arg ut så känner vi oss ofta mer arga eller mer rädda.[1] Nyfödda barn föds predisponerade med förmågan att vara sensitiva och responsiva till andras subjektiva tillstånd. Detta innebär att 45 minuter gamla nyfödda redan kan skilja på glada, ledsamma och förvånade ansiktsuttryck.[2]

Förmågan att reglera, inhibera och anpassa emotionella responser till sociala sammanhang anses vara beroende av framför allt inlärning. Den emotionella inlärningen sker framför allt i samspelet mellan föräldern och barnet och spelar en avgörande roll för utvecklingen av empati. En förälder som kan spegla barnets känslor skapar upplevelser av meningsfullhet, sammanhang och begriplighet och anses vara relaterat till förmågan att mentalisera. God mentaliseringsförmåga innebär att barnet kan lära sig om och förstå sina egna och andras känslotillstånd.

Under senare tid har forskare i psykologi funnit belägg för att empati är relaterat till aktivering av spegelneuron i hjärnan, och att detta system fungerar från och med ettårsåldern.[3] Dessa spegelneuroner spelar även roll för den mänskliga kommunikationen.[2][3]

Tillstånd som anses påverka den empatiska förmågan är sociopati (psykopati), autism, frontallobsdemens eller vissa fokala hjärnskador på områden involverade i empati (organisk personlighetsstörning). Förmågan till empati är en viktig faktor i bedömandet av en persons EQ.

Empatibegreppets historia[redigera | redigera wikitext]

Ordet empati härstammar från grekiskans empatheia och betyder där stark känsla eller passion. Det grekiska adjektiv som har återgetts med "visa medkänsla" betyder ordagrant "lidande tillsammans med". I början på 1800-talet började ordet användas för att beteckna en spontan förmåga att lida med andra kännande varelser, men den moderna betydelsen kan spåras bak till sent tyskt 1800-tal, där Enfülhung användes när man talade om processen som personer försjunker in i när de betraktar ett konstverk. Edith Stein fördjupade sig i begreppet i sin avhandling On the problem of empathy 1912, under handledaren Edmund Husserl. Det var också året då ordet empati introducerades i engelska ordböcker, medan det i Sverige har använts sedan mitten av 50-talet. Så småningom delades forskargemenskapen upp i två läger, där den ena gruppen använde talade om empati i termer av mystik och något utöver det vanliga, medan den andra gruppen såg empati som något vardagligt och vanligt förekommande.

Idag anses empati vara en avgörande förmåga för all social kommunikation som kräver att man förstår andras behov, känslor och intentioner. Denna definition grundar sig i empatisk förmåga som att korrekt förstå och känna vad den andre känner. Den som hyser sympati däremot, inkluderar dessutom också att känna för någon och inte bara med någon.

Empatiforskning[redigera | redigera wikitext]

Några av de mest inflytelserika forskarna under det senaste decenniet har varit Martin Hoffman, Daniel Batson, Nancy Eisenberg, Mark Davis, Frans de Waal och Jean Decety. De Waal, Hoffman och Eisenberg's definition av empati fokuserar framför allt på den affektiva/perceptuella komponenten. Batson och Decety fokuserar mer på den kognitiva komponenten medan Mark Davis uttryckligen betraktar empati som ett flerdimensionellt fenomen. Framför allt Batson har även fokuserat på hur empati förhåller sig till altruism.

Sex svenska forskare har disputerat på ämnet empati: Ulla Holm, Marianne Sonnby-Borgström, Jakob Håkansson Eklund, Peter Nilsson, Mats Johansson . Holm har studerat empati i patient-läkarerelationen och doktorerade på empati 1985; Sonnby-Borgström 2002 inom psykologi på avhandlingen Between Ourselves: Automatic mimicry reactions as related to empathic ability and patterns of attachment; Håkansson Eklund inom psykologi. på Exploring the phenomenon of empathy 2003; Nilsson 2003 inom filosofi på Empathy and emotions: On the notion of empathy as emotional sharing och Johansson inom filosofi 2004 på Empatisk förståelse: Från inlevelse till osjälviskhet.Chato Rasoal inom Psykologi, Rasoal, C. (2009). Ethnocultural empathy: Measurement, psychometric properties, and differences between students in healthcare educations. Academic dissertation. Linköping University. Linköping studies in Behavioral Sciences No: 147. Erik Wallmark och Kousha Safarzadeh, 2011, Lunds Universitet, har genomfört en RCT-studie på ett program som syftar att utveckla empati och altruism genom meditation: The Four Immeasurables Program (FIP)- training empathy and promoting altruism through meditation

