Empir

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Arc de Triomphe du Carrousel i Paris, Frankrike.
Skottorps slott är ett av norra Europas bäst bevarade slott i empirstil.[1]
Biedermeierarkitektur i Baden, Österrike.

Empir eller empire (av fr. empire "kejsardöme"), även kallad kejsarstil eller Napoleonstil är en ursprungligen fransk konststil, som var förhärskande under Napoleon I:s kejsartid (1804–1815). Empiren är en fortsättning på den stränga nyklassicism som efter förberedelser under Ludvig XVI:s tid och direktoriet. Napoleons arkitekter Charles Percier och Pierre Francois Leonard Fontaine blev även ledande för inredningarnas utformande. Det romerska idealet var inte längre allenarådande, utan man hämtade nu även influenser från den grekiska konsten, som redan av Johann Joachim Winckelmann uppmärksammats. Efter Napoleons egyptiska fälttåg fick även Egyptisk nyklassicism insteg i stilen.[2]

Mode[redigera | redigera wikitext]

Madame Récamier, målad 1800.

Inom modet används empirstil som det motskick som präglar Napoleontiden, men någon tvär avgränsning mot den föregående stilen, direktoarstilen finns inte. Man brukar räkna med empirstil inom mode fram till omkring 1830, även om vissa nyare riktningar hade börjat visa sig inom damdräkten redan omkring 1830.[2]

Under direktoaren var den absoluta enkelhetens tid inom modet. Davids målning Madame Récamier visar på övergångsformerna inom modet, där klänningens snitt är empirens, likaså frisyren med de korta lockarna, medan klänningen fall fortfarande är direktoarens. Från och med Napoleons kröning 1804 inträder en större stelhet och prakt, särskilt i de "stora" toaletterna. Frackarna återfick delvis sin överlastade brodyr från 1700-talet, om än i nya, stelare mönster. Broderimönstren innehåller oftast palmetter, rosetter, lotusblommor, lager och andra emblem, som även går igen i inredningsstilen. Omkring 1818 sjönk det tidigare högt skurna livet ned till midjan. Empirdräktens ärm är nästan alltid en kort puffärm, men redan på 1820-talet återinfördes den långa ärmen, som strax före 1830 får 1830-talets typiska fårbogsform.[2]

I Sverige[redigera | redigera wikitext]

Exempel på empirarkitektur i Sverige är Skottorps slott i Halland, Rosendals slott i Stockholm samt Elghammars slott i Södermanland.

Karl Johansstil[redigera | redigera wikitext]

I Sverige används ofta stilbegreppet Karl Johansstil synonymt med svenskt empir. Begreppet kommer efter Sveriges dåvarande kung Karl XIV Johan (kronprins- och regenttid 1810–1844). De första stegen mot en förenkling av nyklassicismen, en nedtoning av färgskalan och införandet av mahogny och mässingslister, gör sitt inträde redan på 1790-talet, men brukar i Sverige klassas som en del av den sengustavianska stilen. Man för in empirens dekorationsdetaljer men behåller den gustavianska stilens ljusa färger och enkla former. De dåliga relationerna med Frankrike försenade stilens fullständiga genombrott, och först i samband med Karl XIV Johans trontillträde. På 1820-talet övergår Karl Johanstilen i en stil som mer påminner om Biedermeierstilen, med ljusa träslag som björk och alm, med svärtade detaljer och benbeslag, även om mahognyn fortsätter vara populär. Som Karl Johanstilens främste möbelsnickare räknas Lorentz Wilhelm Lundelius. I Sverige räknar man med Karl Johanstilen som utgången som modestil omkring 1850, även om den något tidigare fått börja samsas med nyrokoko och nygotik.[2]

Inom dräktstilen skiljer sig Karl Johanstilen inte nämnvärt från empiren.[2]

Biedermeier[redigera | redigera wikitext]

En samtida variant av empirstilen var Biedermeier som var populär omkring 1818–1848, särskilt i Tyskland, Österrike och Sverige. Biedermeierstilen präglades först och främst av småborgerlig trivsel och realism[förtydliga], särskilt livet inom hemmets fyra väggar sattes i fokus. En tillbakahållen romantik är underförstådd.[förtydliga]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Uttrycket Biedermeier uppstod först efter det att stilen upphört och härrör från den tyske diktaren Ludwig Eichrodts diktsamling Biedermeiers Liederlust. I den beskrev han en riktig kälkborgare[förtydliga] som på en gång ville vara filosof, politiker och författare. Den människotyp som han tecknade förkroppsligade denna epok och gav den därför sitt namn.

Gottlieb Biedermeier var pseudonym för de två verssmederna[förtydliga] läkaren Adolf Kussmaul och juristen Ludwig Eichrodt. Dessa utgav 1855 i Münchentidningen Die Fliegende Blätter egna och skollärare Samuel Friedrich Lauters satiriska dikter över den naiva kälkborgaren. Pseudonymen kom från två dikter av Joseph Victor von Scheffel: Biedermanns Abendgemütlickhkeit och Bummelmeiers Klage (publicerade i samma tidning i München 1848).

Mer allmänt används termen biedermeier som synonym för borgerlig eller brackig, när det gäller att beskriva ett visst förhållningssätt gentemot konsten.[källa behövs]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Biedermeier, 5 november 2009.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.skottorpsslott.se
  2. ^ [a b c d e] Svensk uppslagsbok, Malmö 1931

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]