Enåkers kyrka

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Koordinater: 60°2′6.4″N 16°47′59.1″Ö / 60.035111°N 16.799750°Ö / 60.035111; 16.799750
Enåkers kyrka
Kyrka
Enåkers kyrka i juni 2013
Enåkers kyrka i juni 2013
Land  Sverige
Län Uppsala län
Trossamfund Svenska kyrkan
Stift Uppsala stift
Församling Enåkers församling
Plats Enåker
 - koordinater 60°2′6.4″N 16°47′59.1″Ö / 60.035111°N 16.799750°Ö / 60.035111; 16.799750
Invigd Omkring år 1300
Bebyggelseregistret 21300000004733
Altaret
Altaret
Webbplats: Västerlövsta pastorat

Enåkers kyrka är en kyrkobyggnad i Enåker i Uppsala stift och församlingskyrka i Enåkers församling. Kyrkan ligger omkring en kilometer nordväst om samhället Runhällen och drygt en mil nordost om Sala.

Kyrkobyggnaden[redigera | redigera wikitext]

I sin nuvarande form består kyrkan av ett rektangulärt långhus med ett smalare tresidigt avslutat kor i öster. Norr om koret finns en vidbyggd sakristia. Vid långhusets västra kortsida finns ett kyrktorn med trappgavlar och hög kopparklädd spira. Långhusets flacka sadeltak liksom det något lägre valmade sadeltaket över koret är även de kopparklädda. Vid tornets västra sida finns ingången. Kyrkans äldsta del är långhuset som är byggt av gråsten. Exteriören präglas av en ombyggnad på 1850-talet då medeltidskyrkan omdanades till nygotisk stil. Korets interiör präglas av samma ombyggnad, medan långhuset ännu täcks av medeltida kryssvalv med några kalkmålningar. Inredningen har tillkommit under skilda perioder.

Tillkomst och medeltida ombyggnader[redigera | redigera wikitext]

Redan på 1200-talet fanns en församling i Enåker och troligen även en kyrka. Hur denna tidiga kyrka såg ut eller när den tillkom är okänt. Nuvarande kyrkobyggnad uppfördes tidigast omkring år 1300 och var från början en salkyrka med rak korvägg i öster. Vid nordöstra sidan fanns en sakristia och vid sydöstra sidan ett vapenhus, båda med okända tillkomsttider. Ursprungliga salkyrkan är nuvarande kyrkas långhus där östra delen tidigare var kor. Ytterväggarna dekorerades med blinderingar av tegel. Kyrkorummet hade från början troligen ett tunnvalv av trä. Omkring år 1475 tillkom nuvarande stenvalv där valvribborna fick skulpturer som kallas gubbar. Kort därefter dekorerades väggar och valv med kalkmålningar. Något senare, vid början av 1500-talet, tillkom ytterligare kalkmålningar i rik mängd.

Senare ombyggnader[redigera | redigera wikitext]

Under 1700-talet tillkom emellertid ny inredning, med bland annat läktare i väster. 1794 revs vapenhuset vid södra sidan och ersattes av ett nytt vapenhus vid västra gaveln. Samma år rappades ytterväggarna och innerväggarna ströks över med kalk. Samtidigt doldes de medeltida kalkmålningarna. Två nya fönster togs upp på södra långväggen. Två år senare togs två fönsteröppningar upp på norra långväggen som tidigare saknat fönster. 1846 visiterades Enåkers församling av ärkebiskop Carl Fredrik af Wingård. Vid den tiden var kyrkan för liten i förhållande till folkmängden. Dessutom var klockstapeln i dåligt skick. Vid visitationen påyrkade ärkebiskopen en utbyggnad av kyrkan och att ett torn skulle uppföras. Ritningar till ombyggnaden utfördes 1851 av arkitekt Pehr Johan Ekman. Ombyggnadsarbetet utfördes åren 1854-1855 då hela exteriören och korets interiör omdanades till nygotisk stil. Ett nytt kor med tresidig avslutning och höga spetsbågiga fönster byggdes till den äldre kyrkan. Vapenhuset från 1700-talet revs liksom den äldre sakristian. En ny sakristia uppfördes i anslutning till det nya koret. Långhusets väggar höjdes varvid den branta takresningen minskade. Kyrktornet med trappstegsgavlar och hög spira uppfördes. Både tornet, långhuset och koret försågs med utvändiga tegelorneringar. Långhusets medeltida tegelblinderingar putsades över. En genomgripande restaurering genomfördes 1890 då den fasta bänkinredningen från 1600-talet ersattes med öppna bänkar. Murar och valv beströks med oljefärg vilket fick förödande konsekvenser för underliggande kalkmålningar. Korfönstren försågs med färgat glas. Kyrkorummet målades i en brunaktig färg och korvalvet dekorerades som en stjärnhimmel. Långhuset fick ett cementgolv.

1900-talets restaureringar[redigera | redigera wikitext]

Eftersom väggar och tak hade blivit nedsotade av kamineldning genomfördes en nödvändig restaurering 1925. Hela kyrkorummet vitkalkades och inredningen målades om. Östra korfönstret murades igen. 1931 byttes tornspirans beläggning ut från zinkplåt till kopparplåt. Samtidigt förgylldes tornkorset. 1937 drabbades kyrkan av ett åsknedslag och vissa omedelbara reparationer var nödvändiga. Vid början av 1950-talet förbereddes en genomgripande restaurering av kyrkorummet. 1953 fick arkitekt Erik Fant i uppdrag att utarbeta ett program. Erik Fant avled våren 1954 och uppdraget övertogs av arkitekt Jörgen Fåk som lät utöka det ursprungliga förslaget. Ett omfattande renoveringsarbete påbörjades 7 januari 1955. Medeltida kalkmålningar togs fram, men kunde bara delvis återställas eftersom ovanliggande kalkputs hade bemålats med olja. Oljan hade sammanfogat de olika putslagren och skadat målningarna. Målningarna från 1400-talet, med enkel målningsdekor på valvens bågar och fästen, kunde till stor del återställas. Av 1500-talets målningar som fanns på ett senare putslager gick inte mycket att rädda. Några målningsfragment på södra väggen har kunnat bevaras. Vid södra långväggen återfanns en medeltida fönsteröppning, som frilades. I dess fönsternisch framtogs dekorationer i grått och rött. Östra korfönstret som var igenmurat togs upp igen och i alla tre korfönstren monterades glasmålningar komponerade av Julia Lüning. Öppna bänkinredningen ersattes av en ny sluten bänkinredning. En bänkskärm från 1600-talet användes som modell. På de främre bänkraderna monterades två pyramider från 1600-talet. Långhusets cementgolv ersattes med ett tegelgolv. Längst fram i långhuset murades ett podium upp för kyrkans medeltida dopfunt. Ett nytt fristående altare murades upp av tegel och försågs med en skiva av kalksten. Altarring och predikstol återfick sina gamla färger. Den 30 oktober 1955 återinvigdes kyrkan av domprost Olof Herrlin. År 1958 fick man myndigheternas tillstånd att byta ut kyrktakets beläggning från träspån till kopparplåt.

Inventarier[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Enåkers kyrka, Bengt Ingemar Kilström, Upplands kyrkor, Ärkestiftets stiftsråd, 1974, ISBN 99-0130569-1 ; 161
  • Våra kyrkor, sidan 45, Klarkullens förlag, Västervik, 1990, ISBN 91-971561-0-8

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]