Empati i konsten[redigera | redigera wikitext]

Den gängse bristen på empati skildras av Marcel Proust i På spaning efter den tid som flytt. Scenen är Paris under Första världskriget: "Så gav Verdurins middagar.... utan att egentligen tänka på att tyskarna - visserligen hejdade av en blodig, ständigt förnyad mur - stod en timmes bilresa från Paris.... De tänkte mycket riktigt på dessa hektakomber av förintade regementen och drunknade sjöfarande, men genom en omvänd process mångdubblas allt som angår vårt välbefinnande och divideras allt som inte angår det med en så svindlande hög siffra att miljoner okändas död nästan förorsakar oss mindre obehag än ett korsdrag."

Olika definitioner av empati[redigera | redigera wikitext]

  • Edith Stein: “Empathy… is the experience of foreign consciousness in general” (1989/1917, s. 11).
Källa: Stein, E. (1989). On the problem of empathy. Washington: ICS Publications. (Originalet publicerat 1917)
  • Heinz Kohut: “Empathy is the capacity to think and feel oneself into the inner life of another person.” (1984, s. 82).
Källa: Kohut, H. (1984). How does analysis cure? Chicago: The University of Chicago Press.
  • C. D. Batson: “Other-oriented feelings congruent with the perceived welfare of another person.”
Källa: Batson, C. D. (1994). Why act for the public good? Four answers. Personality and Social Psychology Bulletin, 20, 603-610, s. 606.
  • Jean Decety: "A sense of similarity in feelings experienced by the self and the other, without confusion between the two individuals."[4][5]
  • Nancy Eisenberg: “An affective response that stems from the apprehension or comprehension of another’s emotional state or condition, and that is similar to what the other person is feeling or would be expected to feel” (2002, s. 135).
Källa: Eisenberg, N. (2002). Empathy-related emotional responses, altruism, and their socialization In R. J. Davidson & A. Harrington (Eds.). Visions of compassion: Western scientists and Tibetan Buddhists examine human nature (pp. 131-164). London: Oxford University Press.
  • Martin Hoffman: “An affective response more appropriate to another’s situation than one’s own” (1987, s. 48)
Källa: Hoffman, M. L. (1987). The contribution of empathy to justice and moral judgment. In N. Eisenberg & J. Strayer (Eds.), Empathy and its development (pp. 47-80). Cambridge: Cambridge University Press.
  • Roy Schafer: “Empathy involves the inner experience of sharing in and comprehending the mometary psychological state of another person” (1959, s. 345)
Källa: Schafer, R. (1959). Generative empathy in the treatment situation. The Psychoanalytic Quarterly, 28, 342-373.
  • R. R. Greenson: “To empathize means to share, to experience the feelings of another person.” (1960, s. 418).
Källa: Greenson, R. R. (1960). Empathy and its vicissitudes. International Journal of Psychoanalysis, 41, 418-424
  • Carl Rogers: “To perceive the internal frame of reference of another with accuracy and with the emotional components and meanings which pertain thereto as if one were the person, but without ever losing the “as if” condition. Thus, it means to sense the hurt or the pleasure of another as he senses it and to perceive the causes thereof as he perceives them, but without ever losing the recognition that it is as if I were hurt or pleased and so forth." (1959, s. 210-211)”
Källa: Rogers, C. R. (1959). A theory of therapy, personality and interpersonal relationships, as developed in the client-centered framework. In S. Koch (Ed.), Psychology: A study of science, (Vol. 3, pp. 184-256). New York: Mc Graw Hill.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Vetenskapliga artiklar om empati av svenskar i internationella tidskrifter[redigera | redigera wikitext]

Vetenskapliga artiklar om empati på svenska[redigera | redigera wikitext]

  • Eklund, J. (2013). Empati som känsla, förståelse och omsorg.[6] Socialmedicinsk tidskrift, 2, 214-221.
  • Holm, U. (1991). Kan empatisk förmåga mätas? Socialmedicinsk tidskrift, 9-10, 427-432.
  • Johansson, M. (2002). Om Schopenhauers syn på medlidandet, Filosofisk tidskrift, 1, 32-36.
  • Nilsson, P. (2000). Schopenhauer och medlidandet. Filosofisk tidskrift, 3, 33-41.
  • Håkansson Eklund, J. (2006). Empati: Att uppleva främmande upplevelser. Filosofisk tidskrift, 4, 8-26.

Böcker[redigera | redigera wikitext]

På svenska[redigera | redigera wikitext]

  • Bohlin, H., & Eklund, J. (2013). Empati: Teoretiska och praktiska perspektiv. Lund: Studentlitteratur.
  • Ciaramicoli, A. P., & Ketcham, K. (2001). Empatins makt: Hur man uppnår närhet, självinsikt och varaktig kärlek. Stockholm: Forum.
  • Holm, U. (1985). Empati i läkare-patientrelationen: En teoretisk och empirisk analys. Avhandling för doktorsexamen, Uppsala universitet.
  • Holm, U. (2001). Empati: Att förstå andra människors känslor. Stockholm: Natur och Kultur.
  • Höjer, D. (2007). Empati - vägledning för pedagoger och föräldrar. Stockholm: UR.
  • Johansson, M. (2004). Empatisk förståelse - från inlevelse till osjälviskhet. Lund: Filosofiska institutionen, Lunds universitet.
  • Kinge, E. (2000). Empati hos vuxna som möter barn med särskilda behov. Lund: Studentlitteratur.
  • Kåver, A.., & Nilsonne, Å. (2007). Tillsammans - Om medkänsla. Natur och kultur.
  • Raundalen, M. (1997). Empati och aggression. Lund: Studentlitteratur.
  • Öhman, M. (1997). Empati genom lek och språk. Stockholm: Liber.

På engelska[redigera | redigera wikitext]

  • Andréasson, P. (2010). Emotional Empathy, Facial Reactions, and Facial Feedback. Acta Universitatis Upsaliensis. Digital Comprehensive Summaries of Uppsala Dissertations from the Faculty of Social Sciences, 58.
  • Davis, M. H. (1996). Empathy: A Social-Psychological Approach. Westview.
  • Decety, J., & Ickes, W. (2009). The Social Neuroscience of Empathy. Cambridge: MIT Press.
  • Decety, J., & Meyer, M. (2008). From emotion resonance to empathic understanding: A social developmental neuroscience account. Development and Psychopathology, 20, 1053-1080.
  • Decety, J., Michalska, K.J., & Akitsuki, Y. (2008). Who caused the pain? A functional MRI investigation of empathy and intentionality in children. Neuropsychologia, 46, 2607-2614.
  • Preston, S., & de Vaal, F. (2002). Empathy: Its ultimate and proximate bases. Behavioural and Brain Science, 25, 1-72.
  • Rogers, C. R. (1975). Empathic: An unappreciated way of being. Counseling Psychologist, 5, 2-10.
  • Stotland, E. (1969). Exploratory investigations of empathy. In L. Berkowitz (Ed.), Advances in experimental social psychology (Vol. 4, sid. 274-314). New York: Academic Press.
  • Rasoal, C. (2009). Ethnocultural empathy: Measurement, psychometric properties, and differences between students in healthcare educations. Academic dissertation. Linköping University. Linköping studies in Behavioral Sciences No: 147.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Preston & de Waal (2002). Empathy: It's ultimate and proximate bases, Behavioral and Brain Sciences, 25(1), 1-65
  2. ^ [a b] Jean Decety & Phhilip L. Jackson (2004).The Functional Architecture of Human Empathy, Behavioral and Cognitive Neuroscience Reviews, 3(2), 71-100.
  3. ^ Terje Falck-Ytter, Gustaf Gredebäck & Claes von Hofsten (2006), Infants predict other people's action goals[1], Nature Neuroscience 9 (2006)
  4. ^ Decety, J., & Jackson, P.L. (2004). The functional architecture of human empathy. Behavioral and Cognitive Neuroscience Reviews, 3, 71-100.
  5. ^ Decety, J., & Meyer, M. (2008). From emotion resonance to empathic understanding: A social developmental neuroscience account. Development and Psychopathology, 20, 1053-1080.
  6. ^ ”Socialmedicinsk tidskrift”. http://socialmedicinsktidskrift.se/index.php/smt/article/view/979/789. Läst 20141003. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Määttä, S., M. (2006) Closeness and distance in the nurse-patient relation. The relevance of Edith Stein’s concept of empathy. Nursing Philosophy, 7: 3–10.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]